LÅTEN Sampha: (No One Knows Me) Like the Piano

I början av året fann jag mig på en konsert i utkanten av London. Sampha Sisay, en ung producent och låtskrivare, framförde sitt debutalbum »Process« framför en vördnadsfull, och i huvudsak yngre, publik i en k-märkt byggnad i utkanten av Camden.

Under slutnumret, en avskalad version av »(No One Knows Me) Like the Piano«, började jag plötsligt, som på impuls, röra mig långsamt framåt, tills det att jag stod alldeles intill kanten av scenen. Där stod jag sedan tills lamporna i taket tändes och en röst i en högtalare förklarade att det var dags att gå hem.

1998 förlorade Sampha Sisay sin far. 2011 diagnosticerades hans mor med terminal cancer. »(No One Knows Me) Like the Piano« inleds med den vuxne mannen, ensam kvar, på pallen framför pianot i föräldrahemmet – det som köptes för att avleda honom från distraktioner under uppväxten, som ett skydd undan hårt regn. »No one knows me like the piano, in my mother’s home«, sjunger han. »You would show me I have something, some people call a soul«.

Under månaderna, veckorna och dagarna som passerat sedan det att jag hörde »(No One Knows Me) Like the Piano« för första gången har jag lyssnat på åtskilliga album och singlar med nya, mer eller mindre angelägna, band och artister. Gång på gång, frivilligt och ofrivilligt, har jag återvänt till Sampha Sisay framför pianot. För varje återbesök växer musiken sig större. Lager efter lager täcks av, valv efter valv öppnas upp.

Jag lyssnar på den inte bara som en berättelse om pianot som rosebud, en skimrande symbol för barndomen och dess löfte om evigt liv, utan också och framför allt som en berättelse om överlevnad – en slags slutgiltig triumf för musiken över tystnaden.

Pianot som spelar en melodi. Fåglarna som kvittrar utanför fönstret. Alla vägar som leder hem.