The War On Drugs: A Deeper Understanding




9
av 10
  • Artist
  • The War On Drugs
  • Album
  • A Deeper Understanding
  • Bolag
  • Atlantic/Warner


Ännu djupare in i musiken.

Det är inte så att texterna är den främsta förklaringen till The War On Drugs framgångar. Men en måste ge Adam Granduciel att hans rocklyrik synkar perfekt med hur hans musik låter. Och detaljerna gör som bekant helheten. Har texterna ett gemensamt tema går det sammanfatta med ett ord: rörelse. Inte minst är det fallet med låtarna här på gruppens fjärde album. Berättarjaget är alltid på väg någonstans, ibland mentalt men oftast rent fysiskt eller både och. Allt medan musiken obönhörligt, metodiskt och monotont, i låt efter låt, driver på likt ett flerfiligt koppel av bilar som lämnar de glittrande stadsljusen bakom sig, i det här fallet för ännu en illusion; »I wanna find what can’t be found«, som han sjunger i den bedårande »Pain«. Eller, kanske så här: Han åker inte i väg för att först och främst hitta, han åker först och främst i väg för att inte bli hittad. Känslan är att han väldigt mycket vill vara i fred med sin vision.

I The War On Drugs värld krävs det i regel minst sex minuter för att låtarna ska anses ha sagt sitt. Adam Granduciel verkar bara intresserad av att låta musiken göra jobbet. Det får ta den tid det tar. Där Ryan Adams, Mark Kozelek, Father John Misty och andra snackar skit eller vädrar sarkasmer i tid och tid stänger Granduciel omvärlden ute, slänger inte bort sin tid och energi på oväsentligheter utan lägger allt fokus på att få ut mesta möjliga ur och av sin musik. Allt han gör och säger och allt han inte gör och säger signalerar att han som person är om inte oviktig så knappast vad hans band ska kretsa kring. The War On Drugs är inget rubrikvänligt sociala medier-fenomen. Om de från olika håll anses vara tråkiga, so be it, andra får stå för skratt och skandaler. Granduciel går djupt in i sin musikaliska idé, stannar i den, uppslukas av den, men så får han också skivorna att låta lika perfekta som någonsin något med, säg, Tom Petty. Classic rock för en era där classic rock-kolosserna är på god väg att tyna bort.

Tredje albumet »Lost in the Dream« från 2014 blev världsgenombrottet som förvandlade Philadelphia-ensemblen från ett hyllat men lite anonymt amerikanskt indieband till huvudattraktion på stora festivaler. Det var en sådan där skiva som lyckades tilltala såväl den kräset inbitna klicken som den där svennemassan som går loss på max en skiva om året samt – inte minst – alla ljudanläggningsnördar.

Utifrån detta tar sig »A Deeper Understanding« inga stora friheter. Snarare förädlar den allt det som alla tycktes gilla på föregångaren och lyckas faktiskt gå ännu djupare in i musiken. Det låter fruktansvärt bra. Första singelsläppet, den briljant sökande elvaminutersseansen »Thinking of a Place«, slog an tonen med ackuratess. Ifråga om tjurskallighet och kompromisslöshet känns Adam Granduciel alltmer som Van Morrisons mest givne tronarvinge.

Allra sist på skivan ligger »You Don’t Have to Go«, en »Not Dark Yet«-minnande skymningsballad där det vanligtvis undflyende berättarjaget finner sig i sömnlöst skick, på gränsen till att förlora förståndet. Orsaken? Han har fattat tycke för någon som dras med samma rastlösa klåda och rädsla för att fångas som han själv. Sensmoral: Det gör ont att hitta någon som inte vill bli hittad.




Relaterat

Uppdaterad Sonic-spellista!