La La Lars: La La Lars




7
av 10
  • Artist
  • La La Lars
  • Album
  • La La Lars
  • Bolag
  • Headspin/Border


Trummisen Lars Skoglund solodebuterar med lekfullhet och ett tidlöst groove.

En del plattor har svårt att bestämma sig om de hör hemma längst fram, i bakgrunden eller någonstans mitt emellan. »La La Lars« en är sådan skiva.

Bakom artistnamnet La La Lars finns Lars Skoglund. Du har garanterat hört eller sett Skoglund trumma någon gång på tjugohundratalet, även om du inte vet om det. Han kom först fram som medlem i Laakso, senare har han även varit trummis åt mängder av artister som Lykke Li och Moneybrother. Han har även spelat med Oddjob och svenska hammonddrottningen Merit Hemmingson och det är i de environgerna som soloprojektet »La La Lars« landar: soft men spänstig jazz som porlar fram som en vårbäck.

Skoglund gör inte en Ringo Starr och plockar upp mikrofonen. Han låter i stället kompositionerna tala, ja närmast sjunga fram på instrumentaldebuten. Nu är han långt ifrån ensam, uppbackad som han är av kolleger som precis som Skoglund själv spelar och spelat med de flesta: däribland Goran Kajfeš på trumpet, Jonas Kullhammar på sax och basisten Johan Berthling. Det musikaliska resultatet hamnar inte sällan nära samma lekfullhet som nämnda namn och Skoglund får till med Kajfeš Subtropic Arkestra. Låtarna på »La La Lars« utgår från starka melodiska motiv och låter sedan bandmedlemmarna fara ut på egen hand.

Skoglund på scen är alltid en upplevelse, oavsett vem han spelar med. Han tar aldrig över showen bakom trumsetet, men det är svårt att inte fokusera på vad som händer där bak. »La La Lars« fungerar lite på samma sätt.

Lyssnar du slarvigt verkar det som att melodierna sällan tar det där självsäkra klivet framåt utan faller tillbaka i ett tidlöst groove med en trummis som håller sig i skuggorna. Men pressa lurarna mot öronen och slut ögonen. Där i bakgrunden finns Skoglund och en hel värld som följsamt tassar fram.




Relaterat

Det hade varit Monkens år
Toner med vingar