Big Boi: Boomiverse




5
av 10
  • Artist
  • Big Boi
  • Album
  • Boomiverse
  • Bolag
  • Epic/Sony


Ena halvan av Outkast borde kanske kunna åstadkomma något större än så här.

Det är i princip alltid svårt att omkalibrera en karriär. Även om det är inom samma genre är det knivigt att lämna en gruppverksamhet för soloarbete. Det finns ingenting som tyder på att det varit så komplicerat sett till hur tillfreds, exempelvis, Big Boi och André 3000 ger sken av att ha varit kreativt under de elva år som passerat sedan Outkast senast släppte ett album. Big Boi bestämde sig för att fortsätta med rap på heltid och har släppt skapliga album i sju år nu, André 3000 bestämde sig för att fortsätta med rap i form av gästverser och har skådespelat skapligt i halvdana filmer sedan duon tog en paus. Men det blir tydligt när deras separata konst beskådas efter hur det faktiskt har gått.

Det är klart att »Boomiverse«, det tredje soloalbumet från Big Boi, är kul. Det är klart att dess låtar är talangfulla men framför allt stilistiskt annorlunda (kompisar som Gucci Mane, Snoop Dogg, Killer Mike och Curren$y gästar). Det är klart att Big Boi är riktigt bra på det här och att han under tiden som soloartist gjort tydligt att hans komiska sida är intakt och kommer att nyttjas ordentligt, återkommande och ofta. Men borde inte femtio procent av hiphopvärldens kanske bästa duo någonsin vara mer än så nu? Och kunna bjuda på något mer och större, när det som varit hans största konstnärliga uttryck under de fem år som passerat sedan hans andra album »Vicious Lies and Dangerous Rumors« varit en turné med André 3000 som Outkast?

Andefattigheten handlar knappast om att Big Boi är dålig, han är sällan däromkring. Problemet med »Boomiverse« är således mer övergripande, mer än något annat handlar det om bristande kohesion, att hans funkiga hiphopspår och mer tidstypiskt Atlanta-rotade låtar låter bra var för sig och är kapabla till att hålla fortet, men väldigt tydligt inte har med varandra att göra. Det handlar om att han är bra, skarp och rolig men att hans kollegor är det också, och att de är kapabla till att stjäla föreställningen från honom utan vidare.

När det är mer funk och pop i produktionen låter det däremot som att Big Boi är en ny spelplan på spåren: »Overthunk«, »Chocolate« samt »Mic Jack« med Adam Levine, som trots Maroon 5:s allmänna tråkighet är rätt stabil att ha som gäströst även när det förvandlar låtarna till radiomaterial.

Versutbytena med Snoop Dogg, Jeezy och Killer Mike är exempel på sådant som alltid finns med på Big Boi-album, det är bra men inte bra nog att lämna något avtryck eller ens ett särskilt imponerande intryck till att börja med.

För även om de bästa låtarna här är svängiga och radiovänliga saknar de den skärpa och kreativa egensinnighet som gör honom till en aktad rappare. I stället banar skivan väg för att han ska jobba inom sfären som sammanfogar pop och hiphop på sätt som sällan smickrar genrerna varken var för sig eller tillsammans.

Det är inte lättja som ställt till det här, låtarna är tydligt genomarbetade och välgjorda. Inte dåligt hantverk heller. Det är bara det att det är svårt att lyssna igenom »Boomiverse« utan att bli uttråkad, till och med när det låter bra och svänger som mest.




Relaterat

Noname: Room 25
Kanye West
Jay-Z: 4:44