Pond: The Weather




7
av 10
  • Artist
  • Pond
  • Album
  • The Weather
  • Bolag
  • Marathon/Playground


Tame Impala-syskonband närmar sig till sist något som liknar en kärna.

Det är inte bara TV-serier som får spinoffs. Pond bildades 2008 av folk från det australiensiska rockbandet Tame Impala och medlemmarna har sedan dess spelat i båda konstellationerna, lite till och från. Tame Impala-överhuvudet Kevin Parker är dessutom Ponds producent.

Intentionen när Pond startades var att det skulle vara en plats för musiknörderi och idéer som inte fungerade i redan färdigstöpta, avgränsade projekt som Tame Impala. På »The Weather« fungerar det fungerar bättre än någonsin.
Framför allt ligger den psykedeliska popmusiken och pyr där i bakgrunden och kommer fram exakt när den behövs. Det finns ingen känsla av huvudvärk – som ofta kan drabba urflippad Mars Volta-musik på skiva. Pond tar avstamp i en klassisk rocktradition och liksom dekonstruerar den utifrån egna syften. Gruppens sjunde album rör sig från mjuka Hawaii-synthar, falsettsång, blues och slickt åttiotal till stökig rock’n’roll, för att plötsligt bryta tempot trehundrasextio grader. Det är riktigt fint, speciellt i synthäventyret »Edge of the World part 2« och »Colder Than Ice«, som låter som en låt tonsatt för filmen »The Breakfast Club« 1985.

Precis som resten av Ponds visuella verk är videon till »Sweep Me Off My Feet« full av motsatser och den slags förvirring som bara Flaming Lips-rock kan skapa. Men kärnan är ungefär: saker är inte alltid vad de ser ut att vara, ytan är inte sanning. Avstamp tas i tillrättalagda semesterreklamer med lyckliga vita människor för att sedan klippa till när Jesus blöder på korset. »The Weather« ska tydligen vara en skildring av det tillrättalagda, med storstädernas felfria, skinande höghus som civilisationsmarkörer.

Jag brukar vara en sucker för en sådan utgångspunkt, kanske till och med förblindas av det faktum att musiken ibland hamnar i skymundan. Men med »The Weather är jag tvungen att läsa mig till det konceptuella budskapet – eventuella snygga textrader om vita människors tolkningsrätt i forna kolonier, som ju Australien är, kommer bort någonstans i Ponds iver att skapa fantastisk rock’n’roll.

Ifall tidigare skivor ibland har låtit som att en låtstruktur när som helst ska falla sönder och krossas i tusentals oidentifierbara toner är den övergripande känslan denna gång mer genomarbetad; varje improviserat saxsolo, alla elektroniska pukor, all bombastisk tjugohundratalsindie och den hårda, larmiga rocken. Har Pond förlorat sin identitet av att vara en låda med leksaker? Nej, de har äntligen hittat något som fungerar: att samlas kring ett koncept, om inte annat för att hålla de mest urflippade idéerna i schack.




Relaterat

2015 års bästa album