Syd: Fin

Det är mer ofta än sällan fascinerande att få ta del av hur det kan låta och se ut när artister och musiker mest kända som en del av ett kollektiv eller som medlemmar i ett band bryter sig loss, antingen helt eller temporärt, för att skapa något själv. Det finns så mycket som går in i en sådan ekvation, både i skapandet och sammansvärjningen som är det kollektiva arbetet men lika mycket i hur det ska bli när det bara är en röst som ska styra och ställa: vad är viktigast att fokusera på, vad känns mest naturligt, vad är tanken och motiveringen till att göra detta och vem kommer att lyssna när det finns där ute? I många fall handlar det om något så enkelt som att få ut ett uttryck och en känsla som annars inte tar lika stor plats som det gemensamma gör. Att lyckas med båda utan att det ena anklagas för att stjäla uppmärksamhet från det andra är därför inte särskilt enkelt, men fullt möjligt om musicerandet från första början tillåter det.
The Internet är ett effektivt bandnamn om intentionerna är att både flyga under radarn och väcka lite nyfikenhet, där det viktiga är att skriva musiken och utvecklas som människor med den. Där är ett förhållningssätt som funkat väl för Los Angeles-scenen som bandet och dess medlemmar är en del av; det finns en introvert ådra inuti musiken skriven av musiker som inkluderar alla från Kendrick Lamar och Flying Lotus till Kamasi Washington och Frank Ocean, från Anderson Paak och Knxwledge till alla som varit i närheten av Odd Future-kollektivet, inklusive snart tjugofemåriga multitalangen Sydney Bennett.
Sistnämnda är en av två The Internet-medlemmar som släpper debutsoloalbum i början av 2017, den andra är Matt Martians med sitt »The Drum Chord Theory«, och följer således exakt det som The Internet sa att de skulle ägna sig åt efter släppet av välbemötta »Ego Death« från 2015. Hon är också den som kanske kändes mest naturlig som soloartist baserat på gästspel hos vänner och bekanta samt hur hon låter inom sitt bands sammanhang – och »Fin« förstärker det intrycket omgående.
Syd har alltid varit intresserad av pop, även fast det inte alltid märkts så väl på The Internet har hon alltid använt genrens musik både från etern och mer ovanliga håll för att ge det hon skapar lite annorlunda luft. Det svåraste med ett album som »Fin« är att hitta rätt balans för hur det ska kunna bli eget samtidigt som det är tydligt var idéerna, stämningarna och inspirationen kommer ifrån. På »Fin« gör hon det mer koncentrerat, mer helhetsfokuserat, kanske även mer helhjärtat nu när hon skapat efter en helt egen idé, således kunnat strömlinjeforma det som blivit ett r’n’b-album. Ett av hennes önskemål är att även låta The Internet röra sig åt detta håll där det passar och känns rätt, men tills dess är det bara hon själv som står i centrum här. Takterna hämtas nittiotalets genreklassiker, säkerligen en del av den musik Syd har sina första musikaliska minnen från. Rytmerna de utgörs av är från närmre i tiden och då sådana som ofta återfinns i de musikaliska rum där Los Angeles-rotad hiphop, electronica, r’n’b och jazz möts.
På sina håll landar »Fin« i basdrivna hörn där stilarna möts men allt som oftast är det r’n’b influerad av allt det andra som Syd velat syssla med, något som hon lyckats skapa ett snyggt, underhållande och intressant album av. Hon håller tempot till ett gungande, hon låter hiphopbeats färga av sig på låtar för trånga dansgolv, hon sjunger med större djup och omfång och öppnar upp nya tankar om vad hon är kapabel till att göra både som sångare och låtskrivare för varje låt som hon bjuder in till och öppnar upp sig känslomässigt i. Syd låter målmedveten och självsäker även när hon sjunger om att hon varit vilse och osäker, hon har tillräckligt med erfarenhet för att lösa upp de stunder där hon låter sig själv gå i cirklar och fastna i arrangemang som i jämförelse med sitt sällskap känns lite tråkigt. Syd vet alltid hur hon ska göra för att hamna på rätt köl igen med nästa känsloladdade sång om lust, saknad, kärlek och allt däremellan som berör människor allra mest.