»Inga andra sjunger som Don och Phil«






Will Oldham om The Everly Brothers, ur Sonic #66/2013.

När Will Oldham är i Nashville roar han sig ibland med att köra förbi Don Everlys hus. Han må känna sig lite som en stalker, men kan inte låta bli. Vem vet, med en gnutta tur kan han ju trots allt få bevittna när legendaren exempelvis tömmer sin post.

– Eller, han ägnar sig säkert inte åt sådant – han har antagligen någon som sköter det åt honom, säger Will Oldham.

– Jag vet inte riktigt vad Don gör om dagarna nu för tiden, men jag har hört att han tittar mycket på TV. Det kan man ju tycka låter konstigt och kanske lite sorgligt, men så tror jag inte Don upplever det. Minns hur han i låten »I’m on My Way Home Again« sjunger om att bara få sitta och titta ut genom fönstret, dricka öl och somna framför TV:n. Vad han drömde om då kan han ju faktiskt leva nu.

Will Oldham blir ofta engagerad när han pratar om The Everly Brothers men allra mest då samtalet oundvikligt glider in på det faktum att duon aldrig fick en andra chans efter att de hamnat i skuggan av den brittiska invasionen i mitten av sextiotalet. Don och Phil spelade in elegant kammarpop, ringande folkpop och framåttänkande countryrock med de skarpaste musikerna och hetaste låtskrivarna – inget hjälpte. I den mån publiken alls ville veta av dem var det för att höra »Wake Up Little Susie«, »Bye Bye Love«, »Let It Be Me« och andra klassiker från det föregående decenniet. Till skillnad från femtiotalskollegor som Elvis, Jerry Lee, Chuck Berry, Dion, Conway Twitty och Rick Nelson upplevde inte Everlys någon »second coming«, trots att de i högre grad tog ut svängarna och lät mer uppdaterade. Deras helande honungsharmonier tycktes för evigt förknippade med det förflutna. De var, som de själva en gång sjöng, »chained to a memory«.

– Det finns ingen som helst logik i det, säger Oldham. Och mitt intryck av Don och Phil är att de inte heller såg någon logik i det. Faktum är att man hör på deras skivor hur de går in för att bemöta det genom att göra mer och mer ambitiösa album. De blir på alla vis bättre, tränger ännu djupare in i sin vision, bara för att åter mötas av omvärldens likgiltighet. Det spelade ingen roll vad de gjorde.

Under sitt mångåriga alias Bonnie ’Prince’ Billy släpper nu Will Oldham tillsammans med vännen Dawn McCarthy ett helt album med Everlys-associerade låtar. På »What the Brothers Sang« läggs tyngdpunkten just på material från sextiotalets mitt och framåt.

– Jag har lyssnat på dem i evigheter, kan deras katalog utan och innan, men den här perioden är så förbisedd och många av mina personliga favoriter återfinns där.

Huvudsakligen handlar deras urval om allt annat än sönderspelade singelspår, undanskymda albumjuveler och låtar som aldrig ens gavs ut när det begav sig.

– Det var Dawn som föreslog att vi skulle göra den här skivan, säger Will. Hon visste så klart att jag gillade dem, när vi turnerade ihop för några år sedan brukade vi sjunga Everlys-låtar ihop under resorna. Men hon visste nog inte exakt hur stort fan jag är. »Är du säker?«, sa jag till henne. »Du vet inte vad du ger dig in i…«. Jag skickade henne låtförslag efter låtförslag, till slut fick vi ner det till tjugofem–trettio kandidater. En del låtar kändes inte rätt för Dawn, andra fick vi aldrig riktigt liv i.

Will Oldhams kanske allra största Everlys-favorit, den längtansfyllda och friskt bluegrassvindlande »I’m on My Way Home Again«, ratades av andra orsaker.

– Jag älskar den för mycket. Jag ville inte riskera min relation till låten, tänk om min inspelning skulle bli misslyckad? Det hade varit för jobbigt. Det har hänt att jag sjungit den live, men det är en annan sak.

– Länge var jag också närmast besatt av »Lord of the Manor« [singelbaksida från 1968]. Första gången jag hörde den blev jag så uppspelt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ja, det var så de första femtio–sextio lyssningarna. Sedan gjorde jag en konsert med mina bröder där vi bestämde oss för att framföra låten. Det visade sig att den inte alls var kul att spela, den blev då bara svårare att förstå sig på. Den hade liksom gjort sitt i Everlys inspelning.

 

Dawn McCarthy och Bonnie ’Prince’ Billys gemensamma skapelse är överlag en stämningsfull och värdig hyllning. »Somebody Help Me«, annars mest känd med Spencer Davis Group, är en i sammanhanget opassande rockpannkaka och ibland blir det tydligt att deras båda röster inte är i paritet med hyllningsobjektets. På andra ställen funkar det betydligt bättre, med subtila och effektfulla grepp lyfter de fram det unika i brödernas gärning. Ingen bör missa vad de gör med personliga ballader från Don Everlys penna som »Omaha« och förkrossande vackra »It’s All Over«. Det här rör sig ändå inte direkt om lättolkade sånger, däremot sådana som verkligen förtjänar att lyftas fram.

– På Don Everlys första solo-LP från 1970, en vild och mystisk skiva som varit betydelsefull bortom ord för mig, gör han en version av »Omaha« som fullkomligt dekonstruerats jämfört med duoversionen från några år tidigare. Är ännu mer ambitiös och konstig. Bara en sådan sak som att han gör den igen, så snart inpå, ihop med massa låtar som inte har med Everlys att göra. Varför? Det har jag ägnat ohälsosamt mycket tid att fundera på… Man kan likna det Don gör med »Omaha« vid Scott Walkers senaste tjugo år. Alltså på så vis att det är ljudet av något som bara kan existera i studion, något som helt saknar verklighetsförankring.

– Av »It’s All Over« finns det en version du bara måste höra på Everlys-samlingen »Too Good to Be True«. Allra sist på den skivan, som i övrigt består av demos från femtiotalet, ligger märkligt nog en soloinspelning av »It’s All Over« [annars utgiven av The Everly Brothers på singel 1965] som Don Everly gjorde 1976. Den är helt otrolig! Det han där gör med rösten… Han tar den till ställen man inte trodde fanns.

Will Oldham kom i kontakt med bröderna Everly genom sin mamma och pappa.

– I sin skivsamling hade de Warner-LP:n »The Very Best of The Everly Brothers«. Som liten lyssnade jag på den om och om igen, kunde låtarna utan och innan. När jag var stor nog att skaffa egna skivor köpte jag en massa gamla fyrtiofemvarvare med Everlys och överraskades då av hur annorlunda samma låtar lät. På skivan från min uppväxt var de lite långsammare, lite fylligare, kanske lite mer akustiska. Jag gillade det. Senare fick jag veta att Everlys i egenskap av nysajnade till Warner hade spelat in era av sina Cadence-hits på nytt. När jag hörde det som var originalen tyckte jag helt enkelt att de lät fel!

Oldham – som när vi talas
vid befinner sig i hemmet i Louisville – tycker sig inte
märka att folk i Kentucky har någon speciell kännedom om eller relation till The Everly Brothers, trots att de har sina rötter i staten.

– För mig är det ju så självklart att lyssna på deras musik. Jag måste ideligen påminna mig själv om att det faktiskt finns människor som inte ens känner till dem.

 

The Everly Brothers hör till rockhistoriens mest inflytelserika akter. Det var ingen slump att de fanns med bland de tio första namnen som 1986 valdes in i Rock and Roll Hall of Fame. Från 1957 och framåt tog Phil och Don bluegrassrotade harmonier, emellanåt upphottade med visst Bo Diddley-beat, in på poplistorna och hade under
sitt första decennium inte
mindre än tjugosex
singelplaceringar på topp-40.
Deras påverkan på Lennon-McCartneys
stämsång, i viss mån även låtskrivande, är uppenbar.
Ännu mer så i fallen Simon
& Garfunkel, The Byrds, The
Hollies. Även Stones (Keith Richards mest betagande soloinspelning är den spartanska Toronto 1977-tagningen av »All I Have to Do is Dream«) och Dylan (på överdrivet utskällda »Self Portrait« gör han inte en utan två Everlys-låtar) lär när som helst kunna gå ner på knä av vördnad inför dem.
Då har vi inte gått in på hur Everlys utgjorde själva prototypen för det sena sextio- och tidiga sjuttiotalets västkustorienterade countryrockexplosion: Gram Parsons och Emmylou Harris, Linda Ronstadt, Neil Young, Eagles, Crosby, Stills, Nash & Young, Jackson Browne, Poco och Tom Petty var allihop uttalade adepter.

I dag ses nog The Everly Brothers främst som en relik för oldies-radion, men deras stil går tvivelsutan att spåra i såväl Fleet Foxes och Beachwood Sparks som She & Him och First Aid Kit. Allt fler har i återutgivningarnas och streamingtjänsternas ärevarv också upptäckt det oförtjänt undanskuffade mästerverket »Roots«, ett personligt och komplext konceptalbum från 1968 som i americana-sammanhang borde åtnjuta samma status som »Sgt. Pepper« har inom popmusiken. På skivan flätas dåtid och nutid effektfullt samman; gamla tejper från då bröderna som småglin sjöng i radio med sin mamma och pappa varvas med excellent nyinspelat material signerat samtida storheter som Randy Newman, Merle Haggard och The Beau Brummels. Lenny Waronkers produktion håller sig precis på rätt sida av det överbearbetade. På ingen annan skiva har country, folkgospel, rock’n’roll och psykedeliskt tintad pop haft så nära till varandra som här. Inget försämras av att The Wrecking Crew-eliten – James Burton (gitarr), Glen Campbell (gitarr), Joe Osborn (bas), Larry Knechtel (piano), Hal Blaine (trummor), Earl Palmer (trummor) – ihop med Van Dyke Parks keyboardtrollkonster och Buddy Emmons pedal steel-magi med god marginal ägde kapacitet nog att förverkliga hela idén med skivan.
Kommersiellt hjälpte det föga, i stället för renässans innebar skivan ett rejält magplask. The Everly Brothers fortsatte visserligen att spela in grymma grejer – RCA-album som västkustsofta »Stories We Could Tell« (1972) och countrydjupdykningen »Pass the Chicken & Listen« (1973), singlar som »I’m on My Way Home Again« (1969), »Carolina on My Mind« (1969) och »Yves« (1970), för att inte tala om allt det som stannade i arkiven och först senare kommit upp till ytan inte minst tack vare Bear Family-boxen »Chained to a Memory« (som Will Oldham talar varmt om). Men luften gick onekligen ur dem lite med »Roots«-floppen.

 

– Inga andra sjunger som Don och Phil, säger Will Oldham. Jag kan inte komma på någon man direkt kan jämföra med. Till viss del handlar det givetvis om hur deras röster passar ihop och samspelar. Men av lika stor vikt är tonen i deras respektive röster, vars uttrycksfulla avspändhet bottnar i bluegrass och passar särskilt väl ihop med akustiska instrument. Fast med Everlys stannar det inte där, deras röster sträcker sig längre än så. Sång i bluegrass är ofta noga avvägd, nästan matematiskt exakt. Till detta lägger Everlys en större betoning på rytm. Och då händer något.

– Lyssna på »The Everly Brothers Show« [livedubbel från 1970] och dess version av »Kentucky«, för övrigt en låt vi provade men aldrig fick till. För mig är det en utmaning i sig att över huvud taget förstå vad som egentligen pågår där. Don och Phil kommer alltid in i sången tillsammans och lämnar tillsammans, men rytmen är så underlig. »Kentucky«, som även The Louvin Brothers spelade in, borde låta traditionell men det är det sista den är här. I stället är den något genuint svårförklarligt, för att inte säga abstrakt. Och ett perfekt exempel på hur de inte liknar några andra sångare.

– Ibland kan jag inte skilja Don och Phils röster från varandra men det händer att Don pressar sin röst på ett sätt som påminner om Paul Brady, den irländske sångaren. Han tar rösten så långt som det bara är möjligt utan att den blir raspig, utan att byta röstläge eller klangfärg, och når till slut nästan smärtsamma nivåer.

Flera gånger intervjun igenom återkommer Will Oldham till varför det blev som det blev, varför Everlys till sist inte kunde göra annat än splittras under oket av uppgivenhet, bitterhet och tilltagande osämja (för att senare, från åttiotalet och framåt, ibland återförenas i princip uteslutande som ren nostalgiunderhållning).

– En faktor som kan ha spelat in är att det krävs ett visst mått av naivitet i musiken för att den ska kunna attrahera en ung publik. När en artist blir äldre och bättre rent hantverksmässigt är det svårare att trycka på de knapparna i sitt skapande. Man slutar helt enkelt att samspela med sina egna fans och hittar av olika anledningar inte fram till andra lyssnargrupper. Everlys gjorde i de flesta bemärkelser allt smartare musik, men det återspeglades inte i deras skivförsäljning. ■

 

 

WILL OLDHAM, EN SNABBSAMMANFATTNING

 

Ibland beskriven som knäppgök, inte så lite självförvållat – särskilt som han älskar att driva musikjournalister till vansinne eller spela dem ett spratt. Will Oldhams diskografi är omfattande och ojämn, i dess största stunder rör det sig utan tvekan om ett geni i arbete. Men likt sina stora idoler R. Kelly och Merle Haggard händer det att han är för lite selektiv för sitt eget bästa, även om det ska sägas att precis som i deras fall bidrar tveksamheterna onekligen till en oupphörligen fascinerande »body of work«.

Oldham, som tidigare främst hade ägnat sig åt skådespeleri (som han aldrig helt lagt åt sidan), slog igenom i mitten av nittiotalet med karg, luggsliten och gåtfullt presenterad folkcountry som lika gärna kunde ha varit inspelad i Appalacherna femtio år tidigare. En underproducerad påminnelse om det gamla galna Amerika. Först under olika Palace- varianter: Palace Brothers, Palace, Palace Music, Palace Songs, etc. Därefter har han släppt skivor både som Will Oldham och, allra oftast, Bonnie ’Prince’ Billy.

Bilden av honom som kuf har förstärkts av låttitlar som »You Have Cum in Your Hair and Your Dick is Hanging Out« samt förstås oortodoxa inhopp i musikvideor som Kanye Wests »Can’t Tell Me Nothing« och R. Kellys »Trapped in the Closet (Chapter 15)«.

Oldhams kompositioner har spelats in av bland andra Mark Kozelek, Calexico, Kelly Hogan, By Coastal Café och Johnny Cash. På den sistnämndes monumentala cover på »I See a Darkness« (från 2000 års »American III: Solitary Man«) körar upphovsmannen, som har kallat upplevelsen av att få jobba med Cash »a great day«. Björk skrev låten »Harm of Will« om Will Oldham. 2002 släppte Nicolai Dunger det Will Oldham-producerade albumet »Tranquil Isolation«.

Den som vill få viss insikt i Will Oldhams speciella värld och psyke bör spana in Alan Lichts bok »Will Oldham on Bonnie ’Prince’ Billy« från i fjol. För den oinvigde är Bonnie ’Prince’ Billy-albumet »I See a Darkness« från 1999 en lämplig musikalisk introduktion.




Relaterat