Ride: Weather Diaries




6
av 10
  • Artist
  • Ride
  • Album
  • Weather Diaries
  • Bolag
  • Wichita/PIAS/Border


Det är i det drömska Ride hittar hem.

My Bloody Valentines uppföljare till »Loveless« blev en följetong. Det tog Kevin Shields tjugotvå år att bli klar med en ny skiva.

Strålkastarna på shoegazingscenen försvann några år in på nittiotalet, andra tongivande band som Ride och Slowdive splittrades eller försvann in i sidoprojekt. Musiken som i huvudsak brittiska gitarrbaserade indieband skapade under några år levde dock kvar och inspirerade många framtida grupper. Kolla in Pitchforks lista från i höstas på de femtio bästa shoegazingalbumen. Jag var fast i flera timmar och både återupptäckte band jag inte hade hört på evigheter och hittade nya bekantskaper. Det ska också sägas att mycket av nittiotalsindiemusiken – särskilt den från Storbritannien – inte har åldrats särskilt väl.

Varför Slowdive, Ride och föregångarna The Jesus And Mary Chain släpper nya skivor just i år är väl mest en slump. Det känns nästan som att läget var mer gynnsamt för några år sedan än vad det är i dag. Slowdive spelade på Way Out West 2014 och Ride året därpå. Jag såg båda banden i början på nittiotalet och hade ingen lust att se dem försöka återskapa fornstora dagar, men har med en stor dos nyfikenhet lyssnat på de nya skivorna.

Slowdives musik är mer tidlös och de har lyckats bättre med att förvalta och förnya sitt sound. Det jag känner för Ride i dag handlar mer om sympati än att musiken sätter sig. Låtarna vandrar mellan att vara fast förankrade i brittisk old school-indie och landa i en mognare lightvariant av de äldre skivorna. Flera låtar har suggestiva intron, som inledande »Lannoy Point«, titelspåret och avslutande »White Sands«. Det är där, i det drömska, som Ride hittar hem. Även »Call« är lyckad, en poplåt med en melodislinga som byggs ut på ett snyggt sätt. I titelspåret trycker Mark Gardener och Andy Bell på fuzzpedalerna, det blir som en gest, ett kärleksfullt tillbakablickande till gamla låtar som »Chelsea Girl« och »Seagull«, ja, till allt de gjorde 1990–1992.

De poppigare låtarna som »Charm Assault«, »All I Want« och »Lateral Alice« är svagare. Inte dåliga, men utan den där sugande känslan.




Relaterat

Lorde: Melodrama
SZA: CTRL