Jason Isbell and the 400 Unit: The Nashville Sound




7
av 10
  • Artist
  • Jason Isbell and the 400 Unit
  • Album
  • The Nashville Sound
  • Bolag
  • Southeastern/Thirty Tigers/Border


Hantverkskickligt, men kanske inte så där uppslitande en del av oss vill ha honom.

I maj 2012 spelade Ryan Adams på Stockholm Waterfront. Som förband hade han en fortfarande aningen plufsig Jason Isbell. Denne hade precis blivit nykter och spelade ett kort, oerhört charmigt set med några solo- och några gamla Drive-By Truckers-låtar.

Man kunde redan då ana en sorts nytändning i luften, men knappast den smärre sensation som albumet »Southeastern« visade sig vara när det släpptes ganska exakt ett år därefter.

Efterföljande »Something More Than Free« höll nästan samma klass, inte minst i den smärtsamma »Children of Children« om tonårsföräldrar (Isbells egna föräldrar var väldigt unga när han kom till världen, om jag fattat saken rätt).

Med de två albumen och ett flitigt turnerande har Jason Isbell byggt en ganska stor publik och tillsammans med Chris Stapleton och Sturgill Simpson har han lyfts fram som något av Nashvilles stora (manliga) framtidshopp. Och den här albumtiteln är väl en tydlig gliring till detta, samtidigt som den är inspelad i RCA:s klassiska studio i stan.

Den här gången får även kompbandet 400 Unit vara med på omslaget, precis som på Isbells skivor innan »Southeastern«. Det låter tack och lov inte så rockigt som man kunde befara efter att ha sett honom på Way Out West och efter den lilla bredbentrockiga albumtrailern som släpptes tidigare i våras, men skivan är mindre angelägen än den föregående. Här verkar ett antal skickliga grabbar (plus Isbells hustru Amanda Shires) ha haft det trevligt i studion. Och Jason Isbell har också känt sig manad att kommentera världsläget. Fullt begripligt, men det bränner sällan till.

Missförstå mig inte, »The Nashville Sound« är ett väldigt bra album men det är svagast av de tre han släppt sedan han blev nykter. Låtarna präglas mer av hantverksskicklighet och sunda värderingar än av de där personliga uppgörelserna som han gör så bra. Visserligen finns här två av hans absolut starkaste spår någonsin, »If We Were Vampires«, som är en kärlekssång som träffar en smärtpunkt som man helst vill undvika att tänka på, och avslutande »Something to Love« som slutar med en rad, riktad till hans dotter, som känns oerhört gripande när man hör den. »Just find what makes you happy, girl, and do it till you’re gone«, är inget dåligt livsråd från en pappa men en sämre sångare skulle kunna förvandla den till en plattityd. Det jag verkligen gillar med Jason Isbell är att han är virtuos på tonlägen. Där en Ryan Adams ofta kan falla in i totalpatetiken vet Jason Isbell exakt var man ska hålla tillbaka för att nå maximal effekt. Den här gången håller han för ofta tillbaka och framstår mer som en artig och städad middagsgäst än en öppenhjärtig berättare.




Relaterat

Genialisk rumlare
Doug Paisley: Starter Home