Två vänner, tre decennier, otaliga minnen






The Dream Syndicate och R.E.M. kom fram samtidigt och la grunden för amerikansk indierock som vi känner den. När Steve Wynn och Peter Buck många år senare spelade in en skiva ihop tyckte vi det var läge att låta dem blicka tillbaka på erfarenheter och vänskap. Den ene åtog sig rentav att skriva artikeln själv. [Ur Sonic #40, våren 2008.]

Peter Buck och jag har känt varandra i tjugofem år och har massor gemensamt. Förutom att vi delar en passion och smak för böcker, musik och resor gillar vi att hålla oss sysselsatta. Väldigt sysselsatta.

När vi nyligen strålade samman i Portland för att ihop med Scott McCaughey och Linda Pitmon spela in en skiva på det lite ovanliga temat baseboll [utmynnade  i The Baseball Project-albumet »Vol 1: Frozen Ropes and Dying Quails« samt, senare, två uppföljare] var vi båda mitt uppe i färdigställandet av varsin egen skiva – Peter höll på med R.E.M:s »Accelerate«, jag hade mitt eget nya album »Crossing Dragon Bridge« att tänka på. Utöver det stod vi båda inför omfattande turnéer.

Till slut lyckades vi i alla fall frigöra en halvtimme.

Det ska väl påpekas att det aldrig är enkelt att intervjua en nära vän. Det spelar ingen roll att han och jag tillbringade två månader på vägarna tillsammans 1984 och ytterligare ett par månader i studion i samband med min andra soloplatta 1992. Eller att vi genom åren i varandras sällskap har berusat oss på margaritadrinkar, frossat i burritos och helt planlöst irrat runt i öknen. Så fort bandaren slogs på insåg vi att det finns alldeles för mycket att prata om. Mest uppehöll vi oss emellertid vid följande:

 

Gemensam historia

Peter Buck: Första gången jag såg The Dream Syndicate var kvällen då er liveplatta »The Day Before Wine and Roses« blev till. Vi befann oss i LA, vår första EP skulle precis ges ut och folk sa åt mig att jag borde spana in er: »De spelar en Donovan-låt.« Och jag älskar ju Donovan.

Steve Wynn: Mer än så krävdes inte för att du skulle vilja se oss. [skratt]

Peter Buck: Jag minns att jag såg framför mig ett band som satt på kuddar och spelade flöjt. Det stämde nu inte, som tur var.

Steve Wynn: Faktum är att jag tror att vi den gången faktiskt satt på kuddar när vi spelade… Det var, trots allt, typ, tre på morgonen.

Peter Buck: Exakt, det var någon sorts radioshow [för KPFK, viktig station i Los Angeles alternativa rockvärld i början av åttiotalet] och det var nog över huvud taget ganska många där som inte kunde stå på benen, av en eller annan anledning.

Steve Wynn: Vi hade den spelningen som förebild för hur det skulle låta när vi tre veckor senare spelade in vårt debutalbum »The Days of Wine and Roses«. Vi ville komma åt det där överstyrda, det där vingliga och otyglat vilda. Min initiala reaktion på det färdiga resultatet blev därför besvikelse – jag tyckte att det lät för tamt, att vi inte fick till det. När jag hör skivan i dag kan jag för allt i världen inte begripa hur jag kunde tycka det.

Peter Buck: Turnén som vi gjorde ihop två år senare var en bra bokning. Det var två band som på scen var oerhört explosiva på helt olika sätt.

Steve Wynn: Vi lät väldigt annorlunda på den turnén.

Peter Buck: Ja, ni rockade verkligen.

Steve Wynn: Då, i höjd med »Medicine Show« 1984, befann vi oss mitt i en »klassisk rock«-fas med piano, orgel och hela köret. En skarp kontrast till vår första skiva, men också jämfört med allt vi kom att göra längre fram. Dessutom hade vi aldrig spelat för så många människor som vi gjorde på den vändan, och skulle heller aldrig göra igen. Än i dag kommer det fram folk som säger: »Jo, jag såg dig på den där R.E.M.-turnén.«

Peter Buck: Själva hade vi precis börjat spela på lite större ställen, tillsammans bör vi väl ha gjort uppemot trettio–fyrtio spelningar. Det var på den tiden då man åkte till varje stad som ville ha en.

Steve Wynn: Ni spelade ju jämt, hur många konserter snittade ni på per år?

Peter Buck: Uppåt hundraåttio. Lägg på det en ny skiva, ett par videor – och tusentals intervjuer. Vi brukade spela in våra plattor kring jul eller i början av januari och gav oss sedan direkt ut på vägarna eftersom vi inte hade några pengar. Framåt december var vi klara, och då började allt om på nytt.

Steve Wynn: Fast när man väl befann sig mitt uppe i den där tillvaron kändes det mest av allt spännande, som att man var med om att bryta ny mark. På våra första turnéer kommer jag ihåg att vi kände ett slags brödraskap med er. Jag tänker på känslan av att man gav sig ut i outforskad terräng, så som ni gjorde i samma veva.

Peter Buck: Jo, första gången jag kom till LA var det helt dött. De första fem konserterna jag såg i stan var samtliga med fruktansvärda band. »Jag fattar inte, LA som ska vara så coolt.« Sedan, inom loppet av någon vecka, såg jag The Dream Syndicate, The Plugz, The Bangs [senare The Bangles] och en tidig upplaga av det som blev The Long Ryders. Och för varje stad vi kom till märkte vi att samma grej pågick där. Minneapolis hade plötsligt fem bra band. I Lincoln, Nebraska, fanns ett. Runtom i landet totalt kanske ett hundratal.

Steve Wynn: Ett av huvudskälen till att Dream Syndicate över huvud taget drog i gång var att inget liksom hände i LA runt 1981. Under en period på kanske åtta månader, från X:s storhetstid till det att vi startade, var det närapå omöjligt att se bra band.

 

Spela i band

Steve Wynn: Var ni alla fyra medlemmar lika bra på att klara av ert höga arbetstempo?

Peter Buck: Vissa fixade det bättre än andra, även om vi alla var rätt labila. Michael [Stipe] gick ju och blev riktigt knäpp i mitten av åttiotalet, vilket han sannolikt är den förste att medge. Jag var nog ganska konstig själv, utan att vara särskilt medveten om det. Nyligen pratade jag med Joe Boyd, som producerade oss 1985. Han sa: »Det blir ett kapitel i min nästa bok. Ni kom väl överens med varandra men var spritt språngande galna allihop!«

Steve Wynn: Att du och jag blev så goda vänner berodde till viss del på att jag ofta befann mig på kollisionskurs med Karl [Precoda, gitarrist i Dream Syndicate]. Jag behövde helt enkelt någon annan att prata musik och böcker med. För att komma bort från mitt eget band hängde jag med dig och de andra i er buss. I mina ögon framstod ni jämt som en solid enhet – fyra killar som rörde sig åt samma håll i samma takt. Jag var nog helt enkelt lite avundsjuk.

Peter Buck: När vi började spela var vi också nästintill identiska. Det var samma böcker som gällde för alla fyra, samma skivor, samma kläder, samma umgänge. Med åren som går utvecklas man åt olika håll – i dag är vi väldigt olika varandra. Vad jag inte tänkte på när det begav sig är hur ambitiösa vi faktiskt var. Medan många likasinnade band tog ett års semester på Borneo eller vad det nu var höll vi stenhårt fast vid vår formel om en skiva per år. Faktum är att jag i dag är lite stolt över att vi klarade att få ut våra sex första album sex år i följd på varandra.

Steve Wynn: Ett album vartannat år var den takt vi höll. Det kunde driva mig till vansinne, jag ville spela in oftare än så.

Peter Buck: Vårt dåvarande skivbolag frågade oss om vi inte ville ta en paus eller så. Nej då, vi skulle minsann spela in över julen och sen kasta oss ut på vägarna igen i januari.

Steve Wynn: Eftersom jag numera spelar in hela tiden och gör fler skivor än någonsin får jag ofta frågan: »Önskar du aldrig göra ett uppehåll?« Men det här är ju vad jag gillar att göra.

Peter Buck: Nu för tiden ger R.E.M. ut en ny skiva vart tredje år och sen blir det turné, varpå alla känner att de behöver vila ett år. Men inte jag. Skulle du kunna tänka dig ett helt år utan att få andas eller ha sex? Nä men allvarligt, så viktig är musik för mig. Det är därför jag spelar med Scott McCaughey och Minus 5, det är därför jag är med i Robyn Hitchcocks band.

Steve Wynn: Och Tuatara.

Peter Buck: Ja, Tuatara har jag spelat med i åratal, där skriver jag även låtar.

Steve Wynn: Det är grymt att man kan göra sånt nu, få ut så många grejer samtidigt. Jag gillar hur en ny infrastruktur tar form med internet och nedladdning i stället för fysiska skivor. Det blir som på sextiotalet när artister kunde ge ut fyra album på ett år.

 

Låtskrivande

Peter Buck: Har du noterat att man är som mest produktiv när man är bakis eller bara allmänt krasslig?

Steve Wynn: Absolut. Det bryter ner hela ens undermedvetna förmåga att krångla till saker, gör det lättare att hitta fram till kärnan i det man vill få sagt.

Peter Buck: Ja, man ska inte tänka för mycket, olika förströelser är uteslutande av godo. Att resa är bra, exempelvis. Och medan jag förr om åren skrev lite varje dag kommer låtarna numera i klump. Det kan gå flera veckor, sen skriver jag fyra på en dag.

Steve Wynn: Att krysta fram låtar är inget för mig. Alla mina försök att dra mig undan i syfte att skriva slutar jämt med att jag blir sittande någonstans, stirrandes rakt in i en vägg… På så vis var min flytt till New York ett jättelyft för kreativiteten. Att gå runt i stan och försätta sig i olika situationer får fart på idéflödet. Man blir stimulerad bara av att höra vad folk på gatan pratar om.

Peter Buck: Ifall jag nu prompt tvingas till att skriva så funkar det bara om jag befinner mig i en studio, med kniven mot strupen. Då ser jag till att få det gjort.

Steve Wynn: De gånger någon ringer och efterfrågar en låt till ett specifikt ändamål – en film, ett TV-program – så ror jag det alltid i hamn utan minsta problem. Som när jag skrev »Smooth« till The Nomads. Bandet skickade mig ett fax – det här var tiden före mejl ­– där de berättade att de behövde en låt till sin kommande skiva, inom ett dygn. Av någon anledning går det lättare för mig att skriva med en så snäv deadline än om man får flera veckor på sig.

Peter Buck: Kul att du tar upp det där, jag tror nämligen att Scott McCaughey fick samma faxmeddelande. Jag minns att han ringde mig och sa att Nomads letar efter material. Han frågade om jag hade lust att bidra med något, jag sa »visst« och satte mig och skrev en låt. Eftersom R.E.M. precis skulle göra en skiva insåg jag sedan att jag borde lägga låten där i stället. Den låten var »Crush With Eyeliner«.

Steve Wynn: Skämtar du? Den är ju som gjord för dem, en perfekt Nomads-låt.

 

Jobba med hjältar

Steve Wynn: Turnén som du gjorde för några år sedan, under namnet Slow Music, verkar ha varit något utöver det vanliga.

Peter Buck: Publiken fick två fyrtiofemminuters ambientpass. Man kan säga att vi musiker på scen lyssnade på varandra och sen la till små bitar för att hålla vår »dialog« vid liv. Allt helt improviserat, vilket var lite nojigt – speciellt i sällskap med ett snille som Robert Fripp.

Steve Wynn: Hurdan var Fripp att jobba med?

Peter Buck: Fantastisk. Som musiker är han väldigt generös… och ja, jag kunde ju inte låta bli att tänka på hur jag som tonåring i början av sjuttiotalet tog bussen för att se honom uppträda live med King Crimson. Minns jag förresten inte fel var Grin förband, och vid det här laget har jag även spelat med Nils Lofgren. Om någon hade sagt till mig när jag var femton att jag en dag skulle dela scen med de där killarna…

Steve Wynn: Det är en speciell upplevelse att spela med sina idoler.

Peter Buck: Jag har haft förmånen att spela både med Patti Smith, vars musik uttryckligen förändrade mitt liv, och Neil Young, som är en av mina största förebilder vad låtskrivande beträffar.

Steve Wynn: Är det lika pirrigt varje gång?

Peter Buck: Varje gång. Man vill inte gärna göra bort sig inför människor man högaktar. Samtidigt är man mån om att lägga sig på samma nivå som dem. Jag menar, ska Neil Young spela på en låt vill man inte komma dragandes med vilken smörja som helst.

Steve Wynn: Själv har jag inte spelat med så många gamla hjältar. Jag drar mig ofta för att träffa folk som har influerat mig, må så vara att det ligger många år bakåt i tiden. Men för några år sedan turnerade vi med Richard Lloyd från Television. Då och då kunde jag inte låta bli att snegla åt hans håll och tänka: »Där är killen som gjorde min favoritskiva, alla kategorier.« Men i nästa sekund var han liksom bara en av oss som stod vid receptionen på Motel 6 och bokade våra rum.

Peter Buck: Jo, jag känner igen det där. Den mystiska auran tenderar att försvinna så fort man träffar personen i verkligheten. Å andra sidan, när man jobbar med sådana som Patti Smith eller Neil Young så for man det svart på vitt att de faktiskt har något extra. Jag har kompat Patti hundratals gånger, aldrig någonsin har hon gjort annat än exceptionella framträdanden,. Vilket nog handlar om att hon äger en unik förmåga att koppla bort det som för tillfället tynger henne. Sekunderna innan vi ska gå på scen kan hon vara jetlaggad och ur gängorna – sen, så fort hon ställer sig på scen, är hon fullkomligen i brand. För att direkt efter konserten vara tillbaka på ruta ett: »Kan någon ta mig till ett hotellrum?«

 

Framtiden

Peter Buck: Jag kan inte låta bli att förvånas över alla som oroar sig för att musiken ska försvinna. Så sent som förra veckan var jag inne i en affär som säljer nothäften. Den lever på att sälja nothäften, kan du fatta? Deras marknad borde ha rämnat i samma veva som albumförsäljningen tog fart. Men det visar att det finns utrymme för allt. Och jag har lagt märke till att många av de artister som jag jobbar med – du, Robyn, Scott – säljer i ungefär samma upplagor som tidigare. Det är de riktigt stora namnen som har tappat. Glappet har minskat.

Steve Wynn: Så sant.

Peter Buck: Hur som helst har det gett alla som inte tillhör det yttersta toppskiktet fler möjligheter. Satellitradio spelar dina Miracle 3-prylar och mina Minus 5-skivor, musik som tidigare inte hade en chans i världen att nå ut på så bred front. Fler filmer använder sig av musik. Alla prylar som jag har varit inblandad i finns utlagda på nätet, och det gläder mig. Tidigare kunde skivorna ta slut och ens musik gick inte längre att få tag i. Nu finns den där hela tiden. Vem som helst kan hitta den när som helst.

Steve Wynn: Det är väl internets främsta förtjänst, att man alltid hittar allt man vill komma åt. Som när jag hörde att ni hade lagt ut en ny låt – då klickade jag mig dit och lyssnade. Smidigare kan det nog inte bli.

Peter Buck: För en tid sedan talade jag med Paul McGuinness, U2:s manager, som sa att det bara är att vänja sig vid tanken på att konserter läggs ut på nätet samma kväll som de ägt rum. Vid entrén kan man inte gärna konfiskera publikens mobiltelefoner – alla har en mobiltelefon. Så länge de inte bär med sig professionell TV-utrustning är det bara att släppa in dem. Och jag kan gilla det. Som när vi förra sommaren gjorde fem kvällar i Dublin, bland annat för att repa in nytt material. Om konserten var slut vid elva kunde man läsa bloggkommentarer om den och den låten en minut över elva. Det är fantastiskt med så omedelbar respons. Och innerst inne tror jag att de som gillar det man gör även betalar för det.

Steve Wynn: Framför allt vill man att folk ska höra ens grejer. Det är ju anledningen till att vi sitter här. Därför känns hela idén om att försöka hindra folk från att höra musik väldigt främmande.

Peter Buck: Jag tror dock att om jag vore yngre och inte hunnit tjäna några pengar så hade jag nog oroat mig lite grann. Även om min känsla ändå är att de flesta av oss föredrar att tio miljoner människor hör musiken och en halv miljon köper den framför alternativet som är att en miljon hör den och en miljon köper den.

Steve Wynn: I mitt fall är det lite andra siffror som gäller… Men visst, principen är densamma: ifall fler människor hör mina låtar, om så gratis, ökar självfallet mina chanser att dra stor publik till mina konserter. Det förutsätter förstås att jag gör bra musik som folk de facto vill ta del av.

Peter Buck: Ta min turné med Robyn Hitchcock, som aldrig har brytt sig något särskilt om att sälja merchandise. Han trodde att hans publik var ointresserad av sånt. Men jag sa till honom: »Om du själv ställer dig vid försäljningsbordet så kommer vi att sälja fem gånger så mycket som vi gör nu – i ett slag kan det ge oss förutsättningar att både bo och äta lite flottare.« Det var första gången som Robyn insåg att vi faktiskt kan tjäna mer pengar på sådant än vad vi får i gage.

Steve Wynn: Tro mig, jag vet.

Peter Buck: Hastigt och lustigt var det ett annat ljud i skällan: »Vad säger du Peter, ska vi inte ta och kränga lite prylar?« För min del spelar det inte så stor roll, jag har pengar så jag klarar mig, men fansen – de törstar ju efter något som de inte kan ladda ner. De vill ha en upplevelse. Det kan ofta räcka med att artisten kommer ut och säljer en skiva, signerar den och småpratar lite.

Steve Wynn: Jag utgår ifrån att människorna som köper min skiva gör det för att de vill gå hem och lyssna på den, men jag tror också att det är ett sätt för fansen att tacka för att man håller traditionen vid liv eller bara för att man fortfarande orkar hålla på.

Peter Buck: Instämmer. När jag går ut för att se band letar jag alltid upp försäljningsbordet i hopp om att hitta något som jag inte redan har. Dessutom vet jag att det jag köper går rakt ner i fickan på musikerna, utan mellanhänder. Pengar som verkligen kan spela roll. Till skillnad från en såld skiva i butik som för många band bara innebär att deras skuld till skivbolaget minskar med kanske trettiofem cent. ■

 

LYSSNA PÅ WYNN (urval Pierre Hellqvist)

Då:

The Dream Syndicate

The Days of Wine and Roses

Slash, 1982

En del vill påskina att albumets genomslag kan förklaras med att Velvet Underground-klassikerna, så här några år innan CD-återutgåvornas tidevarv, inte var vidare lättåtkomliga. Icke desto mindre var det här skivan som gjorde infernaliskt gitarrlarm, strippad på allt överflöd, relevant för en ny generation uttråkade ungdomar.

Nu:

Steve Wynn & The Miracle 3

Static Transmission

Blue Rose, 2003

2001 års hyllade dubbel »Here Come the Miracles« gav ny skjuts åt en stabil solokarriär som länge bara hade nått ut till de mest initierade. Stärkt av uppsvinget pumpade Wynn på uppföljaren ur sig karriärens starkaste samling låtar. Störd road movie-rock’n’soul.

 

LYSSNA PÅ BUCK (urval Pierre Hellqvist)

Då:

R.E.M.

Murmur

I.R.S., 1983

Den omåttligt betydelsefulla debuten, som tjugofem år senare alltjämt är en flitigt återanvänd arketyp för amerikansk indierock som vi känner den. På en och samma gång världsfrånvänd och utåtriktad.

Nu:

R.E.M.

Accelerate

Warner, 2008

Bandet har aldrig direkt gjort bort sig men i ett drygt decennium trampat luft och uppenbart saknat lust. »Accelerate« är första skivan på länge där de verkligen vill säga oss något. Och det rockigaste R.E.M. gjort sedan 1994 års »Monster«.




Relaterat

Uppdaterad Sonic-spellista!