Algiers: The Underside of Power




8
av 10
  • Artist
  • Algiers
  • Album
  • The Underside of Power
  • Bolag
  • Matador/Playground


Ett luftmasseåskoväder som det blixtrar från i parti och minut.

Kymigt vältajmat tycks vara Algiers öde.

Det av rasism, kolonialism och systematiska orättvisor rödglödgade debutalbumet släpptes 2015 mitt i en tid av rasoroligheter, polisbrutalitet och protester runtom i USA. Den Atlanta-bördiga men numera London/New York-stationerade gruppen hade jobbat på skivan i flera år och visste så klart inte att skivans huvudsakliga textfokus skulle landa mitt i en alltmer polariserad verklighet. Historien kändes plötsligt väldigt mycket nu. Nuet ekade obehagligt av historien.

Med uppföljaren behövde Algiers förhålla sig till denna höggradigt splittrade samtid, som sedan senast dessutom gått i en alltmer extrem riktning. Under tillkomsten av »The Underside of Power« kunde bandet bevittna hur Donald Trump blev USA:s president och hur engelsmännen valde Brexit. Bland mycket annat. Allt det där har givetvis satt sin prägel på albumet.

Det är så lätt att säga att ett band som Algiers »behövs mer än någonsin« eftersom de är politiska, såväl teoretiska som pissförbannade. Men musik som väljer en helt annan väg och ger uttryck för annat är precis lika viktig i tider som dessa (vilket exempelvis Phoenix manifesterar med sin senaste skiva »Ti Amo«), ty annars har ju ondskan vunnit ifall allt och alla måste anpassa sig efter den.

Däremot är det nog så att ifall politisk rockmusik ska finnas och ha en chans i dag är det svårt att se hur den ska göras mer effektivt men också komplext än vad den blir i händerna på James Franklin Fisher, Lee Tesche, Ryan Mahan och Matt Tong. Tillsammans utgör de ett luftmasseåskoväder som det blixtrar från i parti och minut, likt ett gospelfostrat Public Image Limited eller ett rabiessmittat Suicide. Över ett helt album gränsar det till att bli krävande och nästan i intensivaste laget. De tar strypgrepp på lyssnaren på en gång och håller, håller, håller tills det i prinicip svartnar för ögonen.

Det första som slår en med »The Underside of Power« är att helheten inte är lika intakt som på föregångaren. Fast det som skulle kunna uppfattas som spretigt lyckas Algiers överlag vända till en fördel. Det slår olika sorters gnistor om de respektive spåren, vilket bidrar till att hålla lyssnaren alert och nyfiken hela vägen igenom. Ljudbilden är levande, angelägen, stram men samtidigt händelserik. I intervjuer har medlemmarna pratat om svårigheterna med att denna gång samla trupperna – alltsammans förstärkt av att man av tid- och budgetskäl tvingades spela in på flera olika ställen, även om det mesta gjordes ihop med Portishead-bekante Adrian Utley. Känslan är att detta gett extra utrymme åt en lekfullhet som ger Algiers gravallvarliga musik en ytterligare dimension och definitivt större variation.




Relaterat

Lorde: Melodrama
SZA: CTRL
Ride: Weather Diaries