Rebecka Törnqvist: Home Secretary

Det här. Det är ändå skönt med en artist som så villkorslöst följer sitt konstnärliga kall och helt struntar i det där andra spelet.

Rebecka Törnqvist har ganska länge befunnit sig på drift. Kommersiellt får det sina efterverkningar förstås – i vår tid mer än någonsin måste du vara supertydlig, peka med hela handen, helst även vara superdirekt – men rent konstnärligt är senare fasen i hennes karriär den i särklass mest intressanta.

Jag vet inte vilken hennes publik är numera. Det spelar inte heller någon roll. På »Home Secretary« hörs inte musik som riktar sig till en specifik målgrupp. Här hörs musik som utgår från en idé och sedan följer den hela vägen in i mål. Det låter som att Rebecka Törnqvist och vapendragaren Johan Lindström har haft något av kreativ lekstuga. De landar någonstans i närheten av jazz med ena örat mot nutida r’n’b, elektronika och dansgolv och andra örat mot repig gammal blues och allehanda ljudmontage.

Du skulle kunna kalla slutresultatet ett slags drömspel, fyllt av udda instrumentinstick, överraskande detaljer, röster på avstånd. Musiken svävar fritt, är både orolig och vacker. Låtarna har ingenting med det som spelas på radio eller trängs på Spotify-spellistor att göra. Det går i vissa stunder att dra vissa paralleller till Waits, Freddie, Stina, i vissa andra stunder till egensinnige producenten Hal Willner och hans olika konceptskivor, men ändå inte. Det här är en portal till något annat.