Vänner för livet







The Go-Betweens var ett av åttiotalets bästa och mest bildade popband. Robert Forster och Grant McLennan var ett av decenniets främsta låtskrivarpar. Trettio år senare sitter Robert Forster ner med Niklas Elmér för att prata om åren i bandet, varför dagens låtskrivare slutat läsa böcker och om dödsfallet som förändrade allt.

Robert Forster och Grant McLennan träffades som studenter vid universitetet i Brisbane 1976 och blev snart oskiljaktiga.

Utåt sett var de ett omaka par. Robert var lång, gänglig och social. Grant var kort, kompakt och inåtvänd. Där Robert var intresserad av musik föredrog Grant film. Robert älskade The Velvet Underground, Television och Talking Heads. Grant var besatt av Charlie Chaplin, Preston Sturges och Jean-Luc Godard.

Men de hade liknande bakgrund och båda kände sig instängda i Brisbane och drömde om att ta sig därifrån. Eller – åtminstone – om att göra staden aningen större tillsammans.

En tid in i relationen blev Robert hembjuden till Grant och häpnade över den nyvunna bekantskapens bildningstörst. Bostaden var belamrad med politik- och litteraturtidskrifter, väggarna affischerade med bilder på amerikanska och franska filmstjärnor. Hur många unga universitetsstudenter, undrade Robert, inte bara uppskattade utan visste allt om Dylan, Ionesco och Truffaut? Inte många. Åtminstone ingen han träffat.

När Robert frågade om han ville starta ett band tackade Grant först nej. Han kunde inte sjunga, inte spela något instrument. Men Robert insisterade och kort senare bildades The Go-Betweens, efter L.P. Hartleys roman »The Go-Between«.

Som låtskrivare fortsatte Robert och Grant att komplettera varandra. Där Robert skrev syrliga vardagsbetraktelser med vassa kanter skrev Grant omedelbara melodier som ofta inte behövde fler än ett försök. Kombinationen gav gruppen spännvidd och temperament och gjorde deras musik infallsrik och oförutsägbar.

Men om Robert och Grant var delvis olika som människor och låtskrivare var de desto mer lika i sin syn på rockmusikens funktion som normbrytande kraft. The Go-Betweens var inte bara en popgrupp i konventionell mening. De var lika mycket en studiecirkel som tog varje tillfälle de kunde i akt att förmedla kunskap till sin publik. Lindy Morrison, som tillkom på trummor strax efter att bandet spelat in sin första singel »Lee Remick«, hade en bakgrund i lokala punkband i Brisbane och var övertygad feminist. Uppmuntrad av henne började Grant och Robert leka med könsroller i sina texter, bära korsett och klänning på scen och prata om författare som Angela Carter och Germaine Greer i intervjuer. I »Karen«, B-sidan till »Lee Remick«, sjunger Robert Forster om en bibliotekarie som fungerar som vägvisare i tillvaron. »Helps me find Hemingway/Helps me find Genet/Helps me find Brecht/Helps me find Chandler«.

 

Fyrtio år senare sitter Robert Forster i en hotellfoajé på Södermalm i Stockholm. Han är på besök för att prata om boken »Grant & I« – en närgången skildring av relationen till Grant McLennan, vännen från universitetet som blev en följeslagare för livet – och framföra delar av The Go-Betweens låtskatt framför publik på scen.

Han är sextio år gammal, klädd i mörk kostym och prickig skjorta. Det vita håret är kammat i prydlig snedbena. Då och då äter han jordgubbar från en skål framför sig på bordet.

En fråga jag velat ställa till dig i nästan i nästan tjugofem år: Vad läser du just nu?

– För tillfället läser jag böcker av en brittisk författare som heter Barbara Pym. Det är koncisa och ganska korta romaner som kretsar kring det lilla livet för kvinnor i mitten av det förra århundradet. Ingen storvulen »meningen med livet«-litteratur, utan jordnära, stramt och humoristiskt, vilket jag gillar. Barbara Pym var väldigt populär under femtiotalet, men föll i glömska under sextiotalet då hon inte längre kunde få sina böcker utgivna. Det är begripligt så här i efterhand. Sextiotalet var en annan tid. Världen förändrades, allt gick plötsligt mycket snabbare. Ungdomskultur, rock’n’roll och sex. Hon passade helt enkelt inte in. Hennes böcker handlar om medelålders kvinnor som går i kyrkan och förälskar sig i kantorn. Det låter kanske inte så stimulerande, men det är otroligt skickligt skrivet och framför allt väldigt roligt. Hon förtjänar en renässans.

Litteratur har alltid spelat en central roll i ditt liv. Från tiden vid universitetet, till det att du lärde känna Grant och ni bildade The Go-Betweens.

– Ja, och vet du vad, det är fortfarande lika viktigt för mig. Kanske till och med viktigare nu än det var då. Men min smak är densamma som alltid. Jag försöker att läsa nyutgiven prosa och poesi. Men jag läser också mycket sakprosa och biografier.

The Go-Betweens var ett väldigt beläst band. Det märktes i era texter, men också för att du och Grant alltid pratade om litteratur i intervjuer. Jag upptäckte många författare genom er. Sådana som Ann Sexton, Cesare Pavese och Anthony Powell.

– Där fyller rockmusik en väldigt viktig funktion. Så var det för Grant och mig också. Före oss fanns Bob Dylan, Leonard Cohen och Lou Reed.. Deras musik var väldigt påverkad av litteratur och av konst. Det var poesi och idéer lika mycket som det var rock’n’roll. För att inte tala om David Bowie. På det sättet verkade vi i en tradition. Vi såg vad de hade gjort före oss, vi såg att det gick att göra och vi följde efter. Litteratur har haft en enorm betydelse för mitt sätt att förhålla mig till musik. Mitt språk, mitt öga för detaljer, min humor, allt kommer från böcker. Det är instinktivt numera. Jag tänker inte på det. Men det är tydligt när jag ser det färdiga resultatet.

Åttiotalet var en intressant tid i den bemärkelsen. The Smiths, Prefab Sprout, Lloyd Cole and The Commotions är exempel på andra band som ledde vidare till litteratur. I början av nittiotalet försvann det där.

– Med punken, men kanske i synnerhet med postpunken, kom ett förhållningssätt till rock’n’roll som var väldigt intellektuellt. Det handlade om att bryta med alla regler från femtio- och sextiotalet om vad rock’n’roll var, hur rockband såg ut och vilka ämnen man fick skriva om. Det där mötet mellan postpunkens vilja att bryta med rockmusikens regler och den poetiska nerven från sådana som Leonard Cohen och Bob Dylan var viktigt för sådana som Grant och mig och, gissar jag, sådana som Morrissey och Lloyd Cole. Men efter åttiotalet avstannade det där lite.

Popmusiken gav i någon mening upp sin folkbildande ambition?

– Ja, och det är väldigt sorgligt. Jag vet inte varifrån dagens unga rockband hämtar inspiration till sina texter. Inte är det litteratur i alla fall. Eller så är texterna inte lika viktiga för dagens rockband som de en gång var.

 

Under tio år, från 1978 till 1988, spelade The Go-Betweens in sex album. Med tiden blev Robert och Grant allt skickligare på att formulera vad de ville säga. Deras musik fick skarpare konturer, deras texter ett rikare innehåll. Inte sällan mynnade låtarna ut i återhållet men effektivt historieberättande. The Go-Betweens sånger var tonsatta noveller, djupt förankrade i den australiensiska myllan.

Ibland blev resultatet episkt storslaget. Som i den självbiografiska »Cattle and Cane«, där Grant återvänder till uppväxtåren i Cairns och beskriver hur förlusten av en far i ung ålder tvingar in honom i en värld av böcker och tystnaden i pojkrummet. »I recall a bigger brighter world/A world of books/And silent times in thought/And then the railroad/The railroad takes him home/Through fields of cattle/Through fields of cane«.

Ibland blev det bitskt och svartsynt. Som i »Streets of Your Town« – det närmsta The Go-Betweens någonsin kom en hitsingel – där bandet spelar ut sitt melodiregister samtidigt som en betydligt mörkare historia rullas upp för lyssnaren. »Don’t the sun look good today/But the rain on its way/Watch the butcher shine his knives/And this town is full of battered wives«.

Ibland blev det djupt rörande. Som i »Quiet Heart«, Grants kärleksförklaring till Amanda Brown – medlem i The Go-Betweens i slutet av åttiotalet. »I tried to tell you/I can only say it when we’re apart/About this storm inside of me/And how I miss your quiet heart«.

Trots detta sålde inget album The Go-Betweens spelade in under åttiotalet särskilt mycket och knappt någon singel nådde topplistorna. Under sitt första aktiva decennium förblev gruppen en angelägenhet för kritiker (den amerikanske musikjournalisten Robert Christgau kallade Forster/McLennan för »the greatest songwriting partnership working today«) och en liten, men hängiven, publik.

Men i backspegeln är deras inflytande tydligt. I Australien hade The Go-Betweens en effekt liknande den The Velvet Underground hade i USA och Storbritannien på sextiotalet. Få köpte deras skivor men de som gjorde det startade egna band, blev musikjournalister, ibland politiker. I deras hemland åtnjuter album som »Before Hollywood« och »16 Lovers Lane« och singlar som »Bachelor Kisses« och »Bye Bye Pride« status som kulturhistoriska minnesmärken. 2001 blev »Cattle and Cane« utsedd till en av de trettio bästa australienska låtarna någonsin i en omröstning och 2009 fick The Go-Betweens en bro uppkallad efter sig i hemstaden Brisbane. Inom kort kommer också en dokumentär om gruppen, »The Go-Betweens: Right Here«. Regissören Kriv Stenders växte upp med bandets musik och saknade en fullständig skildring av deras historia.

Robert Forster är övertygad om att uppväxten i Australien, på behörigt avstånd från USA och Europa, tvingade honom och Grant McLennan att skapa ett eget universum, en plats utan beröringspunkter med musiken de växt upp med och som format dem.

– Det fanns inget band som gjorde det vi ville göra i Brisbane på sjuttiotalet. Band som The Velvet Underground, Television och Talking Heads kom från New York, där konst och litteratur var tillgängligt på ett annat sätt. Ett rockband som The Velvet Underground kunde möta en konstnär som Andy Warhol. Den sortens möte var inte möjligt i Brisbane. Grant och jag läste om allt det där, och vi hade vänner som hade liknande intressen och fungerade som stöd, men det var samtidigt en fjärran värld, en plats långt borta. Vi hörde musiken som kom därifrån, vi såg filmerna och läste böckerna. Men det handlade inte om oss.

Alla bra band är i någon mening bra på att förmedla vilka de är. Det gällde i allra högsta grad också er. Det fanns alltid något väldigt lokalt både över hur ni lät och vad ni sjöng om. Bara låtskrivare från Australien hade kunnat skriva låtar som »Cattle and Cane« eller »Darlinghurst Nights«.

– Vi förstod tidigt att vi var tvungna att skriva om det vi kände till. I vårt fall var det Australien, sockerfält och boskap, stränder och vidöppna fält. Det var något vi lärde oss både av band vi lyssnade på och av författare vi läste. Vi vare sig kunde eller ville förneka vilka vi var eller var vi kom ifrån. Vi var universitetsstudenter, vi var intresserade av konst och litteratur, vi kunde inte gärna sjunga om New Jersey eller New Orleans. Det var inte vår värld. Det var inte därifrån vi kom. Vi skrev om det vi kände till, om Brisbane, om människorna vi kände och böckerna vi läste. Vi kände inte till någon som gjorde det. Inte i Brisbane i alla fall. Inte vid den tidpunkten.

Du har beskrivit hur ditt liv tog en ny vändning när du hörde The Velvet Underground första gången.

– Jag köpte deras första skiva, det måste ha varit i mitten av sjuttiotalet. Jag var i en mottaglig ålder, arton–nitton år gammal. Det var en chockerande upplevelse. På flera sätt. Hur de såg ut, hur de lät. Tre män, två kvinnor. Fem unika individer. Vänliga melodier, inbäddade i oljud. Jag hade aldrig hört något liknande och jag förstod dessutom ganska snart att de var ett av få band i musikhistorien som hade glömts bort. De flesta band som var något att ha under sextiotalet blev stora. I grund och botten var det så. Men här fanns ett band som gått under radarn, som väldigt få hade hört. Att ett band kunde rymma allt det där var otroligt spännande för mig.

Ni tillhörde också fel decennium i någon mening. Som band är ni väldigt förknippade med åttiotalet. Men sett till hur ni faktiskt lät ger det en missvisande bild av er som band.

– Musikaliskt kände jag mig väldigt ensam på åttiotalet. Jag tyckte om The Smiths, jag tyckte om The Jesus and Mary Chain och jag tyckte om Prince. Men i övrigt? Jag kände viss samhörighet med band som Orange Juice, Josef K och Fire Engines. Men de existerade under en väldigt kort tid och när vi var som mest aktiva hade de redan slutat spela in musik.

Vilken av de skivor ni spelade in under den perioden är du mest stolt över i dag?

– »Before Hollywood«. Jag vet att många tycker om den första skivan, men Grant och jag var aldrig särskilt förtjusta i den. När vi spelade in »Before Hollywood« hade vi lärt av misstagen, vi hade bra låtar och John Brand som producerade lyckades putsa till oss utan att förstöra det som var kärnan i bandet. Det The Go-Betweens man hör på »Before Hollywood« är The Go-Betweens i sin ädlaste form. Jag tycker väldigt mycket om den skivan.

»16 Lovers Lane« kallas ofta för ert mästerverk.

– Jag tyckte länge att den var alldeles för polerad. Musiken Grant och jag skrev under den perioden hade väldigt mycket hjärta. Jag hade lyssnat på country och singer-songwriters, på sådana som Guy Clark och Townes Van Zandt, och ville att skivan skulle ha samma slags otyglade känsla som jag hörde i den musiken. Musiken skulle stå i centrum, produktionen fick inte stå i vägen. Om man lyssnar på Steve Earle eller Emmylou Harris vill man höra vad de har att säga, utan distraktioner. Jag var ute efter samma sak på »16 Lovers Lane«. Men när jag hörde slutresultatet tyckte jag inte att det riktigt fångade kraften i musiken Grant och jag skrivit. Men jag har försonats med skivan. I dag hör jag att det är ett väldigt bra album.

 

I slutet av åttiotalet gick medlemmarna i The Go-Betweens skilda vägar. Robert och Grant förblev nära vänner, men tillbringade nittiotalet med att spela in musik på varsitt håll. Robert flyttade till Tyskland där han bildade familj. Grant stannade kvar i Australien.

Men i början av nollnolltalet återförenade de The Go-Betweens och spelade, under fem intensiva år, in tre kritikerhyllade album. Tiden, verkade det som, hade äntligen hunnit ikapp Robert och Grant. Nu skulle de få det breda erkännande de aldrig fick under åttiotalet.

I maj 2006 bjöd Grant McLennan till fest i sitt hem i Brisbane. På eftermiddagen började han känna sig krasslig och lade sig för att vila. När Robert Forster anlände till huset på kvällen stod en ambulans på uppfarten till huset. Grant hade drabbats av en massiv hjärtinfarkt och avlidit omedelbart. Han blev fyrtioåtta år gammal. En trettio år lång vänskap var över.

I en minnestext publicerad i tidningen The Monthly – där han sedan mitten av nollnolltalet ägnat sig åt att skriva musikkritik vid sidan om musiken – berättade Robert Forster om sitt sista möte med sin vän. Efter att ha tillbringat en eftermiddag åt att skriva musik tillsammans noterar Robert ett inplastat nummer av tidskriften The New York Review of Books i Grants brevlåda. Grant säger att Robert kan få låna gamla nummer om han vill och så vinkar de av varandra.

När Robert Forster några dagar senare omtumlad samlar tankarna antar händelsen formen av cirkelslutning.

»As I walked to the car and got in, I wondered how many singer-songwriters or rock stars in the world got the New York Review of Books delivered on subscription. Not many, I thought. Maybe just one.«

I »Grant & I« beskriver Robert Forster hur Grants bortgång berövade honom en av få konstanter i tillvaron. Under flera dagar hörde han sin väns röst i huvudet.

»I found out that when someone dies the conversation with them doesn’t necessarily end there. How can you listen and talk to a close friend, exchange songs with them, for almost three decades, for their voice to vanish in a moment?«

– Grant var den första personen jag förlorat som stod mig riktigt nära. Mina far- och morföräldrar hade gått bort, men mina föräldrar levde fortfarande när han dog. Min mamma lever än i dag. Jag var väldigt lyckligt lottad. När jag förlorade Grant trädde jag på många sätt in i en ny verklighet. Vi levde nära varandra i trettio år, vi arbetade ihop. Bandet var vårt gemensamma liv. Det var väldigt intensivt. När man haft ett pågående samtal med någon under tre decennier är det naturligtvis inte rimligt att det bara tar slut. Under flera dagar hörde jag hans röst i huvudet.

När förstod du att du måste skriva boken om er relation?

– Morgonen efter att han gått bort. Det var vad han sade åt mig att göra. »Skriv ner allt, plita ner det, berätta historien«.

I boken skriver du om tiden efter att The Go-Betweens splittrats. Du flyttade till Tyskland och började leva ett ordnat liv på landsbygden. Grant stannade kvar i Australien och fortsatte leva som om åttiotalet fortfarande pågick.

– Jag tror att jag underskattade då hur viktigt bandet var för honom. Det gav honom stadga, mål och mening och jag tror att han saknade det. När han var med i bandet visste han vad han skulle göra. Han hade en uppgift. När vi gick skilda vägar blev han plötsligt ensam med sig själv.

Ni var båda väldigt aktiva under nittiotalet. Men när ni återförenade The Go-Betweens och bestämde er för att ge ut en samling med det bästa från era respektive soloalbum så valde ni att kalla det för »Intermission«. Titeln antyder att ni betraktade tiden utanför The Go-Betweens som ett mellanspel.

– Det är intressant att höra det från någon annan. Du förstår, det var Grant som ville att den skulle heta så. Jag tror faktiskt att det var så han såg på saken.

Av den skivan framgick också tydligt hur ni arbetade som låtskrivare. Med perspektiv är det tydligt hur mycket av Grants person som faktiskt återfinns i hans texter.

– Det där överraskade mig när vi började skriva musik tillsammans. Det där som finns i hans texter var ingenting jag tyckte mig se i hans person. Det var nästan som om den person jag lärt känna egentligen var en annan. Privat var han uppsluppen och lättsam, men hans texter var fulla av vemod och sorg. Han bearbetade saker i sin musik som han inte bearbetade privat.

Pratade ni någonsin om det?

– Aldrig.

Du lärde känna de sidorna av honom genom hans texter?

– På ett sätt var det så. Jag kände honom naturligtvis, han var min närmaste vän. Men när jag skrev boken insåg jag också hur mycket vi aldrig pratat om, hur mycket som var outtalat. Där var hans texter till stor hjälp. Där finns väldigt mycket av honom. I synnerhet på hans två första soloalbum »Watershed« och »Fireboy«. Han blev bättre på att dölja de där sidorna senare. Men i texterna på de skivorna finns fortfarande intimitet. De är som dagböcker.

När Grant gick bort hade ni precis spelat in »Oceans Apart«, ett av era bästa album. På ett sätt stod ni då på toppen av er karriär. Få popband lyckas spela in sin främsta musik efter att de återförenats i vuxen ålder. Hur kommer det sig att ni lyckades?

– Vi var fortfarande hungriga och vi hade fortfarande en riktning. Det fanns fortfarande saker vi inte hunnit utforska. Fyrtioårsåldern är en bra ålder att spela in musik. Man har sett saker och man vet hur man ska uttrycka det. Ingen kräver av en regissör att han ska sluta filma när han passerat fyrtio. Varför skulle det vara annorlunda i ett band?

Men popmusik skiljer sig från andra konstformer där, i det att det fortfarande är väldigt förknippat med ungdom.

– Det är sant, men vi var övertygade om att vi kunde spela in album som var lika bra som de vi spelade in under åttiotalet. Om inte bättre. The Go-Betweens betydde allt för oss igen. Tiden då vi spelade in skivor på varsitt håll var över. Vi satsade allt vi hade på bandet. Och vi hade ett enormt självförtroende. Vi tyckte verkligen att vi var bäst. Om vi sedan verkligen var det eller inte spelade inte så stor roll. Vi tyckte att vi var bäst. Vi ville inte göra ett undermåligt album. Vi ville inte ens göra ett halvbra album. Vi satsade allt på att göra världens bästa album. Och tron på att det faktiskt var möjligt sviktade aldrig.

När man förlorar någon som står en nära förlorar man inte bara ett gemensamt vittne till historien. Man går också miste om en gemensam framtid.

– Så är det. Vi var verkligen på väg någonstans.

Mitt intryck är att arbetet med boken varit ett sätt för dig att hålla Grant vid liv?

Robert Forster ler försiktigt.

– Ja, så är det. I någon mening har jag känt att det är min skyldighet att berätta den här historien så att den inte går förlorad. Men jag personligen behöver inte några påminnelser. Han kommer alltid att gå vid min sida.

 

Robert Forster spelar i Stockholm i kväll torsdag, Hultsfred i morgon fredag och Köpenhamn i övermorgon lördag.

 

THE GO-BETWEENS/ROBERT FORSTER PÅ YOUTUBE, ETT URVAL

(Go-Betweens-klippen främst vinklade Robert Forster-materialet i gruppens repertoar)

 

The Go-Betweens: Lee Remick (1978)

The Go-Betweens: Your Turn My Turn (1981)

The Go-Betweens: Spring Rain (1986)

The Go-Betweens: Head Full of Steam (1986)

The Go-Betweens: Streets of Your Town (1988)

The Go-Betweens: Dive for Your Memory (1988)

Robert Forster: Baby Stones (1990)

The Go-Betweens: Clouds (2005, ursprungligen från »16 Lovers Lane« 1988)

The Go-Betweens: Here Comes the City (2005)

Robert Forster: Let Me Imagine You (2015)

trailer till Go-Betweens-dokumentären »Right Here« (2017)