Candi Staton: Ett med sina låtar






Oavsett om Candi Staton har sjungit soul, country, disco eller gospel har hon alltid gjort det med en nästan skrämmande intensitet och övertygelse. På vischan 
i Georgia gör Pierre Hellqvist hembesök hos en artist som aldrig spelat in en låt hon inte har levt. (Ur Sonic #84, 2015.)

Det finns ingen annan utväg än att börja dagen med »Take My Hand, Precious Lord«.

Det är nämligen en sådan morgon då du måste vända dig till högre makt. Det är dagen efter Shaky Boots utanför Atlanta, en stekhet och svåråtkomlig countryfestival med fri bar på pressområdet. Kroppen känns. Lederna är stela, armarna svedda, ett skriande behov av vätskepåfyllning gör sig alltmer påmint.

Hotellet där jag bor i Atlantas Midtown ligger mitt emot anrika Fox Theatre, där Lynyrd Skynyrd spelade in livedubbeln »One More from the Road«, och det sköna men lite bedagade jazzhaket Churchill Grounds som av Chrissie Hynde, om nu någon vågar lita på hennes ord numera, har kallats »USA:s bästa bar«. Det är möjligen att ta i, men trivsamt är det. Bland stammisarna finns Fox Theatres mångårige och intensivt cigarrbolmande husorganist Larry-Douglas Embury som, utan att du behöver be om det, gärna berättar om »The Mighty Mo«, Möller-piporgeln som är något av teaterns stolthet.

Där i hotellrummet på Peachtree Street klickar jag så på datorn i gång »Take My Hand, Precious Lord«, Thomas A. Dorseys gospelstandard som spelats in av alla från Aretha Franklin och Elvis Presley till Mavis Staples och Merle Haggard. Hörvärda allesammans, men det är en annan version som är den definitiva och det är den jag lyssnar på.

Låten återfinns på Candi Statons album »House of Love« från 1978. Vid tidpunkten ifråga ägnar hon sig annars främst åt disco. Lever efter glittriga men vemodiga hitsingeln »Young Hearts Run Free« några år tidigare det så kallat goda livet med flärd och eviga fester. Men är samtidigt fast i ett destruktivt äktenskap. Krökar för mycket. Tar inte hand om sig själv. Snart medelålders finner hon sig alltmer själsligt urlakad och långt, alldeles för långt, bort från sina enkla rötter och den målmedvetna men ödmjuka tjej som en gång hade lämnat Alabamas mest inkrökta avkrokar bakom sig.

En dag i studion börjar allt komma ikapp henne. Hon känner sig lite låg, rösten är hes. Hon föreslår för producenten, den begåvade men bräcklige Dave Crawford, med bakgrund som gospelkeyboardist, att de kanske kan värma upp genom att dra igenom en gospel. »Får jag spela den med dig?«, frågar han. »Absolut«, säger Candi. Producenten sätter sig vid pianot, tar ton. Candi Staton börjar sjunga men avbryts snart av Crawford som hör att något stort håller på att hända och vill ha det på band. Han ropar till sin assistent: »Kom hit med en mikrofon!« Candi ber honom att låta bli, hon är ju inte i form. »Äh sluta, jag vet vad jag gör«, svarar han. De börjar om. Bara piano och Candis röst. Att den är lite rosslig gör just ingenting, förstärker rentav desperationen som omger såväl hennes liv som sångtexten ifråga: »I am tired, I am weak, I am worn.« I efterhand lägger Crawford på gospelkörer, utan att det nämnvärt dämpar sångtagningens obönhörliga utsatthet.

Det är en inspelning som totalt rensar systemen. Som lyssnare känner du dig efteråt lika
 ren och frisk som av en sedan länge välbehövlig dusch.

Med det går jag ner i hotellfoajén och försöker luska ut hur jag ska ta mig hem till Candi Staton.

 

På vischan i Alabama på fyrtio- och femtiotalet fostrades flickor till att en dag bli en mans fru. Det var inte mer med det. De fick tidigt veta sin plats. Länge var det svårt för Canzetta Maria Staton att ens tänka sig något annat. I det spartanska hemmet i lilla Hanceville fanns ingen elektricitet, ingen TV, däremot kycklingar under huset som kunde siktas genom golvplankornas springor. Canzettas kvinnliga förebilder begränsades till mamman och hennes väninnor vars uppgifter bestod av att stå vid spisen, uppfostra barnen och följa dem till skolan.

Karlarna jobbade i gruvorna eller på fälten. I bästa fall kom de hem med mat och pengar. Med Canzettas egen pappa kunde det sluta hur som helst. Han var både alkohol- och spelberoende.

– En slarver, han levde verkligen vårdslöst. Då jag var sju år tog han med mig på en av sina spelkvällar och bjöd mig där på whiskey. Många timmar senare kom jag hemraglandes. Mamma sprang ut ur huset och skrek till pappa: »Vad har du gjort med mitt barn?!«

Candi Staton, som vi känner henne, skrattar så att ögonen tåras.

– Men jag gillade min pappa. Jag brukade säga till honom: »Mamma säger att du är dålig, men jag tycker du är bra.« Som förälder var han egentligen hemsk, men rolig.

När Candi i fem-sexårsåldern började visa talang för sång gav hennes mor omedelbart svar på tal. »Du kan inte sjunga! Varför vill du ägna dig något sådant?«

– Men jag var mer som min far. Han hade delvis italienskt påbrå, gjorde allting på sitt sätt, även om det inte alltid blev så bra. Jag visste att jag ville något annat än att fastna i en byhåla och gifta mig med första bästa kille. Jag skulle bort därifrån och när chansen väl kom tog jag den, vilket jag i dag är väldigt glad för. Annars skulle jag knappast sitta här i dag och prata med dig.

 

Turen hem till Candi Staton är en story i sig.

Det går inga kommunikationer dit, en och en halv timme från Atlanta rakt ut i ingenstans. Åka på löpande taxitaxa skulle bli tokdyrt. Hyra bil och orientera sig genom stadens myllrande vägnät uteslutet för någon så lokalsinnesvag som undertecknad. Det är då hotellpersonalen tipsar om en limousinfirma, som visar sig kunna ta körningen. Den har dryga dussinet chaufförer i stallet men bakom ratten dagen till ära sitter firmans ägare. Michael, som han heter, är one of a kind. På sjuttiotalet jobbade han som radio-DJ. Därifrån fick han med sig ett munväder och viktiga kontakter, i synnerhet inom countryn, som han hade nytta av när han startade sin nuvarande rörelse.

Resan till Candi kantas av countrymusik och i ännu högre grad av kändiskantade episoder från Michaels båda yrkesbanor. Där ingår möten med alla från Killer och George Jones (»a real nice guy, one of the best«) till självaste Elvis. Han blir helt salig när han berättar om sitt slumpmöte med sistnämnde. Minns varje detalj. Han hade lyckats stega fram till Kungen utanför en hotellhiss och presenterat sig, varpå Elvis sträckte fram sin karda: »Hi, I’m Elvis Presley.« Alla hangarounds försökte fösa bort honom direkt men stjärnan stod kvar och småpratade. Det här var kort innan han dog, han var plöfsig, sluddrade i talet. Elvis berättade att han suttit uppe hela natten och sjungit gospel.

Lil Wayne är den överlägset mest sympatiska rapstjärna som Michael har kört. När chaffören yppade för Wayne att hans kids är Wayne-fans kom det några veckor senare ett stort paket med prylar till dem, rubbet signerat av Wayne. När Weezy kommer till Atlanta yrkar han på att bli körd av vår vän. 2 Live Crew, på sin tid, var däremot praktsvin. Det lämpar sig inte att gå in på allt.

Jag säger till Michael att jag borde intervjua honom. Han säger att han i så fall skulle vilja berätta rubbet men det är omöjligt så länge han är kvar i branschen (några år kvar till pension). Han har i och för sig funderat på att skriva en bok men vill inte heller att det ska bli en till sådan där snask- och snuskhistoria. Plus då att hederskodex inom skrået är att det som händer i limon stannar i limon. Han skulle helt enkelt behöva grunna lite till på hur det i så fall ska göras.

Eftersom Michael har bilder på sig själv med uppemot tusen artister lyser han upp som ett barn på julafton när jag en bit in i resan berättar att jag är musikjournalist och att adressen jag uppgivit leder till en sångare vid namn Candi Staton. Har han förstås koll på. Spelade rentav hennes låtar, inte minst discohiten »Young Hearts Run Free«, under sin tid som DJ.

 

»This is country living!« är det första Candi utbrister när hon möter oss på uppfarten till hennes tomt.

Inte utan anledning.

Hon bor i Morgan County, vars största stad är Madison, fyratusen invånare och, hisnande nog, födelseplats för Oliver »Helan« Hardy. Men Candis hus är beläget en bra bit därifrån. Närmaste samhälle är diminutiva och pittoreskt artonhundratalskonserverade Rutledge, vars slogan lyder »Small but special.«

Visst går det längs färden att sikta ett och annat majestätiskt Södern-herresäte men mest av allt är det bomullsfält, röd jord, fallfärdiga ruckel och »house for sale«-skyltar. Vi ser nästan inga människor. Möter inte många bilar. En räv skyndar över en igenvuxen åker.

Eftersom Candi bor så totalt avskärmad från civilisationen finns det ingenstans dit Michael kan åka och luncha eller fika medan jag gör intervjun, så Candi erbjuder honom att följa med in. Michael får så klart en bild tagen på sig själv ihop med Candi att addera till sin samling.

Det är ett fint hus. Inte superstort men smakfullt, luftigt, välskött, trevlig trädgård, pool på baksidan.

Candi Staton äger också ett hus i Stone Mountain, närmare inpå Atlanta. Men det är här, på landet, som hon till slut har hittat det lugn och den harmoni hennes liv knappast har flödat över av annars. Den naturnära tillvaron påminner henne om uppväxten i Alabama. Efter fem mer eller mindre odugliga makar lever hon nu ensam, i tät kontakt med barn och barnbarn.

– Hon har gått igenom mycket, men är numera i goda händer, säger americana-stjärnan Jason Isbell som jag träffar dagen före mitt Candi-möte och som har samarbetat en del med henne genom åren.

– Hennes familj är underbar, det är bra människor.

Efter vår visit ska Candis dotter med familj komma på söndagsmiddag. Soul food förbereds på spisen. Vi får ett smakprov, en väldoftande bondsoppa gjord på bönor, potatis och gissningsvis någon sorts buljong. Den är himmelskt god.

 

Intresset för sång och musik formades av tonerna som strömmade ut från familjens batteridrivna radio. Det kunde vara country med sådana som Hank Williams och Ernest Tubb eller gospel och rhythm’n’blues med dåtida storheter som Mahalia Jackson och Ruth Brown.

Som tioåring flyttade Candi och familjen minus strulpappa till Cleveland, där hennes äldre bror hade fått jobb. Via en kyrka blev hon där medlem i The Jewel Gospel Trio som snabbt blev en smärre sensation på gospelscenen. Att flickorna var unga och söta väckte somlig avundsjuka, inget blev just mycket bättre av att de kunde sjunga omkull vilken luttrad åhörarskock som helst. Bäst exemplifierat av »Too Late« vars kompromisslösa text går »All of you dancers on the floor/Judgment is comin’ and you can’t ball no more/One of these new dances you call the stroll/But when Jesus comes, he’s gonna destroy rock’n’roll.«

De spelade in för Nashboro Records, turnerade hårt och blev vänner med The Staple Singers, Aretha Franklin, The Pilgrim Travelers (vars medlem Lou Rawls Candi hade en kort relation med), The Womack Brothers och The Soul Stirrers. Ingen mindre än Sam Cooke intalade alltjämt tonåriga Candi Staton att hon absolut hade kapacitet att göra som han, det vill säga slå in på det sekulära spåret. Mamma Rosa jublade inte precis över dylik uppmuntran.

– Sjunga pop? Där gick gränsen.

Jag inflikar att Candis gode vän Bobby Womack något år innan han gick bort berättade för mig om hur hans pastor till pappa skarpt ogillade att sönerna, likaledes entusiasmerade av Cooke, valde att lämna det sakrala.

– Jag kände deras far, han var väldigt sträng. Han ville absolut inte att hans pojkar skulle befatta sig med något annat än gospel. Men de gjorde det likafullt, lockelsen var för stark.

Candi tystnar. Blicken driver i väg.

– Jag minns hur The Womack Brothers brukade sitta på andra sidan från oss i kyrkan och vinka. De var bara små knattar, i samma ålder som oss tjejer. Ibland sprang de och gömde sig bakom predikstolen, deras pappa hade fullt sjå att hålla ordning på dem.

– Sam Cooke var en mina favoritsångare, en annan var Lou Rawls. Jag måste också nämna Mahalia Jackson, Clara Ward, The Staple Singers. Jag var helt fascinerad av Mavis mörka röst, i likhet med många andra trodde jag det var en karl som sjöng och så visade det sig vara en söt liten tös!

– Men jag försökte aldrig låta som någon av dem, eller någon annan för den delen. Jag insåg tidigt att jag var tvungen att hitta min egen stil om jag skulle klara mig. Det fanns inget behov av ännu en Aretha eller Gladys. Så är det än i dag. Du måste ha något som ingen annan har.

– Det var likadant när jag senare spelade in för Rick Hall och han gav mig »That’s How Strong My Love is«. Otis Redding hade haft viss framgång med låten och Rick spelade hans version för mig men jag ville inte höra. I stället sa jag: »Ge mig ackorden och texten och låt mig skapa min egen ’That’s How Strong My Love is’.«

Candi fnissar lite för sig själv. Noterar att jag tittar på henne.

– Jag tycker att jag lyckades rätt bra…

 

The gospel highway var sannerligen ingen dans på rosor. Dels fanns massa rasism och faror att förhålla sig till på vägarna, särskilt i Södern, dels utnyttjades trion hänsynlöst av församlingen de tillhörde. De lovades en massa saker, exempelvis utbildning, som aldrig infriades. Och trots att de drog in duktigt med flis fick de bara behålla brödsmulor, om ens det. Detta samtidigt som de kunde se hur jämngamla kamraterna Mavis och Pervis Staples de facto erhöll lön av pappa Pops för turnéer och skivinspelningar. Syskonen Staples var generösa nog att ofta dela med sig av sin inkomst till de halvt undernärda flickorna i The Jewel Gospel Trio.

Till slut fick Candi nog av förnedringen och återvände till Alabama. Hon träffade Joe Williams, en grabb hemifrån och blev snart gravid. Kort därpå gifte de sig. Arton år gammal hade Candi hamnat exakt i den situation hon svurit på att aldrig fastna i. Tre barn till följde i rask takt. Det närmaste en musikkarriär hon kom de här åren var när hon spelade på pianot i samband med gudstjänsterna om söndagarna.

Undan för undan växte sig Candis lust att åter uppträda inför publik allt starkare. Men hon hade tröttnat på kyrkans fördömanden och dubbelmoral, och började i stället sjunga r’n’b på nattklubbar. Hennes svartsjuke make var övertygad om att Candi i själva verket bedrog honom och gav henne ofta ett kok stryk när hon kom hem.

Vid en talangtävling vann Candi ett förbandsgig åt den blinde soulkometen och spjuvern Clarence Carter, som föll som en fura för hennes talang – och sedermera mer än så. Han kom att bli make nummer två (för bröllopsunderhållningen stod Stax-artisten Eddie Floyd) och pappa till hennes femte barn. Med honom flyttade hon till Atlanta.

Till en början var Carter hjälpsam. Stöttade, kom med tips och råd, försåg henne med låtar. Men han var egendomligt ovillig att åka ut på vägarna med hustrun. När Candi förstod varför, att där väntade en kvinna vid närapå varje turnéanhalt, började äktenskapet seriöst knaka i fogarna och de båda sångarnas oräkneliga respektive otrohetsdramer växte sig alltmer intensiva. De grälade och slogs. Vid ett tillfälle försökte Candi ta sitt liv.

– Clarence är en makalöst begåvad musiker, gitarrist och sångare, säger hon i dag. Ett tag
 var han också underbar att leva med. Men, jag
 stod inte ut med hans vänsterprasslande. Det 
gick inte att lita på honom. Och eftersom jag 
vid det laget kunde försörja mig själv behövde 
jag inte ta det där längre. Så efter fyra år skilde
 vi oss.

 

Det bästa Clarence Carter gjorde för Candis karriär var att introducera henne för Rick Hall som i Muscle Shoals, Alabama, drev skivbolaget och studion Fame, där Carter själv spelade in. Hall har sagt att han i hennes röst omedelbart hörde »a blues voice, a gospel voice, and a pop voice«. Såg med andra ord en enorm potential. Han föste in henne i studion så fort som möjligt.

– Rick kände inte till att jag redan var ett proffs, från gospelåren. Han hade ingen aning. Själv hade jag inte precis blykoll på allt heller. När jag skulle provsjunga testade jag först »Do Right Woman«. Då sa han, med typisk countrytwang: »Du har ingenting annat? Den där har jag redan gjort med Aretha.« Jag nästan svimmade. Jag visste inte att det var han som hade spelat in henne.

Fame-studions vandring från knutpunkt för lokala musikbegåvningar till riksangelägenhet inleddes då Arthur Alexander-balladen »You Better Move On« letade sig in på nationella listor våren 1962. Nyfikenhet väcktes hos skivbolag från alla håll och kanter. Artister började komma dit i hopp om att få ta del av magin. Inte sällan med häpnadsväckande utfall. Dial skickade Joe Tex. Atlantic skickade Aretha Franklin och Wilson Pickett. Chess skickade Etta James och Laura Lee (spana in Ace-samlingen »Reaching Out – Chess Records at Fame Studios«!).

Inte bara hade Fame en envis härförare i Hall, där fanns också högt ansedda The Muscle Shoals Rhythm Section med ess som gitarristen Jimmy Johnson (gitarr), Barry Beckett (keyboards), David Hood (bas), Spooner Oldham (orgel/piano) och Roger Hawkins (trummor). En studiokonstellation som väl kunde mäta sig med The Wrecking Crew i Kalifornien, Motown-musikerna, alla Nashville cats eller Memphis-boysen på Stax respektive American. I gränslandet mellan country och soul hade The Swampers, som gruppen kallades internt, hittat ett helt eget och snart väldigt eftertraktat groove.

Därutöver hade Hall ett stall av låtskrivare – George Jackson, Phillip Mitchell, Eddie Hinton, med flera – som i den knivskarpa konkurrensen triggade varandra till stadig leverans av förstklassigt material.

I den här miljön träffade Candi Staton rätt direkt. På 1970 års debutalbum »I’m Just a Prisoner«, där framför allt Clarence Carter och George Jackson men även Candi själv utmärker sig som låtskrivare, visar hon upp hela sitt register. Från bitterljuva countrysnyftare och frätande sarkasmer till funkiga retsamheter och rysligt övertygande ömhetsbetygelser. Det är en av de bästa soulplattor som gjorts. Inte det minsta konstigt att den uppnådde sjusiffriga försäljningsvolymer.

Medvinden fortsatte de närmast följande åren. Tolkningarna av »Stand by Your Man« och »In the Ghetto« blev båda listklättrare och grammynominerade. Efter sistnämnda inspelning fick hon ett tackbrev från självaste Elvis där han uttryckte sin uppskattning över hennes version.

– Åh, jag önskar att jag hade kvar det i dag, säger hon. Jag minns att det låg i en kökslåda när jag bodde med Clarence i Atlanta. Men vi bråkade mycket och mitt uppbrott kom lite hastigt. När jag skulle dra därifrån slängde jag bara ihop mina saker och vet tyvärr inte vart brevet tog vägen. Då levde dessutom Elvis fortfarande. Även om jag blev glad av att höra från honom såg jag det inte som en stor grej. Då visste jag ju inte att han skulle gå bort några år senare. Jag borde så klart ha ramat in det. Vänta lite förresten, säger Candi och reser sig från fåtöljen, stegar fram till en reslig hylla i vardagsrummet fylld med priser, guldskivor, en Alabama Music Hall of Fame-statuett och fotografier, och återvänder snart med en inramad hälsning. Den visar sig vara signerad av Aretha Franklin, som med några kärnfulla rader uttrycker sin beundran för kollegan. På ena väggen hänger också en bild på Candi och The Swampers som Rick Hall har skickat: »To The Greatest Singer I’ve Ever Produced!!«

 

Candi Statons Fame-sessioner förkroppsligar southern soul på samma vis som George Jones livsvilsna ballader förkroppsligar den djupaste countrymusiken. Låttitlarna säger det mesta: »The Thanks I Get for Loving You«, »You Don’t Love Me No More«, »Someone You Use«, »I’d Rather Be an Old Man’s Sweetheart (Than a Young Man’s Fool)«, »Another Man’s Woman (Another Woman’s Man)«, »Mr and Mrs Untrue«, »Too Hurt to Cry«, »Freedom is Just Beyond the Door«, »Sure as Sin«. Relationsskildringar sjungna med en förtvivlan i rösten som är omöjlig att värja sig emot. Där finns också en massa skuld och samvetskval, men även längtan och åtrå. Hon lär ha sagt att hon aldrig har spelar in något som hon inte har levt.

– Det stämmer också. Redan från början var jag noga med att välja låtar som jag kan identifiera mig med. Däri ligger enligt min mening nyckeln till att vara en bra soulsångare. Jag trivs bäst med att sjunga från hjärtat, från mitt allra innersta. När jag sjunger om smärta är det inga problem för mig att fysiskt känna den, jag behöver bara tänka tillbaka på allt jag har gått igenom, alla besvikelser och svindlerier. För mig blir det en sorts terapi.

– Candi Staton är en av mina absoluta favoritsångare från den eran, säger Jason Isbell som på skiva har spelat in en version av hennes Fame-låt »Heart on a String«.

– Till att börja med är hennes röst väldigt vacker, fortsätter han. I likhet med exempelvis Roy Orbisons röst är den inte särskilt högljudd fast ändå oerhört kraftfull. Sitter du och pratar med henne så här är hennes röst timid och lågmäld, men hon vet hur hon ska använda mikrofonen. Det är ingen slump att det låter så bra. Det är dessutom svårt att tänka sig en mer rar människa. Och hon är i enastående bra form, hon ser trettio år yngre ut än vad hon är!

För att få fram det omisskännligt spruckna i hennes röst, så att hon kunde ge de uppslitande texterna »erforderlig autenticitet«, brukade Rick Hall tvinga Candi till oräkneliga omtagningar.

– Hans idealbild av soulmusik var Wilson Pickett-skolan, du vet det här ruffiga gospel- soundet, säger hon. Och när jag blir hes låter även jag sådan. Annars är min röst mer ren och mild.

– Där i studion kunde jag vädja till honom: »Men Rick, nu räcker det väl?« Det spelade ingen roll om vi hade gjort en låt tjugo gånger när vi stängde ner studion för natten, när jag kom till studion dagen därpå behövde jag ändå göra den igen. Och vet du vad? Han valde alltid den första tagningen. Det var inte utan att jag blev irriterad ibland…

På förra årets album »Life Happens« jobbade Candi Staton med Rick Hall igen, för första gången på fyrtio år. Han hade sökt upp henne efter en konsert och, efter att de hade kramats en lång stund, uttryckligen bett om att få spela in henne igen – med stor sannolikhet en sista gång.

– Det var sig likt. Han är fortfarande svår att behaga. [skratt]

Men tjugo, trettio, fyrtio tagningar var det inte tal om.

– Nej! Nej. Det klargjorde jag tidigt. »Inga fyrtio tagningar nu, Rick. Vi spelar in låten bara, okej?« [skratt]

Candi ursäktar sig, hon måste gå till köket och röra lite i soppan.

 

Trots att discohits som »Young Hearts Run Free« och »Nights on Broadway« gav Candi Staton en nytändning i mitten av sjuttiotalet när southern soul-vågen hade lagt sig befann sig hennes liv i kaos.

Make nummer tre, promotorn Jimmy James, var en utsugare och manipulatör av stora mått. Det är förmodligen på sin plats att även lägga till psykopat. Dave Crawford skrev texten till »Young Hearts Run Free« efter att ha frågat ut henne om relationen med James; »Say I wanna leave a thousand times a day/It’s easier said than done, when I just can’t break away.« Ord som inte precis var tagna ur luften. Ifall Candi lämnade honom hotade James med att döda både henne och barnen. Till slut fann hon ändå modet att fly, om än först efter att Warner lejt Michael Jacksons livvakter för att skydda henne.

Candis nerver var söndertrasade. Pulver och piller förekom men framför allt drack hon för mycket. Åt knappt någonting. I slutet på sjuttiotalet träffade hon trummisen John Sussewell. Båda behövde bli rena – han från kokain, hon från alkohol. Tillsammans återfann de Gud, blev pånyttfödda, gav sig under åttio- och nittiotalet hän åt evangelikalismen. De här åren ägnade sig Candi uteslutande åt gospelmusik. Äktenskapet blev Candis längsta, arton år, men trots att hon spelade in material i stil med »Sin Doesn’t Live Here Anymore« återföll Sussewell i gamla vanor.

Candi fann sig sviken igen. 
Inte för sista gången heller. 
Förre basebollstjärnan Otis Nixon, en urbota slarver med diverse drog- och förskingringseskapader på CV:t, blev 2010 make nummer fem. Det höll i två år. Kort efter skilsmässan åkte Nixon dit för crackinnehav.

– Tillsammans drev han och jag ett återhämtningsprogram för missbrukare femton– tjugominuters bilresa härifrån. Det var på så vis jag fick se att det här huset var till salu. Så vi köpte det. Men sedan trillade han alltså dit igen. När vi skilde oss blev huset mitt.

Candi Staton är medveten om att hon i svaga perioder varit ett tacksamt offer för lycksökare som lurat henne med smicker. En del av felet har varit hennes eget, menar hon, förblindad som hon varit av fåfänga och jakt på framgång.

– Det är mycket jag ångrar. Men jag försöker 
att inte längre älta det. Det som hänt har hänt. Mest ångrar jag vilka män jag har valt att satsa 
på. Ingen av dem har hållit vad de lovat. De har kommit in i mitt liv med ett enda syfte och det
 var att ta, inte ge. Men det jag lärt mig av de upplevelserna försöker jag använda till att få andra att inte göra om samma misstag. Jag vill sprida budskapet att om jag grejade det kan du
 göra det också.

Den tågan är nog även en bidragande förklaring till varför hon fortfarande, några år över sjuttio, är kvar som artist i en stenhård bransch som sänkt åtskilliga av hennes kollegor.

– Till mina positiva egenskaper hör att jag är bra på att skaka av mig och gå vidare. Och säger någon till mig att något är omöjligt ger jag mig den på att bevisa motsatsen.

 

I dag är inte många av hennes gamla vänner inom soul och r’n’b alltjämt med oss. Inom loppet av några år försvann Bobby Womack, Percy Sledge, Bobby Bland och, kort innan vi ses, B.B. King. Numera står Candi Staton i hyfsat tät förbindelse med Freda Payne, Deniece Williams, Gloria Gaynor och Billy Paul. Nyligen träffade hon Denise LaSalle i Memphis. Då och då pratar hon med Mavis Staples.

På radion av i dag hör Candi inte mycket som griper tag i henne så som soulmusiken brukade göra.

– Där finns inget som skakar om eller får mig att gråta. Men då Aretha kom fram med [härmar här Arethas röst] »You’re no good, heartbreaker« syftade hon på sin man. »You’re a liar, you’re a cheat«. Man hörde att hon menade varje ord, vilket också var fallet eftersom han slog henne gul och blå varje natt.

– Nu menar jag inte att du måste bli misshandlad för att kunna sjunga soul, men den måste bottna i något mer än att bara vilja vara underhållning och förströelse. Numera låter allting så prydligt och perfekt. Musiken känns inte.

– Men det finns undantag. En låt av hundra kanske. När Beyoncé sjunger »Everything you own in the box to the left« [från »Irreplacable«] är det kanske inte direkt soul men du hör smärtan.

 

På tjugohundratalet har Candi återvänt till sekulär musik, både med era countrysoulrotade album och mer dansorienterade singlar eller remixer. När vi ses säger hon sig vara färdig med de förstnämnda men hungrig på att göra mer ämnat för klubbarna, »upplyftande musik« som hon säger. Vidare har hon flera bokprojekt på gång. Det råder ingen större tvekan om att hon har hyfsat med underlag till den som ska gå under titeln »Hitchhikers – Men Who Ride for Free«.

– Men närmast hjärtat ligger fortfarande gospelmusiken. När jag är ensam här i huset går jag ofta upp till ovanvåningen, sätter mig vid pianot och sjunger gospel för mig själv i mörkret innan jag går och lägger mig. Det är där jag finner tröst.

Det knackar på. In kommer dottern med sin man och en liten flicka. Innan Candi går ut till poolen med det badsugna barnbarnet hinner jag fråga hur det blev med hennes egen mamma sedan, hon som till skillnad från alla andra sa sig ogilla dotterns röst. Ändrade hon uppfattning någonsin?

– Ja, till slut. Men hon accepterade aldrig något annat än religiösa sånger. När jag sjöng gospel var hon lycklig, satt där med knäppta händer och lyssnade.

– Faktum är att min inspelning av »Take My Hand, Precious Lord« var tillägnad henne. När den skivan gjordes var mamma svårt sjuk, led av hjärtproblem och högt blodtryck [hon gick bort kort efteråt, 1979]. Jag insåg att hon inte skulle klara sig så länge till. Jag spelade in låten på en kassett och gav till henne så att hon en sista gång skulle få höra mig sjunga gospel.

– Mamma fostrade mig till att tro att blues var djävulens musik. Hemma fick jag och mina syskon lyssna på B.B. King i smyg! När jag senare sjöng den sortens material själv var det alltid med en massa skuldkänslor. Trots att det bara beskriver sådant som händer oss alla i vardagen. Vi blir förälskade, slutar vara förälskade, behandlas illa, skiljer oss, blir bedragna. Jag har fått lära mig detta den hårda vägen. Det är först på senare år som jag har insett att det där snarare rör sig om livets musik. ■

 

CANDI PÅ SKIVA

 

Candi Statons diskografi är en smärre bergochdalbana. Dels har de musikaliska stilarna varierat genom åren, dels har kvalitetsribban i vissa perioder legat på en lite låg nivå. Men när bitarna faller på plats innebär det inte sällan toner som hör till det mest drabbande en människa kan ta del av.

 

Fame-åren

Kort men oerhört fruktsam period hos Rick Hall i Fame-studion. Där spelades det in mängder av förstklassig southern soul med otaliga artister, men frågan är om någon sångare i varje ton och por förkroppsligar bolaget, studion, hela den här andan i så hög grad som Candi Staton. Den så perfekt sårade rösten, så klart. Men också hur hon så oansträngt förenar gospelmusikens utlevelsefulla uttryck och countrygenrens mer återhållsamma relationsskildringar.

»I’m Just a Prisoner« från 1970 är det första och allra bästa av de tre Fame-albumen, som alla är mer eller mindre omistliga. Länge var det svårt att komma åt den här musiken, betraktad som något av södernsoulens heliga gral. Det ändrades 2004 med Honest Jon’s storsäljande (numera indragna) samling »Candi Staton« som stod för ett utsökt urval. Vill du i dag hitta en heltäckande retrospektiv över den här perioden i hennes diskografi är det till Kent-utgivna dubbel-CD:n »Evidence« du ska vända dig.

 

Disco-åren

Från Fame gick Candi Staton vidare till bjässen Warner. Första plattan där, 1974 års »Candi«, blev allt annat än en succé. Det är ingen pjåkig skiva för den som gillar countrysoul (Rick Hall fanns fortfarande ombord som producent), men så dags hade funk, protodisco och mer urbana uttryck helt tagit över r’n’b-listorna. Till uppföljaren två år senare hade Warner lärt av misstaget, producenten Dave Crawford anlitades för att ge klienten är en mer uppdaterad ljudbild. Det gav omedelbart resultat i magni fika discosingeln »Young Hearts Run Free« som innebar en rejäl karriäromstart. Även det likadant betitlade albumet håller hög kvalitet. Detsamma gäller 1977 års »Music Speak Louder Than Words«, varifrån Bee Gees-tolkningen »Nights on Broadway« gick hem särskilt i Europa, och »House of Love« från 1978.

På de två sista Warner-albumen kan man däremot notera ett förlorat fokus som nog inte så lite går att härleda till hennes kaotiska privatliv. 1982 års »Nightlites«, utgiven på huvudsakligen rap-orienterade Sugar Hill Records, är tveksam lågbudgetdisco – ibland rap! – under hennes värdighet. Även om den storstilade sånginsatsen på »Suspicious Minds« förlåter det mesta.

 

Därefter

Åttio- och nittiotalet ägnade Candi Staton åt evangelikalism och modern gospel. Produktiva år som säkert kunde ha utmynnat i matnyttigheter om mer möda hade lagts på arrangemang och produktioner. Men, budskapet var allt. Det gick i och för sig hem inom den kristna svängen. Candi ledde TV-shower, bekände sina synder, slungades in i en tredje karriärboom. Hon lånade också ut sin röst till The Source klubbhit »You Got the Love«.

Efter framgången för Honest Jon’s samling med Fame-material gjorde Candi ett nytt försök inom countrysoul. 2006 års »His Hands«, med specialskrivet titelspår av Will Oldham, saknar inte stora stunder och är rätt i tanken, även om Lambchop-producenten Mark Nevers tar i lite för mycket. Uppföljaren »Who’s Hurting Now?« är blekare. Fjolårets »Life Happens«, där hon på tre låtar återförenas med Rick Hall, är aningen ospännande vuxensoul men öppningsspåret »I Ain’t Easy to Love« med gästinhopp från Jason Isbell och John Paul White från The Civil Wars är en mäktig Muscle Shoals-återblick.




Relaterat

Rick Hall (1932-2018)
Candi Staton – en spellista