Den lilla Primavera-rapporten




Sampha på Primavera.



Årets Barcelona-begivenhet i listform.

FEM KONSERTER

 

1. Sampha
Att en artist som Sampha kommer fram, spelar inför ett enormt publikhav, vågar dela sin sorg och – väldigt privata – musik är så himla fint. Om neosoulen tog den klassiska soulen vidare och James Blake sedan ännu ett steg är Sampha ett kliv in i en ny era. Med fokus på piano, hans röst och västafrikanska trummor filtrerar tjugoåttaåringen från London soulmusiken genom ett ytterligare digitalt lager. Som om Donny Hathaway hade gjort entré 2017.

2. Grace Jones
Under glansdagarna på sjuttio- och åttiotalet fick Grace Jones ofta frågor om sin androgyna framtoning. I de situationerna agerade hon enligt den robotiska cyborg-image hon skapat åt sig själv: för det mesta förklarade hon lugnt hur det låg till med samhällets normer, ibland örfilade hon programledaren. Detta okontrollerbara, hårda och samtidigt modernistiskt strukturerade yttre hon har konsekvent hållit fast vid och manifesterat fantastiskt i industriell, voguing rockdub. Mycket av det Grace Jones gjorde då dominerar dagens supershower och populärkultur: de ständiga klädbytena, den svartvita och stilrena scendekoren, kroppsstrumpan. Performancemässigt en retroversion av vår tids jätteföreställningar med Beyonce, Gaga och Madonna.

3. Royal Trux
Om Van Morrison några scener bort lyser mest då han spelar covers gör Royal Trux det genom sin originalitet. Deras manglande rock – med Jennifer Herrema iförd en pälsbeklädd dildo, mörk Joey Ramone-lugg framför ögonen och en cigg i handen – är urrockig men har av någon anledning inte uppnått samma legendstatus som andra, liknande band, från Nirvana till Pavement. När du ser Royal Trux blir det faktumet obegripligt.

4. Whitney 
Festivalens trevligaste och sötaste unga killar som samtliga känns som hämtade från den gamla serien Nollor och nördar. De spelar mysiga mjukpophits som alla introduceras som de simpla, fina popsånger de är: »This one is about getting drunk«, »this one is about being in love«, typ.

5. John Talabot (Disco DJ-set)
Det lilla tältet räcker inte till för Talabots ihopmixning av allt från spanska discopärlor till gamla klassiker. Folk dansar ända bort till öltalten.

Annat kul: Teenage Fanclub (enda bandet som kan få femtioåriga man att gråta), Skepta.

 

TRE ANLEDNINGAR TILL ATT BESÖKA PRIMAVERA SOUND

1. Det är något betryggande med en enorm festival – med allt från små sydafrikanska up and coming-rappare till metalgiganter som Slayer – som väljer att inte ha med en endaste stor EDM-artist. Kudos.

2. Platsen! Parc del Fòrum är en fantastisk uppvisning i arkitektur.

3. Klubbarna och spelningarna är på området, inte utspridda runtom i staden. Det finns knappt någon sluttid.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder
Sampha: Process