Jay-Z: 4:44




7
av 10
  • Artist
  • Jay-Z
  • Album
  • 4:44
  • Bolag
  • Roc Nation


En Jay-Z som aldrig tidigare visat sig och en Jay-Z som alltid funnits där.

En gång i tiden var skivsläpp regelrätta händelser, som ofta rätt och slätt kallades och behandlades som »events«. Musikälskare planerade ofta in datum då nya album släpptes så de kunde svänga förbi skivbutikerna för att handla dessa så snabbt som möjligt, innan eller efter skolan, innan eller efter jobbet. Alltsammans bidrog till att ge en helhetskänsla som ofta överträffade själva albumet och skapade ett sorts större sammanhang där musiken blev ett soundtrack som växte när omslag, texter och albumhäfte luslästes.

Ett i musikvärlden ofta omskrivet exempel: det är september 2001 och The Roots ska spela i New York, de har grejat hotell några kvarter från World Trade Center men bokningarna försvinner ur systemet och bandets kärna Questlove och Black Thought hamnar på Bryant Park Hotel på 42nd Street, flygplanen kraschar in i tornen, panik och rädsla infinner sig, Questlove springer ner till en familjeägd hemelektronikbutik för att köpa filmer för bandet att trösta sig med och köper också, utan att tänka sig för, »The Blueprint« av Jay-Z som släppts den dagen. Och de finner tröst, inspiration och sammanhållning i det album som gör Jay-Z till superstjärna, den största levande rapparen, och samtidigt presenterar Kanye West för hiphopvärlden. Två månader senare spelar The Roots och Jay-Z, mycket oväntat sett till deras riktningar inom hiphop, in ett livealbum tillsammans. Det blir ett album som definierar en period, ja så som viktiga albumsläpp brukade kännas.

Den känslan har varit väldigt svår att överföra in i den digitala världen, där det ofta kryddas med övergripande jippon som känns påklistrade, men de senaste åren har man definitivt lyckats fånga »this is an event!«-andan igen, med större konstnärliga koncept och filmer och extravaganta företeelser. Och exakt så är det fortfarande med Jay-Z, trots att hans album numera släpps med obligatoriska tilläggstjänster: det ljumt mottagna »Magna Carta Holy Grail« paketerades i ett multinationellt konglomerats mobiltelefoner, hans trettonde album »4:44« tillgängliggörs via streamingtjänsten han äger med hjälp av ett stort amerikanskt telekommunikationsföretag som också råkar vara delägare i densamma.

Både då, 2013, och nu, 2017, stannar musikvärlden temporärt till så snart klockan tickar ner till midnatt i New York och albumet blir lyssningsbart i datorer och mobiltelefoner världen över. Både då som nu stannar en stor del av den amerikanska kultursfären till för att lyssna och reagera i realtid via sociala medier. De dissekerar låttexter och teman, jämför beats och samplingar, och undrar slutligen om Jay-Z egentligen behöver något annat än rätt motivation för att påminna folk om vem han faktiskt är. Vad tjänar de otympliga spärrarna, som lyssnarna måste ta sig över för att få hans nya musik direkt på releasedagen, för syfte?

»4:44« ställer många frågor om livet och tiden dess huvudrollsinnehavare verkar inom men ingen större än den som han svarar på genom olika filter: Vem är Shawn Carter? Vem är Jay-Z? Är mannen bäst känd som hiphopmogulen Jay-Z, den skicklige affärsmannen och ännu skickligare ordbehandlaren, densamme som den nu fyrtiosjuårige, nyblivne trebarnspappan? Är han en man som tvingats lära sig ödmjukhet för att växa som människa men också för att undvika att förlora allt han håller närmast hjärtat, som måste rita om sina lojalitetslinjer och bli en bättre familjeman och make om han vill behålla livet han drömt om? De senaste åren i hans liv har handlat om det personliga, om vad som egentligen händer hemma hos familjen Knowles-Carter, om hur mycket av »Lemonade« som baseras på händelser bakom lyckta dörrar och om Jay-Z har artistisk kraft kvar att svara och vara bländande återigen.

När Jay-Z är som svagast verkar han inte ha något särskilt att säga, och när Jay-Z är som mest fokuserad och engagerad märks det knappt att han släppt mer sömnigt material än tvärtom under karriärens senaste halva.

»4:44« domineras av det senare. Jay-Z växer av att bara ha No I.D. som producent på albumet. Att det bara är de två som jobbar tillsammans och hamrar ut tio låtar över trettiosex minuter och skär bort allt överflöd ger Jay-Z en skärpa vars avsaknad känts ordentligt under det senaste decenniet. Skivan är byggd på små loops av jazzpianon och Nina Simone-sång, ett ooh-la-la-la från Lauryn Hill och upphackade strängarrangemang, ett snurrande hummande från Stevie Wonder, J Dillas spöke närvarande genom klassiska r’n’b-gitarrer och keyboards medan Frank Ocean rimmar loss, avslappnat gungande blåsinstrument, med sin fingertoppskänsla och sitt öra för balans vet No I.D. hur rytmerna ska förmedla attityd och självmedvetenhet samtidigt, titelspåret och albumets mittpunkt varvar moderna soulsamplingar från Hannah Williams & The Affirmations medan Jay-Z lägger ut allt han har att berätta om hur hans misstag kunde ha kostat honom allt.

Han berättar om sitt svek och hur nära det förgjorde familjen han drömt om att ha, förhållandet med drömpartnern som han höll på att krossa, bandet till dottern han höll på att förlora. Han berättar om brödraskapet med Kanye West som har fått sig ett par törnar och biter tillbaka, besviket och ilsket. Han kritiserar hur Future hanterar sitt faderskap mest i förbipasserande, refererar lika flyende till hur Eric Benet var otrogen mot Halle Berry och förbluffas över att han nästan gjorde detsamma mot Beyoncé. Han berättar om sitt onödiga tjafs med Solange, när hans giftermål med hennes syster var nära att rämna, och att han borde ha erkänt sitt misstag i stället för att provocera tillbaka.

Han berättar om diskussionerna han hade med Prince innan dennes för tidiga bortgång, om hur hans eviga kamp om självbestämmande nu utnyttjas av så kallade fans. Prince kämpade länge och ihärdigt för att äga sin musiks rättigheter, som Jay-Z gjort efter honom, och jobbade under sina sista år för att musiken inte skulle nå vissa streamingtjänster. Men nu finns allt där ändå, arvet sålt till bästa budgivare, önskemålen spottade på. Kanske är teknologiska hinder en modern version av Prince gamla experiment med album som bara gick att köpa med en viss brittisk söndagstidning, kanske är det ett onödigt komplicerat mästrande beteende, kanske är det en demonstration av hur en svart individ kan verka inom en ekonomisk värld byggd för att hålla svarta individer borta. Kanske kan han köpa, spara eller investera sin väg ut ur våldscykeln som är marginaliseringen av den afroamerikanska människan i USA. Kanske är det därför han äger en del av distributionssättet som all hans musik är tillgängligt på, en del av produktionsbolaget som arrangerar hans konserter och turnéer, en del av dess skivbolagsdivision som albumet släpps via.
Mer än något annat handlar »4:44« om vad Jay-Z måste göra för att bli den han faktiskt vill vara, och det är först och främst ett enda långt budskap till honom själv men även till världen som lyssnar: släpp egot, släpp prestigen, släpp föreställningar om vad en man sägs vara, bli den make och pappa du vill vara och hoppades att du själv skulle haft som förebild, inse att du dör av skam om dina barn inte längre ser på dig med kärlek och vördnad, prata med din terapeut och skäms inte över att du träffar en, förklara dina rädslor, berätta om din mammas oro och varför hon dolt sin sexuella läggning, erkänn dina misstag som make och att du varit otillräcklig för din fru, och tappa inte bort dig själv.

På »4:44« finns en Jay-Z som aldrig tidigare visat sig och en Jay-Z som alltid funnits där, den där lättsamt kaxiga och även på hans sämre dagar så gott som oöverträffat begåvade ordkonstnären.

2017 års Jay-Z är en annan man från den världen lärt känna men densamme som världen lärt älska. Det är en man som är medveten om att familjen, den närmsta och den kulturellt relaterade, inte ska bråka utan samsas. Det är en man som egentligen bara tävlar mot sig själv och således måste anstränga sig mer för att överträffa sig själv; att hans »only rapper without a pen«-inställning, hans sätt att säga att han aldrig skriver ner något innan han spelar in det utan skapar allt i huvudet, inte längre är lika skarp märks bara stundtals. Det är en man som vet var han kommer ifrån, vet vart han är på väg, vet vad han vill göra, och att ingenting är viktigare än just familjen: hustrun han älskar och beundrar och aldrig vill svika igen, barnen han ämnar lämna allt unikt och ouppnåeligt han åstadkommit till.




Relaterat

Jay-Z
Kanye West