Ibeyi: Ash




8
av 10
  • Artist
  • Ibeyi
  • Album
  • Ash
  • Bolag
  • XL/Playground


Utåtriktat, viktigt, säreget. Tvillingsystrarna i Ibeyi fortsätter att övertyga.

Klockan är någonstans mellan ett och två på natten när Ibeyi går av scenen ute i ett industriområde i Göteborg som en del av Way Out Wests festivalprogram 2015. Den till en början något avvaktande och till antalet blygsamma publiken har under konsertens gång ökat i både mängd och entusiasm. Och trots att tvillingparet med bas i Paris egentligen inte har några fler nummer att framföra kan vi i publiken inte sluta att klappa och jubla och det hela slutar med att de helt enkelt får köra sin genombrottslåt »River« en gång till. Efter att ha försökt samla mig efter den makalösa uppvisningen i musikalitet, spelglädje och inlevelse minns jag att min starkaste känsla var nyfikenhet på vilken musikalisk väg Ibeyi skulle ta sig vidare efter detta. Och nu vet vi svaret.

»Ash« är på många sätt en naturlig uppföljare till det självbetitlade debutalbumet. Det låter lite mer utåtriktat, starkare och målat med bredare penseldrag. Influenserna från hiphop och dancehall är mer tydliga än tidigare. Utan att för den skull förlora det säregna som Lisa-Kaindé och Naomi Diaz besitter. Det finns fortfarande inget som riktigt låter som Ibeyi. Och trots att de på denna skiva har tagit in flera gästartister är det ingen tvekan om vilka som är huvudpersoner.

Första halvan av skivan är helt enkelt förkrossande bra. Efter stämningsfulla inledningen »I Carried This for Years« följer supersnygga förstasingeln »Away Away« och därefter skivans kanske allra största stund, »Deathless« med Kamasi Washingtons distinkta saxofon som utsmyckning. Hur Ibeyi har påverkats av det turbulenta världsläget kan ni läsa mer om i kommande numret av Sonic och ingenstans är det tydligare än i denna mäktiga närmast militanta gospel. »I Wanna Be Like You« är lysande upplyftande r’n’b och »No Man is Big Enough for My Arms«, med samplat tal av Michelle Obama, ger mig gåshud vid varje lyssning. En av årets starkaste och viktigaste inspelningar utan tvekan.

Andra halvan av »Ash« är inte riktigt lika övertygande och på Mala Rodríguez-gästande »Me Voy« går de faktiskt lite vilse i något anonym, autotunedränkt dancehall. Det avslutande titelspåret är emellertid en värdig avslutning på en av årets hittills allra bästa skivor.




Relaterat

Att hantera ensamheten
Uppdaterad Sonic-spellista!