Lana Del Rey: Lust for Life




7
av 10
  • Artist
  • Lana Del Rey
  • Album
  • Lust for Life
  • Bolag
  • Polydor/Universal


Kan Lana tro kan vi alla tro.

När jag härom dagen träffade Ibeyi-tvillingsystrarna Lisa och Naomi i Berlin pratade de om hur de på sin förra skiva, den självbetitlade debuten, skrev av sig sin personliga sorg och saknad medan de på det kommande albumet vänder blicken ut mot världen. Och då inte i bemärkelsen deppa över hur extremt allting har blivit väldigt fort, utan snarare påminna oss lyssnare om att så länge vi finns kan vi alltjämt förändra saker till det bättre. Det är en gripande skiva men kanske framför allt stark, nyfiken, handlingskraftig, uppmuntrande utan att för den skull kännas spekulativ eller kalkylerande som en del »peppande« musik inte sällan gör.

Det här att bjuda mörkret motstånd genom att påvisa ljuset dyker upp lite varstans nu. Phoenix gör det med finess och grace på »Ti Amo«. Father John Misty gör i form av ett kärleksbrev till mänskligheten på »Pure Comedy« och hans vän Lana Del Rey (som sjunger om just Father John Misty i »Coachella – Woodstock in My Mind«) gör det i intervjuer men kanske framför allt i en aningen mindre glåmig åskådning på sitt nya album.

Det räcker antagligen med att titta på skivomslaget för att inse det.

Men också i hur Lana Del Rey på flera ställen adresserar sitt följe snarare än uteslutande vältrar sig i sig själv. Första singeln »Love« är ett av flera exempel på detta. »Change«, den talande »When the World Was at War We Kept Dancing« samt inte minst avslutande (och »Creep«-lånande) »Get Free« några andra. Även om allt fortfarande presenteras i form av falnade vykort från drömfabriken, från en självmytologisk utkant av världen snarare än mitt i den men med en växande vilja att engagera sig i densamma. En låt som »Groupie Love« hade passat på någon av föregångarna men känns felplacerad här.

Lana Del Rey må vara fenomenal på att utvinna mer drama och nerv ur sitt begränsade format än vad som borde vara möjligt men sexton låtar som sträcker ut över sjuttiotvå minuter i ett konstant icke-tempo blir några för många trots gäster som ASAP Rocky och Stevie Nicks. Då är ändå »Lust for Life« klart mindre överlastad, bitvis rent minimalistisk i sina scenerier än vad dess föregångare »Honeymoon« var.

Ingen kan påstå att det är en glad skiva men den utmärks av en tilltagande tro.

Kanske utifrån utgångspunkten att kan Lana tro kan vi alla tro.




Relaterat

2017 i 365 låtar