Ariel Pink: Dedicated to Bobby Jameson

Bobby Jameson var något av en kultperson i sextiotalets musikscen i Los Angeles. En figur som i några minuter spåddes framgång, men som i stället floppade och tillbringade resten av livet med depression, mentalsjukhusvistelser och droger. Han dog 2015, hemma hos sin mamma.

Att Ariel Pink valt att tillägna sin elfte fullängdare till Bobby Jameson är inte konstigt. Det är ett fascinerande livsöde som funkar som en perfekt allegori över en musikbransch som lovar runt men som när som helst kan tröttna. Det finns inget skämtsamt eller ironiskt över dedikationen.

Trettionioårige Ariel Pink balanserar själv hela tiden i utkanten av genombrottet. Som om han själv ser till att hålla sig tillbaka, inte tillåter sig att ryckas med i löften om framgång.

»Dedicated to Bobby Jameson« kastar sig skickligt mellan stilar. Det låter förstås svirlande psykedeliskt och Kim Fowley-tuggummipop, men också The Smiths-sorgset och Miami Vice-snyggt. Melodier och märkliga ljudeffekter trycks samman till sånger som är så fullproppade att de borde riskera att låta ofokuserade. I stället lyckas Ariel Pink, som vanligt, att placera varje liten ton i perfekt ordning och resultatet blir ett album fullt av medryckande och överraskande intima poplåtar.

»Dedicated to Bobby Jameson« är mindre kitsch, lite mindre lättplacerad än tidigare album. Kanske ett uns mindre rolig. Men inte ett dugg mindre fantastisk. Tvärtom.