Nicolai Dunger: Arkebuseringen av egot




7
av 10
  • Artist
  • Nicolai Dunger
  • Album
  • Arkebuseringen av egot
  • Bolag
  • Hi-hat/Despotz/Border


Nicolai Dunger fortsätter att gäcka.

»Tänkte ta mig rättigheten/att vara precis som jag är«, sjunger Nicolai Dunger i den avslutande »Nu är det slut«. Och det känns som en personlig bunt sånger han släpper ifrån sig, ibland kan det vara skissartat men oftast i positiv mening. Många av låtarna är korta, med diktliknande texter som öppnar sig för olika tolkningar. Märkligast är »Sången om det högsta tornet« med Torkel Rasmusson (Blå Tåget med mera) på prat/sång. Nicolai Dunger har ett eget språk, bitvis ålderdomligt, nämnda sång är som en allegori med en fantasieggande knorr på sista versen.

Nicolai Dunger har gjort många skivor av olika karaktär, på senare år även musik för scen. »Arkebuseringen av egot« är bara tredje plattan på svenska. »Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran« var ovanligt lyckad i kategorin dikt-blir-musik, »Rösten och Herren« däremot en något ojämn historia – från det suveräna titelspåret till bagateller.

Låtarna på årets album pendlar mellan att fladdra förbi och vara starkt närvarande. Nicolai Dunger sjunger och spelar gitarr, munspel och piano. Bebe Risenfors trakterar dussinet instrument, blås, bas, trummor, annat. Det är bra och originellt men samtidigt blir jag inte riktigt klok på skivan. Ibland känns det som det är början på något större. Nicolai Dunger gäckar.

Å andra sidan är det fina skisser. Fetare färger hade känts konstigt. Jag återvänder ännu en gång till »Sången om det högsta tornet« och trivs i lugnet och allvaret på »Låt oss fira« med skivans mest vidunderliga melodi.




Relaterat

Uppdaterad Sonic-spellista!