Bra skjuts för själsfränder

För att komma åt konferenslinan inuti den enorma turnébuss – helt tapetserad i det röda omslag med bandagerade zombiehänder som pryder deras senaste album – som Run The Jewels kryssar runt USA med krävs ett telefonnummer och ett sexsiffrigt lösenord. Väl förbi spärren väntar El-P med ett »yeah, this is El, you got through, welcome to the Illuminati: it’s that simple to get in«, och ett djupt hjärtligt skratt, innan han med Killer Mike bredvid sig funderar över det faktum att det nu, efter alla år, slutligen tycks ha lossnat rejält för dessa båda veteraner.

– För oss kom explosionen när vi skapade ett betydligt starkare band till våra fans, när vi bestämde oss för att klippa bort mellanhänder, säger El-P. Eftersom vi är så pass »färdiga« intellektuellt och som människor är vi redo för det som nu sker på ett sätt som många andra kanske inte är. Att vår publik i så hög grad har stöttat oss är en välsignelse och något som verkligen har berört mig. Det har inte varit »herregud, bli inte större för då är ni inte enbart våra längre«, utan snarare »det var på tiden, vi vill att folk får höra vad ni har att säga«. Alla som kan vår historia och vår musik vet att vi inte är någon över natten-grej, vi är killar som släppt musik vi vill släppa och vi har aldrig sålt våra ideal.

Bandet mellan Killer Mike och El-P, båda med digra egna diskografier, knöts 2012 när El-P producerade Killer Mikes hyllade album »R.A.P. Music«. Killer Mike har bakgrund i det Atlanta-baserade, Outkast-förknippade hiphopkollektivet The Dungeon Family, El-P är meriterad undergroundrappare från New York. Deras på pappret lite otippade samarbete utvecklades sedermera till gemensamma duon Run The Jewels, vars första självbetitlade album släpptes i fjol och nu i höstas kom uppföljaren.

»Run The Jewels 2« har med rätta prisats för sitt vackert sammansatta kollage av musikaliska och verbala knytnävar. Mest slående är nog ändå hur komplett skivan är.

Det är häpnadsväckande hur snabbt El-P och Killer Mike har gjort något från början sanslöst bra till något ännu bättre. En förklaring står antagligen att finna i deras enorma hiphopkunnande och djupa respekt för olika stilar.

– El och jag blev inom loppet av ett år väldigt goda vänner, rentav bästa vänner, vi har format ett orubbligt jobbförhållande, säger Killer Mike. Jag visste att jag inte ville gå vidare med min karriär utan att ha beats av El-P. Hur jag känner kring det? Jag känner att det definitivt finns en Gud, för jag har skapat fet och högkvalitativ rap väldigt länge men det var inte förrän jag träffade min musikaliska själsfrände som allt klickade. Man tror inte att allt kommer att falla på plats när du är trettiosex år gammal, men så blev det. Nu försöker jag bara vara en del av världens bästa tag team, Run The Jewels, och vart min karriär än tar vägen kommer den definitivt att involvera min bäste vän. Så känner jag.

För att fira senaste albumsläppet bjöd de in fans som tidigare fått saker signerade i en skivbutik i New York till en filmvisning av kultklassikern »The Warriors«. Skivbolagschefen Nas, som handplockade duon till sitt bolag Mass Appeal, hälsade på och presenterade nya singeln »The Season« där han rappar över J Dilla-beatet »Gobstopper«.

När Run The Jewels åker över Atlanten för att spela i Europa gäller intima klubbspelningar men i USA närmar de sig större hallar; alla spelningar på den pågående turnén är så gott som utsålda, i Chicago och New York ledde biljettrycket till att spelningar utan åldersgräns adderades. Över huvud taget är det liv och rörelse kring duon och deras konserter. I Austin skjuter de tacokanon ut i publiken och munhuggs med Mark Kozelek från scen. De åker till djurhärbärgen och försöker få katter att jama sitt deltagande till det absurda remixprojektet Meow The Jewels, vars Kickstarter-intäkter kommer gå till familjerna för Michael Brown och Eric Garner – två svarta män som dödades av poliser i Ferguson respektive New York.

El-P och Killer Mike vet att världen fortfarande är en överjävlig plats, de har rappat om det väldigt länge, men de gör sitt bästa för att förbättra den på olika sätt. Och i jobbiga stunder har de alltid varandra.

– Upplevelsen av att jobba tillsammans var det som förlöste allt det här åt oss, säger El-P. Att var och en av oss i våra karriärer har gått igenom så mycket gör att det är lättare för oss att ha ett sansat perspektiv på det som nu händer. Vi är otroligt tacksamma och vet vad det här betyder, samtidigt som det inte förändrar vårt sätt att jobba.

El-P:s Atlanta-favoriter

Outkast: Aquemini (1998)
– Gav musik en ny definition för mig. När den släpptes var jag en aspirerande producent, som själv släppte musik men alltjämt i allra högsta grad var ett fan, och jag hänfördes av skivan för att den tog ett steg framåt och drog undan mattan från fötterna på de som lyssnade. Det var ett album som sa till oss: »Vi ska i väg på en resa och ni är inbjudna att följa med.« Hantverksskickligheten och skönheten på skivan är obegriplig.

T.I: I’m Serious (2001)
– Bara för att jag tyckte att han var helt fantastisk. Man märkte tydligt att han hade lyssnat på samma musik som alla oss andra, men han fick till en egen twist eftersom det var ett så regionalt album. En av de tio största ordkonstnärerna i min bok.

Killer Mike: I Pledge Allegiance to the Grind II (2008)
– För att den introducerade mig för Killer Mike och var albumet som gjorde att jag sa ja till att träffa honom. Det förändrade bevisligen mitt liv, så det måste vara med här.

Killer Mikes New York-favoriter

Boogie Down Productions: Edutainment (1990)
– Lärde mig att jag inte behöver gömma det faktum att jag älskar att läsa och att jag är smart, men att jag samtidigt kan banka skiten ur någon om så krävs. I tonåren var KRS-One en viktig förebild för mig.

Brand Nubian: In God We Trust (1993)
– Jag älskade alltid Grand Puba men tyckte att gruppen gjorde sin grej bättre. En underskattad klassiker.

Nas: It Was Written (1996)
– Även om »Illmatic« är en optimal New York-platta känner jag att »It Was Written« var perfekt i hur den använde sig av soulsamplingar. Nas nådde sitt crescendo som artist på den här skivan på ett otroligt sätt.

Cannibal Ox: The Cold Vein (2001)
– Ett av mina favoritalbum oavsett tid och plats. Ett av de vackraste och mest själfulla album som någonsin har skapats. Att El var delaktig i det gör ingenting sämre.