Sportsman: Neverland




7
av 10
  • Artist
  • Sportsman
  • Album
  • Neverland
  • Bolag
  • Best Fit


Vän r’n’b-pop som smyger sig på lyssnaren.

Att prata om organiskt framväxt musik kan ibland kännas klyschigt, men frågan är om »Neverland« kan beskrivas på annat vis. För skivan har fått ta tid, den har fått växa hos Per Magnusson. Den har följt honom på resor, delar är inspelade eller inspirerade av så vitt skilda platser i världen som Zanzibar,  Wien och Amalfikusten. Här och där skjuts små ljudillustrationer in från de olika utflykterna, som fågelsång eller kyrkklockor.

Tillsammans med den väna, ljumma r’n’b-popen har Sportsman-Per och producent Johan Cederberg (Hnny) lyckats väva ett luddigt, mysigt lapptäcke av alla ljud. Och »Neverland« handlar nästan mer om ljud, om sound, än om låtar. Det handlar om ett verk som tjänar på att ses som en helhet – och om ett verk som växer såväl med antalet lyssningar som ju längre in i det man kommer.

Svagheten ligger i vokalen, den är inte alls lika intressant som ljudlandskapet. Det organiskt uppbyggda soundets olika nycker känns som en liten belöning för örat och i jämförelse med det står varken text eller sång ut. Åtminstone inte under albumets första halva, för pratar vi låtar är det än mer så att »Neverland« växer sig starkare. Den första glimten av det ges halvvägs in i »Cheetahs«, ett spår som är så nära catchy man kommer på denna ohittigt mjuka skiva. När slutet sedan närmar sig med stormsteg faller allt fler bitar på plats, först i den lågmälda och mestadels akustiska »Frank« och sedan på den minnestörstande kärlekshyllningen »Linnea« – skriven till Pers fru som också själv sjunger på »Baseball«.

»Neverland« har tagit tid och förtjänar att behandlas därefter. Om så görs kommer små pärlor avtecknas allt eftersom.




Relaterat