Tradition med en twist




Foto: Michael Steinberg



Valerie växte upp i den amerikanska Södern mitt emellan svart och vit tradition, svart och vit tillhörighet. Musik gör hon efter eget huvud, »the okay way« som hon förklarar för Jenny Bergquist. (Ur Sonic #68, våren 2013.)

I förgrunden, ett fält med knähögt gräs som viker sig fram och tillbaks i vinden, och längre bort, på andra sidan fältet, en sliten bondgård. Ett nedgånget hus med flagnande vit färg. Verandan är tom, inga människor syns till, och det enda ljud som hörs är från en nätdörr som står och slår. Men stillheten är falsk, här har någonting just hänt. Något oåterkalleligt och blodigt.

– Jag kan se en situation, något som händer, men det är så långt jag går, för det är väldigt våldsamt och illa och jag tycker inte om det. Du vet de där klassiska raderna »baby please don’t go down to New Orleans, you know I love you so« – det här är min version av vad som händer när ens baby faktiskt åker till New Orleans, trots att du sa att du inte ville att han skulle åka.

 

Skjutvapen, stora känslor, vidsträckta fält och ljudet av en twangig gitarr: den stereotypa bild jag har av den amerikanska Södern – skapad av filmer, TV-serier och musik – sammanfattas ganska väl i den här låten som började som en film i Valerie Junes huvud och som så småningom utvecklade sig till mördarballaden »Shotgun«. Det är en av höjdpunkterna på trettioettåriga Valerie Junes skiva »Pushin’ Against a Stone«, och den smälter väl in i det musikaliska arv av gospel, roots, blues, country, soul, folk och bluegrass som Valerie June växte upp med i den lilla staden Humboldt, Tennessee, någon times bilfärd från Memphis.

– Musiken finns ju överallt där nere, och jag var som en svamp och sög åt mig av alla bra sounds, oavsett musikstil, säger Valerie June och rättar till de ogenomträngligt mörka solglasögon hon bär inomhus denna mulna dag.

– Jag gick i en skola med både vita och svarta elever. De vita kidsen spelade Garth Brooks och Dixie Chicks, och de svarta spelade Warren G:s »Regulate«. Från kyrkan fick jag också många olika musikaliska intryck. De första tio åren av mitt liv gick vi till en svart kyrka, där man sjunger från magen. Sen flyttade vi, och mina föräldrar hade ingen lust att köra tvärs över stan för att gå till samma kyrka när det låg en på andra sidan gatan. I den nya kyrkan var det mest vita och jag tyckte att deras sätt att sjunga var väldigt annorlunda, de sjöng liksom från huvudet. Så jag bestämde mig för att lära mig att sjunga som de gjorde. Nu när jag sjunger kan jag antingen sjunga väldigt höga toner eller väldigt låga, men jag har inte mycket till mellanregister.

 

Att döma av det man får fram när man googlar den lilla staden Humboldt – invånarantal: åttatusen – är det en ganska typisk småstad i den amerikanska Södern, med villakvarter och välklippta gräsmattor, barbecue på bakgården och en pickup på garageinfarten. En gång om året arrangeras en festival, The Strawberry Festival, för att hylla de jordgubbar som växer på fälten runt omkring staden. Då kommer folk körande från grannstäderna, barnen är lediga från skolan, ett karnevalståg drar fram längs main street och stadens alla skönhetstävlingsvinnare får åka runt på lastbilsflak och visa upp sig i sina tiaror och finklänningar. Resten av året händer i stort sett ingenting.

Kyrkan, maten, musiken och familjen har alltid haft hög prioritet i den här delen av USA, men saker och ting håller sakta på att förändras. Valerie June märker det extra tydligt nu när hon tillbringar en stor del av året på resande fot, och dessutom inte är bosatt i Tennessee längre.

– Många som är i min ålder växte upp med ett öppnare sinne angående religion, och några kom från splittrade familjer. Visst, man följer ändå med mormor till kyrkan eftersom hon tycker att det är viktigt, och man går ut och äter med familjen som man alltid har gjort. Det är fortfarande viktigt med traditionerna, men i dag kan många ändå tänka mer vidsynt och inte vara lika strikta som folk brukade vara i Bibelbältet. Jag var till exempel på en restaurang i Humboldt nyligen och åt lunch, och noterade att svarta och vita åt tillsammans. Jag blev jätteförvånad, för det här var alltså äldre människor, pensionärer, som satt och åt ihop, svarta och vita. När de var unga kunde de förmodligen inte göra det, så det är fint att Södern håller på att förändras.

Hur var det med den saken när du själv var i tonåren?

– Jag var alltid den som kom överens både med svarta och vita, men det fanns de som dömde mig för det och tyckte att jag borde umgås med »min egen sort«. Det var vita som sa »du hör inte hemma här« och det var svarta som sa »du är en vit tjej«. Så visst, jag har upplevt det. Det är inte så längesen, men samtidigt känns det väldigt längesen. Nu ser jag att fler och fler är som jag och har vänner av alla sorter.

 

Trots att hon har sjungit sen hon var liten var Valerie June över tjugo innan hon med stor möda lärde sig att spela gitarr, och sen banjo och ukulele, och skrev sina första egna låtar. Grusvägsdammig blues, änglavacker gospel, verandastampande country och energisk bluegrass; Valerie June har mixat ihop all den traditionstyngda musik som personifierar regionen där hon växte upp, och sen skruvat det ett varv. Men det gör man så klart inte heller helt ostraffat. Det finns fortfarande de som tycker att en country ska låta som Hank Williams, och att alla avvikelser är ren hädelse.

– Jag har aldrig lärt mig att spela på riktigt så jag gör det på mitt vis, och det får helt enkelt lov att vara the okay way, säger Valerie June på sin mjuka singsong­dialekt och skrattar.

– Jag kan inte bry mig om ifall någon tycker att jag gör en countrysång eller en bluegrasslåt på fel sätt, för jag har aldrig kunnat göra dem så som det är meningen att de ska låta. Jag började spela för sent i livet för att kunna bemästra en viss genre precis som den »ska« vara.

 

På »Pushin’ Against a Stone« har hon samarbetat med Kevin Augunas (Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, Cold War Kids) och The Black Keys sångare Dan Auerbach, ett mestadels mycket lyckat samarbete. Ibland drar produktionen aningen för långt in i Amy Winehouse-­land, med lena doowopkörer och polerade retroeffekter. Det är förvisso inget som helst fel på de låtarna, men mest eget och engagerande blir det när Valeries speciella röst får vara ifred med en banjo eller gitarr. Hennes förmåga att fånga upp och hålla kvar lyssnarens intresse med diskreta fraseringsvariationer och välplacerade vokala detaljer räcker alldeles utmärkt.

Skivan presenteras som Valerie Junes debutalbum, men hon hade gett ut flera självfinansierade album innan hon för några år sedan hittade ett skivbolag som hon kände tillräckligt förtroende för. På ytan har Valerie June en lite oskyldig och flickig utstrålning, med gulliga klänningar, ett rart leende och en öppet pratig personlighet, men musiken och texterna talar ett helt annat språk. Även den som inte vet att hon har fått jobba hårt för att komma till den nivå där hon är i dag kan förstå det via låtar som »Workin’ Woman Blues« och »Pushin’ Against a Stone«. Under många år slet hon på små scener i stökiga barer, reste till varenda håla där hon erbjöds ett gig, och hon har provat på de flesta uselt betalda ströjobb. Scenvana hade hon däremot skaffat sig redan innan hon valde att satsa på musiken.

– Jag höll på med cheerleading i sju-åtta år, för amerikansk fotboll och basket. I början var jag skitdålig, den sämsta cheerleadern av alla i laget, men sen blev jag riktigt bra och var lagkapten i junior high och high school. Jag brydde mig inte så mycket om matcherna, jag var mer fokuserad på att göra folk på gott humör och se till att alla var glada även om vi förlorade.

Hon avbryter sig, höjer armarna i luften med en osynlig pom pom i varje hand och ropar: »Come on, come on, you can do it, you losers!«

– Det var kul att vara på bussen med alla i laget och de andra i cheerteamet, faktiskt lite som att vara på turné. Allt det där hjälpte mig verkligen när jag började med musiken. Jag kunde stå inför en publik utan att bli helt förstörd av nervositet. Och varje gång jag tänkte »jag kommer aldrig lära mig att spela den här förbaskade gitarren« då fokuserade jag på att jag en gång i tiden trodde att jag skulle vara den sämsta cheerleadern i världen för all framtid.




Relaterat

John Prine