Willie Nelson: God’s Problem Child




8
av 10
  • Artist
  • Willie Nelson
  • Album
  • God's Problem Child
  • Bolag
  • Legacy/Sony


Är Willie på väg att lämna oss tänker han göra det in style.

»Du får bara glömma och gå vidare.«

En av de värsta fraser som finns, oavsett vilken välmening den än sägs med.

Träffar du någon som betyder lite extra glömmer du aldrig. De bra personerna, de starka känslorna, etsar sig fast och dröjer sig kvar. Eller, mer än så, de formar dig. Kan ibland rentav förändra dig.

Så. Du kan inte glömma och gå vidare.

Du kan i bästa fall gå vidare.

Men inte glömma.

Att glömma är att tappa bort sig själv.

Willie Nelson har i närapå hela sitt liv – åtminstone sedan han för snart fyrtiofem år sedan tog kontrollen över sin dittills lite valhänt omhändertagna artistkarriär – gjort precis vad han vill. Träffat alla, samarbetat med alla, omfamnats av alla, längs vägen blivit en populärkulturell ikon och är i dag utan tvekan en av de där fåtaliga kvarvarande superstilisterna, omöjlig att förväxla med någon annan. Inom countrymusiken är det i dag bara Dolly Parton som är i närheten av att ha samma genreöverskridande urkraft och magnitud; sannolikt ingen kan matcha hans låtkatalog.

När Willie på nya skivan sjunger »I don’t have to do one damn thing that I don’t want to do« vet vi att han har rätt och han har förtjänat den rätten.

Liknande sentiment är som bekant icke alls ovanliga hos genrens otaliga outlawromantiker, ibland kan de bli rätt tröttsamma och närmast mekaniska – givetvis lite beroende på vem som formulerar dem och på vilket sätt.

Men Willie åttiotre, senare i veckan åttiofyra, är märkt av sin ålder. De oroväckande hälsorapporterna duggar allt tätare, även om senare års skivor de facto följer en stigande formkurva och från detta utgör spartanska, vilsamma, oavkortat värdiga »God’s Problem Child« inget undantag. Är han på väg att lämna oss tänker han göra det in style; för bevis lyssna på den dräpande »Still Not Dead«.

Alldeles oavsett glömmer han aldrig att även han, i alla år, i alla lägen, hur upphöjd eller dollartät han än har varit, hur mycket cheeba-cheeba han än inhalerat, alltid och när som helst har kunnat slås till backen av en enda sak. Så när han sjunger »I don’t have to do one damn thing that I don’t want to do« blir det aldrig det pompösa självförhärligande det skulle kunna bli eftersom Willie Nelson, smart jävel som han är, direkt efter ser till att infoga: »Except for missing you/and that won’t go away«.

Du kan inte glömma. Du ska inte heller göra det.

Willie Nelson kommer vi aldrig glömma. Det blir svårt nog att gå vidare.




Relaterat

Phosphorescent
Willie Nelson: My Way
Ett annorlunda perspektiv