Calexico




Foto: Johan Jacobsson Franzén



Joey Burns och John Convertino hade redan sett det mesta och spelat med de flesta när de, mest på skoj, började spela solstekt mariachirock under namnet Calexico. Fem år efter debuten fallvärdar europeiska fans till duons favoritbarer hemma i Tucson, Arizona. Johan Jacobsson träffar två förvånade män som aldrig står still. (Ur Sonic #10, februari 2003.)

Något försenad och väldigt svettig når jag min destination på Hotell Ibis Gare Suds första våning. Jag ber tusen gånger om ursäkt till skivbolagskvinnan med tidsschemat men hon bara ler och säger att det inte är någon fara. Jag blir tilldelad en stol och sätter mig. Tio minuter senare vinkar kvinnan med tidsschemat in mig i ett konferensrum.

Ljust trä, pastellfärger, yuccapalmer. Två framsträckta händer. Hej John Convertino, trummis i Calexico. Hey Joey Burns, multiinstrumentalist och sångare i Calexico.

Joey Burns: Är du från Sverige? Vi gjorde en TV-show där, med OP8 och spelade Lee Hazlewoods »Sand«. Det var otroligt roligt, Janet Jackson var huvudattraktionen. Och Howe Gelb, som aldrig spelar en låt på samma sätt två gånger, var tvungen att mima. Jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss, men regissören sa »om ni vill kan ni få göra om det, vara lite vildare«. Så vi gick backstage, drack lite whiskey, men ingen blev full eller så. Efter lång tids väntan var det dags att gå på igen. Howe hade kul och la sig ned i dimman från rökmaskinen, med benen upp i vädret. Men vi var helt osynkade med bakgrundsmusiken, vi var sorgligt dåliga. Nästa dag fick vi ett brev om att vi hade varit för oprofessionella och att vår låt inte skulle användas i programmet.

Å hela Sveriges vägnar ber jag om ursäkt.

John Convertino: [skratt] Vi skickade en ursäkt senare. Förklarade varifrån vi kom. Så det är lugnt. Jag såg klippet senare. Som uppträdande betraktat är det uselt, men som video är det kul.

Ni kan lägga det på en DVD senare.

Joey Burns: Definitivt.

 

Jag är i Rennes i nordvästra Frankrike på den årliga Trans Musicales-festivalen, där Calexico i går kväll gjorde en förtrollande spelning. Publiken dansade. Musikjournalister slängde anteckningsblocken över axeln och drömde. Underskön låt på underskön låt letade sig med bergfast tro in i allas våra hjärtan. När mariachimusikerna slöt upp på scen i halvtid var jag tvungen att nypa mig i armen. Sedan var det dags för extranummer och plötsligt stod Minutemen-legendaren Mike Watt på högerflanken och spelade frenetisk bas. Orden sviker mig.

– Ja, det var fantastiskt. Så sent som förra året svävade han ju mellan liv och död [Watt slogs ut av en allvarlig infektion i underlivet], säger Joey. Nu märker man verkligen att han tar tillvara på varje ögonblick.

Konferensrummets intetsägande interiör bleknar bort och det känns som att vi förflyttas till en trevlig pub, med öl på bordet i stället för bränt kaffe och skönt vänner emellan-snack i stället för konkreta frågor. John och Joey visar sig alltså vara lätta intervjuobjekt, ett enkelt ord eller ett stilla påstående och de lägger ut texten vitt och brett. Men så har de ju en hel del erfarenheter, liv som till största delen bestått av att spela i band brukar ju leda till det.

John Convertino och Joey Burns hör till de artister vars meritlistor mest ser ut som ett uppräknande av allt som är bra med amerikansk musik. De har spelat solstingscountry i Giant Sand, den »excentriska, vilda, sökande, sinnesvidgande och mångfacetterade« – för att citera Pierre Hellqvist – Tucson-gruppen som leds av Howe Gelb. Tillsammans med 4AD-knutna sångerskan och violinisten Lisa Germano och just Gelb verkade de under en kort period som OP8. (»Slush, det projektets hittills enda platta, gavs ut 1997 och tog dem alltså till Sverige.) John har skött trummorna i Friends of Dean Martinez. Joey har jobbat med Evan Dando. Tillsammans har de backat upp Neko Case, Bill Janovitz, Victoria Williams och Richard Buckner, för att bara nämna ett fåtal. Och så vidare.

Calexicos debutalbum hette »Spoke« och gavs ut 1998, på det tyska bolaget Hausmusik. Att man där finner några av Joey och Johns första egna kompositioner – de började samarbeta just därför – märks inte. »Spoke« är en underbar skiva som slår fast att man som lyssnare från och med nu befinner sig i Calexico-land, en fiktiv region belägen någonstans i sydvästra USA (även om det faktiskt också är namnet på en verklig stad i södra Kalifornien, nära Mexiko).

Lämna bagaget vid gränsen. Inte ett moln syns på himlen, jukeboxen i lanthandeln på sidogatan är fullproppad med klassiker som Ennio Morricones »The Good, The Bad & The Ugly«, Gram Parsons »Grievous Angel«, Gil Evans »New Bottle, Old Wine« och »Earliest Mariachi Recordings 1906–1936, Vol. 1«. Tumbleweeds rullar förbi med budskap från svunna tider. Bakom hörnet leker en kaktus med sin nyinköpta sampler. I dess skugga ligger en bälta och läser den samhällskritiske författaren/diplomaten Carlos Fuentes.

 

Allt eftersom åren gått har fler och fler, framför allt européer, fått upp öronen för den magiska musik som Calexico skapar. Några av dessa européer nöjer sig inte med att besöka Calexico-land via toner utan vill uppleva det näst bästa. Flygbiljetter till Tucson, Arizona – John och Joeys självvalda hemstad – har bokats med ett enda syfte.

Joey Burns: Folk knackar oss på axeln när vi är på vår favoritbar på Hotel Congress: [tysk accent] »Ursäkta, jag såg er i Düsseldorf für zwei Jahre sedan.« Det händer också att vi kommer in på till exempel Café Poca Cosa och blir meddelade att »det var några européer här och letade efter er«.

John Convertino: I intervjuer har vi tipsat folk att ta en sväng förbi musikaffären på Main Street. Den har jämt legat där. Den är gigantisk, en stor låda. Tre våningar hög. Heter Chicago Store. Den är proppfull med gamla instrument. Högar med trummor, dragspel, allt möjligt.

Joey Burns: [nu med Chicago-dialekt] »Det var en snubbe från Frankrike här. Han ville köpa de där vibrafonerna.«

Kanske skulle jag besöka Tucson någon gång?

Joey Burns: Du är välkommen!

»En svensk kille lämnade ett meddelande. Han vill prata turné-CD:s och B-sidor«.

Joey Burns: Det finns en bra skivaffär också, PDQ. Men den är rätt dyr.

Har ni enorma skivsamlingar?

John Convertino: Min är ganska stor, ja. Jag älskar vinyl, omslagen.

Vilka genrer tar upp mest plats i dem?

John Convertino: I min är det jazz. Mer specifikt är det jazz som gjordes från fyrtiotalet till sextiotalet. Rudy Van Gelders »Blue Note Editions«, jag försöker få tag i alla. Många av dem har återgivits nu. Det finns en massa artister på till exempel Blue Note som hamnade i skuggan av de stora. Lee Morgan till exempel, en suverän pianist.

Joey Burns: Jag har en mängd skivor som jag köpt i second hand-butiker. Galna saker, ungerska zigenare som gör musik för cembalo. Al Carola, som gjorde väldigt eklektisk musik – ibland lounge-aktig. Och klassisk, amerikansk sjuttiotalsrock, som Cactus. Men mest har jag indierockalbum. Jag får dem hemskickade. Eller köper dem av band när vi är ute på turné.

Några favoriter?

John Convertino: The Shins »Oh, Inverted World«. Den gillar jag.

 

En annan slags musik som ligger John och Joey varmt om hjärtat är, som kanske framgått, den som spelas av så kallade mariachis. Denna har sitt ursprung i Mexiko, i staten Jalisco för att vara exakt, och fick sin nuvarande identitet på artonhundratalet. Eftersom den hämtar influenser från Spanien, Afrika och Mexiko, och eftersom en mariachiensemble innehåller instrument som vihuela, guitarrón (båda utvecklingar av den europeiska gitarren), fiol, trumpet, gitarr och mexikansk harpa är den lätt att känna igen.

Joey Burns: VI började föra in mariachi i vår musik 1998, första exemplet på det finns på vår andra skiva »The Black Light«. Vi tyckte att det fanns en musikalisk bro mellan den och det vi gör. Så jag gick hem och skrevs låten »Minas de Cobre (For Better Metal)«, vi la grunderna och bad sedan Fernando Sanchez bidra med sin trumpet. Han var en av de första gästartister vi anlitade.

När Calexico åker ut på turné numera bjuder de, så ofta som de bara kan, in gruppen Mariachi Luz de Luna. Och har man tur kan man alltså, som jag i går, få se de två världarna dela scen och spela varandras material.

 

Calexicos ungefär fjärde fullängdare – borträknat de limiterade turné-CD:s de släppt – heter »Feast of Wire« och innehåller allt du önskar och lite till. Alle man ombord för resa till Calexico-land. Liksom föregångarna är den inspelad på plats i Tucson, i Wavelab-studion. Och liksom föregångarna är den till största delen producerad av John och Joey.

Vid årsskiftet släppte också John Convertino sin första soloskiva, en sjutummare utgiven av Calexico-basisten Volker Zanders singelbolag Sommerweg.

John Convertino: Vic Chesnutt har gjort en, Alex McManus från Lambchop och The Bruces en. Så frågade han om inte jag ville göra en. Jag tyckte att det lät jättespännande. Det var en spark i ändan. Jag konstruerade låtar mer än jag skrev dem, la lager på lager. Ena låten, »On That Day, He Didn’t Mind the Traffic«, har en hemlig agentkänsla över sig. Kommissarie Clouseau. [skratt] Andra låten, »Sack of Cement«, är mer svävande, mer emotionell. Den har sitt ursprung i en egenpåhittade terapi som jag utsatte mig för. Jag byggde en vägg.

Med tanke på vad vi pratat om och med tanke på »Feast of Wire« slår det mig nu att Calexico är ett av de band som kan fortsätta göra underbar musik hur länge som helst. Ni står aldrig still.

Joey Burns: Ja, evolution är definitivt en av våra grundpelare. Att hitta nya vägar att gå. Vår ljudkille sa i morse: »Trodde ni, när ni började spela in kassetter under en Giant Sand-turné 1995, att ni skulle stå här i dag med femton man på scen?« Jag kunde inte tänka mig det då. Så vem vet vad framtiden bär med sig? Och jag tycker att det vore toppen att fortsätta samarbeta med olika artister.

John Convertino: Det behöver inte vara mexikanska artister heller.

Joey Burns: Nej… Jag vill också utforska elektronisk musik mer. Jag har en idé om att spela in saker när vi soundcheckar – Johns trummande till exempel. Och sedan loopa det och be John spela ovanpå. Sedan lägga bas och guitarrón på det. Allt jag behöver göra är att dra till en studio och börja jobba. ■




Relaterat

Calexico-tävling!
2008 års bästa album