Med döden som motståndare






Några ord om Prodigy.

Att skriva om döden är svårt. Att tänka på döden är obehagligt, även när en inneboende övertygelse finns om vad som kommer härnäst. Det är smärtsamt och tungt och fullt nödvändigt, en naturlig del av livet liksom dess enda egentliga garanti.

Prodigy hade döden hängandes över sig rakt igenom sitt fyrtiotvååriga liv. Dels genom den sicklecellanemi (en blodsjukdom) han föddes med och led av, men dess närvaro var också stark i hans hemmakvarter – fysiskt manifesterad med vapen, våld, droger. Han förstod att det som pågick i Queens var större än någon enskild person kunde göra något åt, han förstod att det inte fanns mycket annat att göra än att leva så länge hans blod tillät honom. Han förstod att livet för honom inte skulle innebära drömmar och mytbildning, utan att han behövde stirra djupt in i verkligheten och omfamna den med sina ord.

Talangen fanns alltid där, både för Prodigy och Mobb Deep-kollegan Havoc. För konstnärligt lagde och fostrade Havoc var det naturligt att söka till The High School of Art and Design i New York. För Prodigy, riktigt namn Albert Johnson, handlade konst främst om musik: han var släkt med saxofonisten Budd Johnson och trombonisten Keg Johnson som båda var viktiga för bebop-eran på fyrtiotalet, mamma Frances Collins sjöng i klassiska popgruppen The Crystals, pappa Budd Johnson Jr var del av doowopensemblen The Chanters. Prodigy valde The High School of Art and Design mest för att hans vänner skulle börja där, uppskattningen för vad som lärdes ut kom senare. Och där, när de var arton, föddes vänskapen med Havoc som sedermera utmynnade i Poetical Prophets och demon »Flavor for the Nonbelievers«. Något år senare kom Mobb Deeps debutalbum »Juvenile Hell« och 1995 skakade de om musikvärlden fullständigt med klassikern »The Infamous«.

En dag i början av nittiotalet hade Havoc och Prodigy träffat en Golden Gloves-boxare som de kallade Yammy, han var på så gott som varje spelning det då nystartade Mobb Deep gjorde. Han hade orden »The Most Infamous« tatuerade på ena armen, och tids nog applicerades det på hans musicerande vänner: med ett skratt sa han till Havoc och Prodigy: »Yo, y’all the infamous Mobb Deep, y’all infamous« och bestämde att det var så det skulle vara.

Kort därefter dog Yammy, och i samma veva förlorade duon ett par andra nära vänner. Samtidigt som Mobb Deep blev till, när barndomsdrömmarna blev riktiga beats och riktiga verser och riktiga låtar och riktig konst, hackades deras sociala verklighet i bitar. Så Havoc skrev allt hårdare verser för Prodigy, och Prodigy hjälpte Havoc att skapa allt hårdare beats medan han skrev verser tillbaka, och ryktet om deras ofta mörkt nihilistiska musik förstärktes i takt med deras utveckling. De blev bokstavligen talat »de ökända«.

Varenda mardrömslik sociorealistiskt återberättelse i hiphopform av hur systematiskt förtryck och dess konsekvenser ser ut i USA är inspirerad av Mobb Deep, av Havocs produktioner och av av Prodigy-verser. Mobb Deep fortsatte på linjen de skar ut för sig själva som tonåringar även när de bråkade offentligt och sedan splittrades lika offentligt och sedan blev vänner igen för att skapa det de var bäst på: brutalt detaljerad verklighetsbaserad rap med knivskarpa, dånande produktioner. Det är musik som har inspirerat generationer av fantastiska artister. När Kendrick Lamar berättar om sitt Compton är berättelsestrukturerna lika mycket Mobb Deep som de är N.W.A, när Vince Staples monotont vandrar omkring i gråskalor i sina mörka alster ekar det av Queensbridge, när Pusha T berättar om det vita och svarta i livet är det Prodigy han lärt sig av.

Kallt, hårt, kargt har alltid varit modus operandi för Prodigy och Mobb Deep. På senare år, när Mobb Deep ett tag var lagt på is och Prodigy jobbade vidare som soloartist, har samarbeten sytts ihop med producenter som till stor del har duon att tacka för stilistisk inspiration. The Alchemist var en betydelsefull vän och musikalisk partner till Prodigy, Kanye West har länge ryktats ha en liten skylt med texten »What would Mobb Deep do?« i studion när han jobbar för att påminna sig själv om att inte tappa fokus och Havoc hjälpte honom med produktion på »The Life of Pablo«. Mobb Deeps fingeravtryck finns överallt i dagens hiphop, även när de inte har varit fysiskt delaktiga.

Med Prodigy försvinner en iskallt rappande historieberättare som sällan gav uttryck för försköningar, som brydde sig föga om omskrivningar eller försök till att mjuka ner texterna för att göra dem mer mottagliga för skivbolag, radiostationer eller musikkritiker. Han var kompromisslös på gränsen till osentimental.

Trots den påtagliga fara han representerade och levde igenom eller hur seriös han alltid lät förstod ändå världen han var en så stor del av att det ofta fanns humor där också. Inte så att något han och Havoc rappade kvalar in till att kallas riktigt roligt, men när ordbegåvningen och berättartekniken är så oerhörd som den alltid varit med Mobb Deep är det svårt att då och då inte le åt någon imponerande formulering.

Humorn visade sig mer tydligt i intervjuer, eller främst när han skrev ett påpassligt ökänt blogginlägg om alla trender inom den oerhört trendkänsliga hiphopkulturen han startat, samt i hans vidöppna självbiografi. Det var ibland svårt för omvärlden att tro på verkligheten Mobb Deep förkroppsligade, men texterna var aldrig ämnade att tolkas som skryt. Det var inget eftersträvansvärt liv han beskrev. Den hårda uppväxten i Queensbridge och alla vänner som dog alldeles för tidigt gjorde inte livet enklare för någon som redan hade det svårt i och med sin sjukdom. Han sa själv att hans nihilistiska sätt härstammade därifrån, att han befann sig i ett permanent tillstånd av fysisk smärta.

Att skriva om döden är svårt, men det var inte svårt för Prodigy. Han genomled sin försvagande åkomma i över fyra decennier, medveten om hur det kunde sluta och med en intensiv brand inom sig som evig påminnelse, och han berättade om det genom musiken mest för att få sätta ord på det, inte för att få sympatier eller behandlas annorlunda. Han hanterade det så som han hanterade allt annat i livet, som ett hinder som måste överbryggas. När han dog i Las Vegas var det bara några timmar efter att han stått på scen med sina vänner på en turné, upptagen med det han vigt sitt liv åt, något som varken omgivning eller sjukdom hindrat honom ifrån. Prodigy såg döden som en värdig motståndare och döden gav honom ingen ro i fyrtiotvå år. Trots att han lämnar oss alldeles för tidigt får vi hoppas att Prodigy slutligen kan få vila.




Relaterat

Brockhampton: Iridescence
Noname: Room 25
Kanye West