Chicagojazzen: Ständut Black




8
av 10
  • Artist
  • Chicagojazzen
  • Album
  • Ständut Black
  • Bolag
  • Zeon Light


Ju stökigare och meckigare desto bättre. PM Jönsson hör en superbegåvad skelleftebo vars kreativitet flödar.

Jag var väldigt förtjust i »Misantropi för nybörjare«, den första skivan Erik Karlsson släppte under sitt alias Chicagojazzen för sju hela år sedan. Sedan har jag haft dålig koll, det måste erkännas, även om den superbegåvade skelleftebon har kastat ut en hel del musik – digitalt och på kassett. Zeon Light har tidigare i princip uteslutande släppt kassetter men numera, ibland, även vinyl, som i fallet med »Ständut Black« (och i höstas dök det upp ett album med Mag, »Magnitude«, även det värt att kolla upp).
Utgångspunkten för »Ständut Black« var amerikansk sextiotalsjazz och svensk progg, men andra influenser sipprade in och befruktade låtarna. Inledande »Maiden på Mallorca« är ett exempel. Metal, men ändå inte metal. Lysande! Ekon av postrock finns, progg ibland, absolut, men det låter sällan som något som kunde ha gjorts för, säg, tio-femton år sedan. Chicagojazzen har en egen agenda, genrer hoppar in i varandra, kreativiteten flödar.
Live kan Chicagojazzen vara nästan ett dussin musiker. Inte så på skiva, men Erik Karlsson har fått viss hjälp av Lage Johansson (saxofon) och Lina Högström (fiol). Jag gillar när det är stökigt, meckigt, exempelvis i »Det går inte att ljuga för ett djur«. Samtidigt kan melodierna suga sig fast, som i skivans allra mest filmiska spår, »Någon har frusit ihjäl på en p-ficka utanför Ånäset«.