Lorde: Melodrama




7
av 10
  • Artist
  • Lorde
  • Album
  • Melodrama
  • Bolag
  • Universal


I den mån något spelar roll spelar den här skivan roll.

I en era där folk instagramparaderar för att försöka intala oss att Katy Perry alltjämt spelar någon avgörande roll har det blivit allt svårare att veta vad och vilka som är viktiga på riktigt. Eller bara är på riktigt. Allting är PR och journalistskaran, livrädd för att komma på efterkälken (eller, än värre, inte få klick), hakar på. Gränserna suddas ut. Alla är nyttiga idioter. Pengarna, förmodligen även jobben, hamnar ändå någon annanstans.

Allt är bara slöseri med resurser och talang. Vi vet det.

Att utvecklingen är begriplig gör den inte mindre sorglig.

I den mån allt detta spelar någon som helst roll.

Internet, alltings ständiga tillgänglighet och sociala medier-flödet har frätt större hål i allas vårt engagemang än vad vi trodde var möjligt. Ingen bryr sig längre om någonting. Vi rycker på axlarna, scrollar vidare, förbereder oss för att ta en till bild. Allt är på låtsas. Allt är en pose. Och alla är okej med det för det finns inget alternativ utom möjligen att stänga av helt och bli en närodlad rädisa på heltid.

Bara ett fåtal artister grejar att utnyttja denna smått overkliga verklighet till sin fördel. Vi vet nog alla på ett ungefär vilka. Det handlar givetvis om de som förstår och anpassar sig efter samtiden (ingen har tålamod att kunna tänka på framtiden), men också äger karisma, begåvning och pejl nog att såväl slå mynt av den som att samtidigt stå över densamma. De flesta rockband (hej U2, hej Arcade Fire, hej The Killers, hej Coldplay) kämpar paniskt, ofta ofrivilligt komiskt, med att hitta sin plats. Du skrattar och kanske ironiserar över dem ända tills du kommer på du själv är likadan. Du har inte en jävla aning om någonting. Och just det kan vara det enda som enar oss människor 2017. Alla är vi rädisor-prospects.

Som person – och persona – är Lorde, högst självvalt, ännu ingen superstjärna i nivå med Beyoncé, Taylor Swift, Adele eller Rihanna, men streamingsifforna talar sitt tydliga språk. Den här skivans första singel »Green Light«, som någonstans visst beskrevs som en flopp, har lite drygt hundratrettiofemmiljoner spelningar på Spotify.

Det Lorde framför allt har är en enastående röst. Som artist slits hon mellan att vara konstnär (»Writer in the Dark«, »Liability«) och kommersiell storspelare (»Homemade Dynamite«, »Supercut«). Gissningsvis vill hon helst vara förstnämnda men känner vissa krav på sig att rätta sig efter sistnämnda. De crunchiga men knappast unika produktionerna styrker denna tes. Ljudbilden kan du när som helst byta ut, även om den denna gång är lite fylligare, men Lordes röst är oersättlig – den är så in-i-helvete på riktigt. Utifrån det resonemanget är steget inte långt till en önskan om att tjugoåringen från Takapuna i sinom tid ska våga bryta sig ut ur mallen och bli en fullfjädrad Stevie Nicks, Kate Bush, David Bowie, Lorde. Det är när hon gör små ansatser till det som »Melodrama« blir angelägen och något större än det PR-apparaten dagligen försöker sälja in.

Lordes särprägel ligger alls icke i det snabbhäftande utan i mystiken, återhållsamheten, klokheten, det lågintensiva dramat. Ett insiktsfullt producentteam och ett skivbolag som orkar tänka längre än till morgondagen ser rimligen en poäng i att tillvarata det här. Lorde börjar närma sig vuxen nu, damnit. Det övriga jollret kan överlåtas åt andra. I den mån allt detta spelar någon som helst roll, förstås.




Relaterat

SZA: CTRL