Feist: Pleasure

Den säregna rösten är densamma, men i övrigt har ganska mycket förändrats. När kanadensiska Leslie Feist återvänder efter sex års tystnad är det med en platta som lutar än mer åt rock- och folkhållet är föregångaren »Metals« från 2011.

Det har gått många år sedan hon började som sidekick till sin rumskompis Peaches i Queens och sedan fortsatte som en charmig singer-songwriter med småspralliga tongue in cheek-spår av typen »Inside and Out«, »Mushaboom«och »Brandy Alexander«.

Av den sidan märks föga på »Pleasure«, i stället för doakörer och gulliga orkesterarrangemang bjuds en rockigare och mer oputsad sida av Feist som soundmässigt ibland för tankarna till Cat Power och PJ Harvey. Produktionen är extremt nedskalad, tänk inspelad i garaget en kall februarimorgon – något som å andra sidan vägs upp av ett absolut fokus på detaljer. I ett riff kan rymmas väldigt många nyanser, och man får ett tydligt intryck av att inget är lämnat åt slumpen.

Texterna matchar soundet i övrigt med fokus på existentiella funderingar, ibland rätt mörk ångest. Feist tar hjälp av Jarvis Cocker, som bland annat filosoferar över tiden i låten »Century«.

Sammantaget är det en platta som kräver lite mer av lyssnaren, men själv har jag svårt att inte fastna. »Pleasure« är introspektiv, en brottningsmatch med den komplexa gråskala som levande livet erbjuder. Grubblet till trots är det ingen dyster platta, tvärtom är den injicerad med en rå och ganska oväntad musikalisk energi – och så klart toppad med lite av den där sprudlande humorn från forna tider. Om inte annat är Jarvis en ganska underhållande filosof när han bryter ned ett århundrade i dagar, timmar och minuter.