Waxahatchee: Out in the Storm




7
av 10
  • Artist
  • Waxahatchee
  • Album
  • Out in the Storm
  • Bolag
  • Merge/Playground


Fortsatt starkt med Katie Crutchfield, även om det rimligen finns mer att utvinna.

En relation handlar, som det brukar heta, om att ge och ta.

Det kan ta lite tid att hitta in i varandra och få två vitt skilda, låt vara i varandra förälskade och välmenande, personligheter att synka. Med tiden putsar vardagen ner ens kantiga och mer svårbemästrade sidor. Det är på gott och ont. Det är ett måste för att göra tillvaron lite smidigare. Men det kan också föra med sig att av det som en gång var karaktär återstår efter otaliga kompromisser mest en kuliss.

Nu är det givetvis inte så att ett förhållande enkom tonar ut individernas särdrag – det kan lika gärna gå åt andra hållet – men det är lätt hänt, även med de bästa intentioner.

På Waxahatchees fjärde album bearbetar Katie Crutchfield ett sprucket förhållande: vad som lockade in henne, hur det var, vad det sedermera utmynnade i.

 

»I watched myself fade and fade
I laid down next to you
for three years shedding my skin
dreaming about the potential
the person I could have been«

 

Katie Crutchfield har aldrig varit den som väjer för det obekväma eller självbekännande. På »Out in the Storm« står hon mer än någonsin med ena foten i den vankelmodiga nittiotalsindie hon växte upp med och den andra i en mjukare singer-songwritertradition där hon rimligen såväl kan åldras som utvecklas ytterligare. Som sångare och textförfattare finns inte mycket kvar för henne att jobba på. Crutchfield känns hemma i sin röst och till synes alltmer trygg i sina ord. På det musikaliska planet kan Waxahatchee däremot upplevas konventionella i överkant. Mindre nu än tidigare men ändå tillräckligt för att det med jämna mellanrum stör. På sina ställen borde de kunna stanna upp och våga förlita sig mer på stämningar. På sina ställen borde de kanske sluta drömma om sin potential och mer tydligt aktivt leta efter den.




Relaterat