Oskar Linnros: Väntar på en ängel

Soulmusiken och indierocken har inte minst en sak gemensamt: det ibland lite jolmiga självömkandet. Då talar jag inte gamla tiders soul som gav röst åt medborgarrättsrörelsen och allt den förlöste eller gamla tiders indierock som var ett do it yourself-finger rakt upp i plytet på sjuttiotalets alla dinosaurier eller åttiotalets massbombasmer.

Nämnda självömkande har förstås också gett oss en och annan gripande, för att inte säga livsomvälvande, inspelning. Det allmängiltiga står som bekant inte sällan att finna i det allra mest personliga. Ändå är det inte utan att du i tider som dessa kan efterlysa tänket kring soul och indierock som ett slags förenande call to arms snarare än ännu en karriärmedveten egoboost.

Det är lite här Oskar Linnros äntrar vårt medvetande igen efter några års frånvaro (well, låtar härifrån har portionerats ut under en tid). Inte för att han någonsin varit särskilt jolmig, därtill är för rastlös, för nyfiken, för mån om att komma vidare men på hans tredje soloalbum »Väntar på en ängel« utvecklas hans smittsamma blue eyed soul-pop till en sorts fjäderlätta folkhemshymner som verkar mån om att inkludera alla som på olika sätt och i olika sammanhang har exkluderats. Tematiskt har han rört sig i liknande kvarter tidigare, »Hur dom än« är ett exempel, men aldrig med samma värme, dynamik och koncentrerade atmosfär som fallet är den här gången.

Det är ett album som skickligt balanserar mellan att vara tufft och mjukt, som tampas med det komplexa i att vara människa med allt vad det innebär av motsägelsefulla känslor, längtan, kval och skuld, med allt vad det innebär av att kombinera bagage med försök till framtidstro. Det är förmodligen Oskar Linnros största skivstund hittills och Cherrie-duetten »ÖverAllt« är redan ett smärre stockholmsmonument.