»Han skapade komplexa saker ur det enkla«






Will Oldham pratar Merle Haggard.

– Den som lyssnar bara lite på Merle Haggard inser snart att hans katalog domineras av varma, nedtonade låtar. Och att hans mest kända hits, som »Okie from Muskogee« och »The Fightin’ Side of Me«, inte direkt är representativa. För det mesta utstrålar han de facto den exakta motsatsen till ilska och ger mer än något annat uttryck för mer reflekterande sinnesstämningar. Inte sällan väldigt introspektiva grejer. Faktiskt mycket mer än vad som är kutym i countrysammanhang.

Will Oldham förklarar varför han på sitt aktuella album »Best Troubador«, ett kärleksbrev till Merle Haggard, främst fokuserar på den emellanåt vattendelande countrytungviktarens mjuka sida. Den som följt Oldham genom åren, från de olika Palace-inkarnationerna till nuvarande Bonnie »Prince« Billy-alias, har knappast kunnat undgå Kentucky-kufens fäbless för det aktuella hyllningsobjektet. I intervjuer och bland alla otaliga covers live och på skiva är Hag den hela tiden återkommande konstanten.

Men så är Merle Haggard, som gick bort i fjol, ingen dussinlirare. Kanske talar vi rentav den mest komplette – sångare, låtskrivare, gitarrist, bandledare, låtupptäckare med mera – countryartisten någonsin. Om än som person, artist och opinionsbildare betydligt svårare att ringa in och sammanfatta än vad fallet exempelvis är med mer uppenbart älskvärda vänner som Johnny Cash, Dolly Parton eller Willie Nelson, samtliga för övrigt artister som till skillnad från Hag firat avsevärda triumfer även utanför countrysammanhang.

Haggards omtumlande liv och nästan oöverskådliga skivkatalog rymmer så mycket att de alltid lär fascinera och nya aspekter aldrig slutar uppenbara sig.

Att Will Oldham tänkt mycket på honom och älskar att prata om honom finns det ingen anledning att tvivla på.

Även om Merle Haggard utan tvekan var en countrysångare fanns det i hans musik alltid impulser utifrån, det kunde vara allt ifrån jazz till folk. Dina musikaliskt frisinnade tolkningar lyfter fram den aspekten.

– Eftersom han till stor del lyckades hålla sig undan Nashville kunde han skapa en egen musikalisk värld utan gränser. Som jag har förstått det hade Merle Haggard en enorm kärlek och respekt för sina medmusiker, oavsett om han använde sig av studiomusikerproffs eller sitt turnéband The Strangers, så han ville helt enkelt höra dem spela och låter dem spinna loss även om inspelningarna ofta blev ganska snabbt överstökade.

– På något sätt lyckades han nästla sig in i countryradion och hos storbolagen även om hans skivor egentligen främst hade med en äldre, passerad musiktradition att göra. Därifrån tog han det vidare i alla möjliga riktningar. Han verkade bry sig marginellt om vad som hände på de samtida countrylistorna.

När jag pratade med dig för några år sedan om din Everly Brothers-hyllning sa du att du lät bli att ta med din favoritlåt med dem, »I’m on My Way Home Again«, eftersom du älskar den för mycket. Någon Haggard-låt du resonerade likadant kring?  

– Njae. Kanske men inte lika direkt. En vän till mig sammanställde för ett tag sedan en kassett med Merle Haggard-låtar jag gjort live, på olika singlar eller annat. Och det var… några stycken. [skratt] Varav vissa favoriter. För en massa år sedan spelade jag ihop med Susanna från Norge in en version av »Forever and Ever«, som visserligen är skriven av Buck Owens men vi använde Merle Haggard och Bonnie Owens version som förlaga. Den är jag mycket svag för. Det finns också låtar som »What Have You Got Planned Tonight Diana« och »If We Make It Through December«, som jag känner starkt för men som han nog skrev mer »in character« snarare än att de kom från djupet av honom själv. Och den sortens material, som det finns åtskilligt av, tog vi inte med. Nu säger jag inte att alla låtar vi nu tolkar är låtar skrivna från hans allra innersta, jag har trots allt inte haft möjlighet att fråga, men jag tror i alla fall inte att det rör sig om så många »in character«-texter.

Kan det här att han ibland sjunger utifrån en annan persons röst ha gjort att publik och kritiker blandar ihop det som där formuleras med hans egna personliga åsikter?

– Ja, det tror jag. Med »Okie from Muskogee« är det definitivt så. Merle må vara en andra generationens okie men ingen okie från Muskogee, även om många uppfattade det annorlunda. Dessutom finns i hans låtkatalog en massa låtar där han går in i olika roller, från rodeocowboy till långtradarchaffis. Mig veterligen jobbade han aldrig inom endera gebit men han såg aldrig det som en anledning till varför han skulle låta bli att tala för dem. Faktum är att vi till den här skivan övervägde att ta med just »Life of a Rodeo Cowboy«, men det blev inte så.

Merle Haggards ikonstatus baseras främst på hans sextio- och sjuttiotal men de sista trettio åren av hans karriär saknar knappast höjdpunkter. Du plockar material från hela fältet, med betoning på det senare och mindre givna.

– Hans stora hitperiod sträcker sig från sextiotalet över hela sjuttiotalet och en rätt bra bit in på åttiotalet. En ihållighet som är smått fantastisk. Men då, sent åttiotal kanske, sågs han som en del av det lite äldre countrygardet som ignorerades av countryradion trots att de fortfarande sålde bra med skivor. Ungefär i mitten av nittiotalet rådde det inte längre någon tvekan om att guldåren var till ända.

– Faktum är att du på de skivor Merle Haggard i den vevan gjorde för Curb Records, de som heter bara »1994« och »1996«, kan höra hur han går från en som tror på sin kommersiella potential till någon som tvingas förlika sig med faktumet att det från och med nu är livet på vägarna som gäller, att tiden av att sälja skivor i större skala är över men att det ännu finns saker ogjorda som sångare och låtskrivare, och att han nog trots allt kan finna en väg vidare. Det var efter det som han gjorde en rad plattor i sin hemmastudio i norra Kaliforien där han taggade ner en smula och på sina inspelningar gav uttryck för en större flexibilitet som jag är mycket svag för.

Jag blev glad av att du tagit med »Roses in the Winter«. Den är inte så känd men är en av mina favoritlåtar med honom. En av mina favoriter alla kategorier, rentav.

– Samma här.

Vad betyder den för dig?

– Jag tror att jag kom i kontakt med den för sisådär sexton år sedan. En sen kväll la jag den plattan [»Serving 190 Proof«] på skivtallriken men eftersom jag var mitt uppe i något bestyr tänkte jag inte supermycket på musiken som hördes – tills den låten började. Jag kände med en gång att det här var något speciellt, och när dess instrumentala passage med kort solo kom var det bara… »åh, herregud«. Det är alltid svårt att säga exakt vad det är som gör att man påverkas av viss musik men det finns så mycket tålamod och sårbarhet i den inspelningen, hans sång låter på ett sätt karaktäristiskt stoisk samtidigt som han verkligen öppnar sig – det är som att han blottlägger sitt hjärta helt. Dessutom är Merle inte rädd för att omfamna enkelhet, även om han ändå lyckas skapa något väldigt komplext ur den.

– Hur som helst blev låten väldigt betydelsefull för mig. Och när jag senare gifte mig ville hon som stod i färd att bli min hustru att den låten skulle spelas när vi gick nerför altargången. Då fick låten så klart en helt ny mening.

Finns det något specifikt du har lärt dig av att lyssna på Merle Haggard?

– Massor, förstås. Men själva intensiteten som hans musik utstrålar skulle jag gärna vilja odla och utveckla i mitt eget skapande. Det finns också något i hur han i låt efter låt förmedlar starka känslor men utöver det väver in motsägelser i sin sång eller i texten. I en och samma låt kan han gå från skämtsam och arg till ångerfull och upprymd. De flesta andra artister hittar ett temperament eller en känsla och håller sedan fast vid den låten igenom.

I vilken grad bidrar det motsägelsefulla till att göra honom så intressant?

– Inte så mycket det i sig utan snarare hans vilja att utforska sina egna paradoxer. Långt ifrån alla av oss är vidare villiga att göra det, än mindre manifestera dem.

– Jag tror att man måste ha i åtanke hur han i unga år helt bytte spår, från att ha levt allmänt vårdslöst [som ungdomsbrottsling satt Merle Haggard sju av sina tjugotre första år på olika institutioner och fängelser, däribland San Quentin] till att förstå den gåva som livet är och att det bästa sätt på vilket han kunde förvalta den gåvan var att göra musik. Eller mer än så, han omfamnade musik totalt med en glöd och energi som aldrig tog slut. Gissningsvis insåg Merle att han var tvungen att hålla fast vid musiken med all upptänklig kraft, annars fanns risken att han skulle gå vilse helt. Det är en för övrigt annan aspekt av honom som jag kan identifiera mig med.

Jag intervjuade Merle Haggard en gång. Han var på gott humör men det han tydligt njöt av var när han fick svara på frågor om hjältar som Bob Wills eller Lefty Frizzell. Att dessa artister och några till påverkade honom i grunden lät han aldrig, aldrig, aldrig någon glömma. Är det också något du kan känna igen dig i?

– Oh ja, absolut. Det är vad hela den här skivan handlar om, själva anledningen till att jag ville göra den. Vi inkluderade ju för övrigt en låt av Lefty Frizzell [»That’s the Way Love Goes«] och en av Jimmie Rodgers [»My Old Pal«], även om sistnämnda nog ligger närmare Lefty Frizzells version av den låten. Vi funderade även på att ta med något Bob Wills-relaterat, som »Misery« eller »Right or Wrong«, men det kändes som att det inte passade riktigt.

– Men visst, Merle Haggards förståelse för varifrån hans musik kom är speciell. Det krävs en enorm ödmjukhet för att så konsekvent i så många lyfta fram det fundament som hans egen musik vilade på. Den generositeten visar verkligen inte alla artister.

Förutom på det rent personliga planet, ser du den här skivans existens som viktig i en lite vidare mening?

– En grej som känts avgörande för mig både med Everly-skivan och den här är att de kanske hjälper folk att navigera i dagens svåröverskådliga musikutbud, i bästa fall visar vad man kan lyssna på. Med några få undantag spelade vi dessutom in helt live och förhoppningsvis ger det musiken en kvalitet som lyssnarna inte möter varje dag. Vi gjorde det inte för att ta någon genväg eller så utan för att vi ville få fram samma känsla som finns på en rad skivor som präglat oss. Det finns en tendens i dag att bara för att tekniken finns tar man den lite för långt och tror att den ska göra jobbet. Men, så sker sällan.

– Vidare var Merle-skivan viktig för mig på så vis att jag ville att han själv skulle höra den. När vi började med den var han alltjämt vid liv. Jag var helt enkelt bara nyfiken på vad som skulle hända ifall han hörde den! [skratt]

– Den som gick och såg Merle Haggard de sista decennierna fick i princip aldrig ta del av hans nya låtar, det var bara de gamla klassikerna. Som jag upplevde det fanns inte heller någon diskussion om hans nya material. Jag undrar om Willie Nelson någonsin sagt att han gillar, säg, »Chicago Wind«. Det kanske han har gjort, jag vet inte, det var inget jag tog notis om i så fall. Så jag ville ge ett erkännande, på mitt vis, till de här senare grejerna för jag blev så inspirerad av Merle då han tidigt tjugohundratal gav ut skiva efter skiva varav många rena kärleksprojekt som de där albumen han gjorde med Albert E. Brumley Jr. Men jag hörde aldrig någon annan prata om dem. Det var som att de inte fanns. Ja, vissa av dem gick väl bara att beställa från hans egen sajt. Med min skiva ville jag visa honom att det åtminstone finns en kollega som lagt märke till att han har fortsatt att göra grymma grejer. Vem vet, kanske hade det slutat med att han slog mig en signal för att säga att han hört skivan. Men ja, nu blev det ju aldrig så.

Du intervjuade väl ändå Merle en gång, hur var det?

– Det var en telefonintervju för musiktidningen Filter. Jag tror det var i samband med det som blev hans sista skiva. Intervjun gick okej, det kändes som att prata med en äldre gentleman, men vars energinivå hade mattats av och vars intresse av att prata med en främling var begränsat. Han var trevlig men jag kan inte påstå att vi direkt fick »kontakt«, om du förstår. Fast han sjöng en helt ny låt för mig där i luren, vilket överraskade mig. Men jag hade förstås hellre suttit i ett rum och pratat med honom öga mot öga i några timmar – eller några dagar… Mina frågor skulle aldrig ta slut. Helst skulle jag ha velat hänga med honom i skivstudion.

– Själv har jag märkt att jag faktiskt gillar att prata om den här skivan. Normalt, när jag gjort en skiva med egna låtar, har jag inget att säga. Men det här albumet är ett slags försök från min sida att förstå vad det är med Merle och hans musik som fascinerar mig. Så att prata med dig, som jag har gjort nu, är till stor hjälp för mig.




Relaterat

Hag, kronologiskt