Aldrig för sent för en kärlekssommar






Beachwood Sparks- och Gospelbeach-profilen Brent Rademaker känner tillförsikt inför framtiden (ur Sonic #90, mars 2017).

– Vårt band var ett av alla otaliga som flyttar hit för att lyckas. Och som så många andra misslyckades vi. Vi hade rott i land en stor deal med Geffen men blev rejält blåsta och fick se musikbranschens sämsta sidor.

– Vad vi lärde oss då var att det viktiga är att du följer ditt hjärta och gör det du vill. Låt aldrig någon lura i dig någonting annat. Med allt jag vet i dag skulle jag aldrig byta den stora bolagsvärldens promotionapparat och pengar mot eldsjälen som med det egna sovrummet som bas gör allt själv på datorn.

Med utsikt mot klassiska rockklubben The Troubadour i Hollywood sitter Brent Rademaker på designbyrån där han jobbar och pratar om hur han ihop med brorsan Darren under sent åttiotal lämnade Florida för Kalifornien i hopp om att slå igenom med bandet Shadowland (»vi gjorde en kommersiell sorts americana«). Bandet föll snart isär och gled tidigt nittiotal över i tidstypiskt alternativrockiga Further, som bland annat fick en skiva släppt på ärevördiga Creation. Och det var mot slutet av sistnämnda bands gärning som bröderna Rademaker började laborera med den sextio- och sjuttiotalspräglade countrypsykedelia de sedan dess kommit att förknippas med; Brent allra främst i Beachwood Sparks, Darren allra främst i The Tyde, även om deras och vännernas olika band/projekt har en tendens att överlappa varandra (Johan Jacobssons Beachwood Sparks-stamträd i Sonic #16 rekommenderas till den nyfikne).

Beachwood Sparks finns alltjämt kvar, om än på något som kan kallas hobbynivå. Sin mesta musikaliska energi lägger Brent Rademaker numera på lite mer solskensrockiga Gospelbeach – eller GospelbeacH, som de helst skriver det – som 2015 gav ut fina debuten »Pacific Surf Line« och nu i sommar följer upp med ännu mer övertygande »Another Summer of Love«.

– Jag kunde förstås inte låta bli att notera att det i år har gått femtio år sedan första Summer of Love, säger Brent apropå skivtiteln.

– Även om jag gillar Father John Misty, för övrigt en annan inflyttad utböling, och hans grejer ville jag inte som han gör kommentera samtiden. Utan att sjunga om det direkt ämnade jag nog mest påminna mig själv om att varje sommar kan vara en kärlekssommar. Det är aldrig för sent. Men alla måste vara medvetna om det och jobba för det, inte bara klaga på sakernas tillstånd. Och jag tror att den som hör vår skiva inte kan undgå att smittas av dess positivism.

En bit in på tjugohundratalet gick Brent Rademaker vilse i partyliv och droger. Läget var så illa att han under en period såg sig nödgad att flytta tillbaka till Florida för att med närhet till familjen lättare kunna hitta sig själv på nytt. Vilket han också gjorde, bland annat tack vare ett jobb på ett stort svenskt möbelvaruhus men också för att att han där på andra sidan landet träffade kvinnan som i dag är hans hustru. Och det var under den sisådär femåriga vistelsen på östkusten som han återknöt banden till Beachwood Sparks, något som både resulterade i 2012 års comeback »The Tarnished Gold« och att Brent i den vevan drog bopålarna västerut igen.

I intervjuer för några år sedan kunde man läsa hur Brent Rademaker tonade ner Beachwood Sparks betydelse på den kaliforniska musikscenen.

– Det var en period där jag kände att vi bara var ännu ett band som inte bidrog med någonting, vi glömdes ofta bort i olika sammanhang.

I dag har han tvingats modifiera den uppfattningen en smula. Inte minst som det kommer fram nya LA-förmågor som fått upp ögonen för drömsk psykcountry tack vare Beachwood Sparks eller deras likar och som sedan söker sig bakåt i musikhistorien. Lite på samma sätt som bröderna Rademaker en gång »upptäckte« Kalifornien via åttiotalets paisley underground-band i stil med The Dream Syndicate och Rain Parade.

Detta blev väldigt konkret för Brent förra året då två spolingar dök upp och presenterade sig i samband med ett Gospelbeach-gig.

– De kallar sig Mapache och ger i juni [nu ändrat till oktober, red anm] ut en skiva på Spiritual Pajamas. Jag måste skicka den till dig. De låter som Gordon Lightfoot och Gene Clark men de är så unga. Helt enorma live. De kommer bli stora. Och de kan alla Beachwood Sparks- och Gospelbeach- låtar utantill, bättre än vad jag själv kan. När jag hör Mapache inser jag att vi kanske ändå gjorde någon nytta. ■

 

LA-PÄRLOR OM BRENT RADEMAKER FÅR VÄLJA

UTFLYKTSPLATS
Öknen
– Det tog många år innan jag fattade att mycket av magin med LA handlar om öknen. Jag har en stuga där ute och skulle lätt kunna bo där för jämnan. Inte syssla med något annat än musik, förutom kanske att rycka in som Joshua Tree-guide då och då. [skratt]
– Det är så stilla, inga bilalarm eller andra störiga ljud, samtidigt som det ändå inte är helt öde. Det finns restauranger dit du kan ta dig ifall du har lust. Det finns ställen där folk spelar musik. Exempelvis kom Teenage Fanclub förbi nyligen.

SPELSTÄLLE
The Troubadour
9081 Santa Monica Boulevard, West Hollywood
– Jag måste nog ändå säga att The Troubadour fortfarande är nummer ett, efter alla dessa år. Det spelar ingen roll hur de driver det eller att de inte längre har bäst bokningar. För den som vill se nya grymma band är det främst The Echo och Echoplex som gäller.

SKIVAFFÄR
Amoeba
6400 Sunset Boulevard, Hollywood
– Det är världens bästa skivbutik. De skulle dessutom bli sura på mig om jag gav något annat svar…
– En annan favorit är annars Freakbeat Records i San Fernando Valley. Dit borde alla ta sig. Rik Menck [Velvet Crush, The Tyde med flera] jobbar där. Det finns alltid folk du kan prata musik med. De har gott om obskyra grejer utan att för den skull ha astronomiska priser.

LÅT
The Flying Burrito Brothers:
 Sin City (1969)
– Skulle kunna nämna ett hundratal LA-relaterade låtar. Men måste jag välja en låt får det nog bli »Sin City«. Om man upplevt vad jag har gjort i branschen går det inte säga någon annan låt. Det är väl bäst att påpeka att varken jag eller min bror är bittra i dag men det vi genomgick med Shadowland var länge tufft att leva med.
– Jag är svag för Chris Hillman, som skrev den låten [ihop med Gram Parsons], på det stora hela. Hans sidoprojekt, eller vad man ska kalla McGuinn, Clark & Hillman och The Souther-Hillman-Furay Band, är några av mina favoritkonstellationer någonsin. Dessutom är han ju i likhet med mig en basist som övergått till att spela gitarr och i allt högre grad skriva sina egna låtar. För mig tog det ett tag att samla ihop mod nog att göra allt det.

 

Gospelbeach spelar i kväll torsdag på Folk å Rock i Malmö, i morgon fredag på Pustervik i Göteborg och på lördag på STHLM Americana-festivalen på Södra Teatern i Stockholm.




Relaterat