Culkin: Ghost Without Saying

En del band är lättare att ringa in än andra.

Ta Uppsala/Stockholm-trion Culkin – Mathias Rask-Andersen (sång, gitarr), Joel Senter (bas, sång) och Jonas Eriksson Slove (sång, gitarr) – till exempel.

2012 släppte de en »party cover CDR« vid namn »Turducken – EP«. Den är väl värd att låna både ett och två öron till (köp den för »name your price« på culkin.bandcamp.com) och den består av synnerligen bokstavstrogna tolkningar av några klassiska Brick-, Chavez-, Deep Wound-, Guided By Voices-, Posies-, Sonic Youth/Untouchables- och Blithe-dängor.

Med andra ord är påståendet »Culkin älskar amerikansk och svensk indierock från åttio- och nittiotalet« extremt okontroversiellt. Och påståendet »Culkins egna låtar bär spår av deras kärlek till amerikansk och svensk indierock från åttio- och nittiotalet« borde inte heller orsaka några gräl.

Även jag är tämligen förtjust i amerikansk och svensk indierock från åttio- och nittiotalet. En gång i tiden – på nittiotalet, faktiskt – levde jag till och med mer eller mindre för amerikansk alternativrock. Pavement var luften jag andades, Sebadoh gav mig energi, Guided By Voices släckte min törst.

Så jag kan inte annat än att gilla Culkin. De får mig att vilja göra typiska indierockgrejer som att spendera alla mina middagsmatspengar på folköl, skriva fanzines, titta på gamla »The Simpsons«-avsnitt, ge ut sjutumssinglar och tycka synd om mig själv. Dessutom applåderar jag att de haft modet att utvecklas – där deras debut »Several Sundays« (2012) körde på i gamla invanda indierockhjulspår tar »Ghost Without Saying« ut svängarna med fältinspelningar, synthstråkar, träblås och än hittigare melodier. Eller, för att snacka indierockspråk; om »Several Sundays« är Frances Gumms »Cruella« så är »Ghost Without Saying« Dinosaur Jr:s »Where You Been«.

Nollnolltalet och usla band som The National körde indierockbegreppet i botten. När Sebadoh-sångaren Lou Barlow gastade »just gimme indie rock!« 1991 kunde han aldrig – trots rader som »Milk that sound, blow your load/Soon it’s further than you ever said it go/Four stars in the Rolling Stone« – ana vad som komma skulle. »Ghost Without Saying« bevisar emellertid att det finns liv i indierockliket.

En del skivor är lättare att rekommendera än andra.