Per Gessle: En vacker natt




6
av 10
  • Artist
  • Per Gessle
  • Album
  • En vacker natt
  • Bolag
  • Space Station 12/BMG/Sony


Trots Nashville som inspelningsort ligger känslan betydligt närmare Tylösand än Tennessee.

På skivomslaget finns ett gammalt foto på systern Gunilla vid havet. »En vacker natt« är också dedikerad till systern som gick bort i cancer förra året. Bilden av Västkusten och Gunilla från förr är en bokstavlig inblick i Per Gessles familjealbum. Mycket mer privat blir han inte på »En vacker natt«. Då har Gessles femte soloplatta på svenska ändå presenterats som hans mest personliga skiva. I en aktuell intervju i Dagens Nyheter berättar han att han älskar texter där lyssnaren får stå för sina egna tolkningar. »Jag vill inte sabba eller styra lyssnarens upplevelse. Jag kan ge paletten, sedan får var och en måla klart själv«, säger han till Martin Jönsson.
Och visst har han en poäng. Visst vore det förmätet av mig att förklara för en låtskrivare som sålt åttio miljoner plattor och toppat listor i decennier vad som gör en effektiv låttext. Samtidigt finns det flera exempel i pophistorien där låtskrivare som öppnat upp sig och blivit personliga märkligt nog simultant känts mer allmängiltiga. Några fler penseldrag av Gessle själv hade inte skadat här.
Paradoxalt nog är det tvärtom med själva musiken. »En vacker natt« presenteras som Gessles countryskiva, inspelad med lokala musiker i Nashville. Men trots fiol och pedal steel, trots Anton Corbijn-bilder i innerkonvolutet med Per i cowboyhatt framför en rostig folkabubbla, hamnar till slut »En vacker natt« i känslan betydligt närmare Tylösand än Tennessee. Det blir så när Per Gessles melodiska signatur figurerar så tydligt i kompositionerna.
Nu är det här ingen dålig sak. Vi pratar som sagt om en mästerlig låtskrivare som kan hantverket in i minsta detalj.
Flera av låtarna på »En vacker natt« känns tvättade på ett Nashville-program och sedan tumlade och upphängda utomhus i den saltstänkta Halmstad-luften. Winnerbäck-duetten »Småstadsprat« är ett exempel, inledande balladen »Min plats« ett annat. Ingen av de två sätter några bestående avtryck. Då är Joni Mitchell-doftande »Allt gick så fort« mer intressant. Med öppna gitarrackord och en lagom svårgenomtränglig episodtext fastnar jag tack och lov här flera gånger.
»Första pris« sticker också ut, trots en rätt knagglig text. Mest för att det låter som att Gessle plötsligt tolkar Kents »Dom andra«. »Några glas rosé« är också ett fint försök att skriva en svensk »Heart of Gold«.
»Tittar på dej när du dansar« ger ingen countryvibb alls utan är Gessles vanliga mix av sextiotalspop och singer-songwriterackord. Låten, som landar mellan Danny Wildes »Who’s Gonna Hold You Now?« (minns ni den?) och en powerpoprökare är också den bästa låt jag hört från Gessles penna på… hur länge som helst. Anledningen? En refräng som kapar allt i dess väg. Det är inte för inte Gessle en gång myntade »Don’t Bore Us Get to the Chorus«.
»En vacker natt« känns på gränsen till rumphuggen, åtta låtar på dryga halvtimmen. Någonstans mellan en gammal EP och en fullängdare (något som en skivkonnässör som Gessle förstås har koll på). Först i höst kommer syskonalbumet »En vacker dag«. Kanske behövs båda plattorna för att helhetsbilden ska bli fullkomligt klar.
Än så länge får vi nöja oss med en Per Gessle-platta som blandar det förväntade med flera guldkorn.




Relaterat

Jason Isbell-gig x 5
John Prine