Per Gessle-intervjun, ett utdrag






Hela intervjun publiceras i Sonic #91 som ges ut 24 maj.

I fredags släppte Per Gessle det Nashville-inspelade albumet »En vacker natt«. I höst följer syskonalbumet »En vacker dag«. Däremellan ger han sig ut på en omfattande sommarturné vid namn »En vacker kväll«. Det frestar förstås att säga att vi till nästa nummer av Sonic gjort en vacker intervju med Per Gessle. Men, det sänder kanske ut fel signaler. Lång är den i alla fall. Den kretsar mest kring countrymusik, även om annat sipprar in. Här ett kort utdrag:

Är det något av vistelsen där över du tar med dig in i framtida projekt?

– Man tar med sig något från allt man gör, men det som jag blev påmind om är hur roligt det är att spela in musik på riktigt. De senaste åren har vi suttit vecka ut och vecka in och programmerat och ältat decimaltecken och dittan och dattan. Det är också roligt men en helt annan sak, en helt annan konstart. Nu spelade vi in på ett klassiskt sätt med riktiga musiker och riktiga instrument och det är den skolan jag kommer ifrån, det är mammas gata för mig. Att då få möjlighet att använda den kompetens som de här människorna har är helt fantastiskt. Nu är jag i och för sig lyckligt lottad som alltid jobbar med Christoffer [Lundquist] och Clarence [Öfwerman], de är grymt duktiga, men det är klart att jag kände mig stolt och glad över att dessa fantastiska Nashville-musiker har spelat min musik. Som det känns nu skulle jag vilja testa att jobba lite mer i den här andan. Utan att plagiera det här då. Det är som att en dörr har öppnats på glänt.

Apropå Christoffer och Clarence sa du i en intervju att de sagt till dig att du ibland kanske borde vila mer i din musik, inte jämt vara så effektiv. Är det här en sådan skiva, där du tillåter dig att vila mer i din musik?

– Både ja och nej.

– »Ja« för att så fort de här Nashville-musikerna har spelat har jag känt att det inte längre blir några transportsträckor i musiken. Popmusik bygger annars väldigt mycket på att det är hooks och det är sång. Oftast använder man kanske ett kort solo eller instrumentalt mellanspel för att man ska pocka på uppmärksamhet när sången kommer tillbaka. Så var det inte här, så fort det blev instrumentala passager kände man oftast att låtarna lyfte. På det sättet vilar man ju lite mer i musiken.

– »Nej« för att många av de här låtarna skrevs innan jag visste hur det skulle låta, likadant med bakgrunderna som jag gjorde och som vi jobbade på. Jag kan i efterhand tycka att vi lätt skulle kunna ha utvecklat »Min plats« och andra låtar till att bli trettio, trettiofem, fyrtio sekunder längre.

När du lyssnade på Beatles, Dylan eller annat i din ungdom reflekterade du då över countryelementen i musiken eller är det något du har fattat senare?

– Jag har fattat det senare. Det har hänt många gånger i vuxen ålder att jag har tänkt: »Varför gillade jag ’Dizzy Miss Lizzy’ och inte ’Yesterday’?« eller »Varför gillade jag Clabbes gitarrsound på ’Come and Stay With Me’ med Ola & The Janglers?« Det finns ju inget skäl till det, det är bara att de har något attraktivt. Jag vet inte om det är för att man är ett barn av melodiradion där det blandades Engelbert Humperdinck, Los Bravos och The Who, det fanns ingen sådan segregering som det gör numera. I dag är det så att ifall du gillar EDM så lyssnar du bara på EDM-musik, är det peaceful piano kör du det. Du får liksom själv ta initiativ till att hitta grejer som du gillar. Jag tycker personligen att det är mycket svårare i dag. Visst finns allting tillgängligt på Spotify men när en sådan som jag hittar något jag gillar glömmer jag bort vad det är för jag har inget skivomslag att fästa det vid. Det är bara en låt som far förbi.

– I alla fall, den här genregrejen var jag inte medveten om när jag var liten. Först i efterhand har jag insett: »Fan, ’Dead Flowers’ är ju en countrylåt!« Samma med »Lay Lady Lay« och de där Dylan-låtarna.




Relaterat

2017 i 365 låtar
Per Gessle: En vacker dag
Från Skifs till Zara