Mariam The Believer: Love Everything




8
av 10
  • Artist
  • Mariam The Believer
  • Album
  • Love Everything
  • Bolag
  • Repeat Until Death/Playground


Föränderligt, riskfyllt, komplext och bitvis fantastiskt.

Till en början är jag något avvaktande. Var är den indiandansande Mariam Wallentin som med eller utan trummor sjunger så att jag blir svimfärdig? Musiken är… lugn och försiktig. I en intervju i P1 Kultur hör jag Wallentin prata om skivan, om tankarna som funnits i huvudet när låtarna skrevs, om hur soloprojektet är en mer andlig, spirituell sida av henne, och att hon alltid gillat musik som tar risker.

Första gången jag såg henne som Mariam The Believer, som förband till Fire Orchestra, var risktagandet tydligt. Solo med en elgitarr, det kändes som att hon ville starta om från början, födas på nytt, som artist. Sedan kom det spretiga men urstarka albumet »Blood Donation« och den suggestiva EP:n »The Wind« liksom ny musik med Wildbirds & Peacedrums.

När skivan sakta har vuxit in i mig, som rötterna i TV-serien Jordskott, tänker jag att risktagandet är att stanna upp och hitta en annan ton, ta in låtarna i en popkostym.

Allt klaffar inte. Jag vet inte vad jag tycker om »Pieces«. För trallvänligt eller ett fungerande möte mellan soul och pop? När det borde lyfta är kompet och den strama produktionen i vägen. Kören är mest irriterande, men i slutet sparkar extrarösterna i väg låten så den får tyngd. Den växer. En lurig jävel. »Bullies« har något som skaver, jobbig refräng. Även »Total« har jag svårt för, jazz möter soul möter pop utan att bitarna riktigt passar ihop.

Andra låtar, som »Eternity«, ändrar skepnad, gäckar, men med en annan känsla. Kontrasterna är enbart positiva, berikar varandra. »Opening« har något av Dirty Projectors över sig, r’n’b-pop med snyggt stråkarrangemang. »Bodylife« är perfekt med ett glittrande, djupt sound, och »Darkening« – vacker, själfull, stark – har det där typiska Mariam Wallentin-drivet. »Treasures« är stillastående men på ett positivt sätt, ganska likt Susanna Wallumrøds ödsliga närvaro. Och så har vi »Crust«, som avslutar skivan, – komplex som en mystisk, slingrande flod. Mariam Wallentin sjunger fantastiskt, förändrar rösten med små sylvassa skiftningar, lika ljust som mörkt, och landar i en hoppfull gospelkänsla.




Relaterat

2007 års bästa album