Lycklig man, farlig tid

Inget säger »Klockan har precis slagit tolv och du lyssnar på Lugna Favoriter 104,7« som saxofonpartiet i »Careless Whisper«. Inget säger »Dö! Dö! Dö, förhatliga åttiotal!« som faux-Motown-beatet i »Wake Me Up Before You Go-Go«. Inget säger »Skitlång kö utanför Spy Bar« som den där supertrimmade skäggstubben. Om George Michael över huvud taget finns kvar i allmänhetens medvetande så är det som ett dåligt åttiotalsskämt. Gå fram till en främling på krogen just nu, 2004, apans år, och säg »tja, vad gillar du George Michael då?« och risken är stor att du möts av a) ett hånskratt, b) ett frågetecken eller c) en invit att följa med till toaletten.

För mig är det lite annorlunda. När jag växte upp i idylliska invandrargettot Hamberg i Uppsala gillade inga jag kände, varken vuxna eller barn, någon annan musik än chilenska folkgruppen Inti-Illimani och Björn Afzelius för att han stöttade kommunistiska partiet i Chile. Själv satt jag klistrad framför TV:n när den helsvarta videon till George Michaels »Praying for Time« dök upp. De spectorska stråkarna, Lennon-ackorden och den gravallvarliga texten som sakta rullades fram på MTV om att »there is no hope to speak of«.

Yeah, det är väl sånt som tilltalar unga, blyga och väldigt allvarliga små pojkar som jag själv. Veckan efter att jag fick skivan »Listen Without Prejudice« sprang jag ut och skaffade mina första Motown-samlingar för att George gjorde Stevie Wonder-covers och sjöng om soulmusik.

Någonstans under de där veckorna, inser jag motvilligt, dömdes jag till att leva mitt liv som rockjournalist – vilket sannerligen inte är något att hurra för men ändå får symbolisera hur den här snubben påverkat mitt liv.

Och nu, fjorton år senare, går jag omkring i ett avslaget London och försöker fundera ut hur man berättar den riktiga historien om George Michael. Den som handlar om hur han alltid varit alldeles för pretentiös, tråkig, självmedveten och faktiskt ärlig för att vara en av världens största popstjärnor.

Men det är också oundvikligen historien om det där andra England som man aldrig får läsa om i Sverige. Det som inte handlar om romantiserad grå vardag, våt asfalt och working class heroes med patinerad alkoholism, Hal Hartley och The Clash. George Michael och Wham ville alltid skaffa fluffigare frisyrer, dyrare kostymer och snabbare bilar, precis som de allra flesta vanliga britter – det gjorde dem till åttiotalets främsta måltavla för den brittiska popdiskursens bokstavstrogna fundamentalister som Paul Weller.

The Landmark Hotel har en mängd olika pampiga salar på entréplan, med stora kristallkronor, stora möbler och stora målningar. I varje sal jag sticker in huvudet i möts jag av ett förskräckt »excusemesircanIheeelpyou?«, jag känner mig som Crocodile Dundee. En sal är uppbokad av BBC, det här är dagen innan huvuden börjar rulla på bolaget efter att Lord Hutton-rapporten la all skuld på BBC och inte Tony Blair för Dr David Kellys självmord. Det är möjligt att stämningen är mindre festlig än vanligt eller så är alla BBC-människor konstant gråfärgade.

Den riktiga festen är på tredje våningen där jag och ett gäng Sony-människor lyssnar på George Michaels nya skiva »Patience«, hans första skiva med egna låtar på åtta år.

Fjortonmiljonerssuccén »Faith« var 1988 års största popalbum. Det var en solodebut som både presenterade en mer sofistikerad artist än den som dansade med Andrew Ridgeley i Wham och samtidigt satte honom på samma superstjärnenivå som Prince, Madonna och Michael Jackson. Sen kastade han allt överbord, gick i självvald mediaexil och släppte den svårmodiga »Listen Without Prejudice, vol. 1« 1990 utan att göra intervjuer eller medverka i videor. En del applåderade, andra var mindre rörda av tanken på ännu en miljonär som ville bli tagen på allvar – en brittisk musiktidning avfärdade skivan med den klassiska enradsrecensionen: »Listen without purchasing.« 1996 kom »Older«, en ännu svartare skiva om förlorad kärlek, döden och aids – det absolut bästa som han har gjort.

I media är det dock två andra saker som pockat på mest uppmärksamhet. Efter »Listen Without Prejudice« hade han ett stort och utdraget bråk med skivbolaget Sony om att frias från sitt kontrakt, som han förlorade. Dagen efter att domen föll ändrade han sitt telefonsvararmeddelande, nu sjöng han »I’m never gonna sing again. Bastards! Bastards!« över musiken från »Careless Whisper«.

Nästa stora mediestorm kom efter att han blivit arresterad på en toalett i en Beverly Hills-park för att ha blottat sig inför en civilklädd polis. Han förklarade sig i MTV med att han »never could turn down a free meal«. Sedan 1990 har han inte gjort mer än kanske tio längre intervjuer men till lanseringen av »Patience« har han preliminärt låtit totalt tolv journalister få träffa honom under ett par dagars promotionarbete.

En Sony-holländare i tajta vita jeans, svarta kängor och svart polo pratar på bruten engelska om hur George spelar alla instrument på skivan och hur låten »John and Elvis (Are Dead)« är skriven på John Lennons piano. Sen säger han att han är »fucking starving« och beställer in enorma mängder pommes frites, den där brittiska varianten som inte är krispiga utan mer som brännheta potatismospåsar.

Allt är toppen – förutom att »Patience« är den tråkigaste och längsta skiva jag någonsin hört. På »Patience« har George Michaels musik blivit så sofistikerat vältrimmad att det inte längre händer någonting alls, musiken vilar lugnt kring oantastliga maj7-ackord och om balladerna maler på för evigt utan att egentligen komma någon vart så är dansmusiken tafatta försök av en fyrtio år gammal popstjärna att spelas på superklubben Ministry Of Sound. Det är de nykära, lyckliga låtarna som är jobbigast – förbehållslöst glada låtar har aldrig varit hans starka sida. Första singeln »Amazing« puttrar på som om The Lighthouse Family gjort en cover på Kylies »Can’t Get You Out of My Head«. »Flawless« samplar The Ones filterhousehit med samma namn och tillför i princip ingenting alls. »American Angel« är det värsta lågvattenmärket, George Michael lovsjunger sin pojkvän Kenny Goss med refrängen »my American angel doesn’t want to fight« och kallar honom för en »Texan star«. Brrr, det tyska ordet för det här är »wertlos«.

I takt med att intervjun blir försenad går mina tankar från att lyssna på skivan till att krampaktigt försöka hålla mig vaken, det skulle inte se bra ut att somna inför alla Sony-människorna. »Yes please, coffee would be nice.« Strax efter att skivan gått in på sitt tredje varv är George redo att ta emot mig.

Han är glad och avslappnad i en svart luddig tröja och slacks och erbjuder sig att hälla upp en kopp te åt mig på det där sättet som bara perfekta gentlemen från England kan göra. Begynnande rynkor kring ögonen avslöjar åldern, de senaste åren har han dolt dem bakom färgade glasögon.

Du har ägnat femton år åt att övertyga oss om att du är en butter kille, tror du världen är redo för en glad George Michael?

– Well, en del av den här skivan är riktigt deprimerande. I fem år har jag haft den värsta skrivkrampen jag varit med om. Jag var fruktansvärt deprimerad efter att min mamma dog i cancer och jag tror att jag undermedvetet blev gripen i Los Angeles för att det var enklare att kämpa för min överlevnad som artist än att handskas med min mammas död. Men när det verkade som att jag räddat min karriär och min »Greatest Hits«-samling sålde bra så sjönk jag ner i depressionen igen. Jag trodde jag hade förlorat allt, att jag inte kunde skriva längre. När jag sen började kunna skriva igen blev jag väldigt lycklig. Det mesta har skrivits under det senaste året då jag varit väldigt, väldigt glad.

»John and Elvis (Are Dead)« är dock gammal god butter George Michael, det är som din version av filmen »Goodbye Lenin«.

– Jag tänkte, hur kan jag göra en låt som klagar på det moderna livet utan att framstå som en gammal gnällig gubbe? Så jag hittade på någon annan som fick klaga, någon som gått in i koma i mitten av sjuttiotalet för att vakna nu och bara skrika »what the fuck is going on?« Vad hände med kidsens värderingar?

När jag först läste att George Michael hade spelat in den låten trodde jag att den skulle handla om åren mellan det att Elvis Presley och John Lennon dog. Åren mellan 1977 och 1980 var antagligen några av de viktigaste någonsin för den brittiska ungdomskulturen, men Johnny Rotten betydde inte ett skit för George Michael – det var i stället den svarta dansmusiken från UA som skulle ta över hans liv. Sommaren då discon slog var Georgios Kyriacos Panayioutou en blyg, mullig kille med glasögon och taskigt självförtroende. När den sista Bee Gees-singeln från »Saturday Night Fever« slutligen föll ut från topplistan var han George Michael.

– »Saturday Night Fever« var definitivt en avgörande vändpunkt i mitt liv. Jag var fjorton och det var den första barnförbjudna filmen jag lyckades smita in på. Den ändrade i grunden vad för slags människa jag ville vara. Den vände upp och ner på hela kulturen i England, den kom ju efter proggrockeran där alla bara ville lyssna i stället för att dansa. »Saturday Night Fever« fick ut alla på dansgolvet igen.

Gick du ut på klubbar i London då?

– Yeah, när jag var femton brukade jag och min bästa vän David åka in till London och sjunga på tunnelbanestationerna för att tjäna ihop lite pengar så att vi skulle ha råd att gå ut och dansa. Men när jag verkligen började gå ut på klubbar var det new romantic-grejen som hände, hela den där hippa scenen i slutet av 1980.

Vad var du inne på för skivor då?

– På den tiden var det alla grejerna som kom ut på Ze Records – Coati Mundi, Kid Creole & The Coconuts, Was (Not Was)… Yeah, allt det där var väldigt stort för mig. Det var kanske inte särskilt populärt bland vanligt folk, men på de klubbarna jag hängde på var Ze enormt. Min favorit var Coati Mundis »Me No Pop I«.

Kid Creole hade nog kunnat göra en version av »Club Tropicana«, när man tänker efter.

– Det är ingen dum idé, jag är säker på att de skulle ha gjort den mycket bättre än vad vi gjorde. Jag skrev faktiskt »Club Tropicana« som ett skämt om de där klubbarna vi hängde på. Här var vi mitt uppe i den kalla brittiska vintern och det enda vi dansade till var de här latinfärgade discolåtarna från New York. Alla sprang omkring i hawaiiskjortor när det egentligen var iskallt utomhus. När vi sen släppte den som singel med Wham var det förstås ingen som uppfattade sarkasmen, när videon såg ut som den gjorde.

Videon till »Club Tropicana« cementerade bilden av George Michael och Andrew Ridgeley som solbrända strandraggare med bekymmerslösa liv. Det är kanske svårt att tänka sig nu men när Wham slog igenom med »Wham Rap!« skrev NME om dem som ett nytt hippt band att hålla ögonen på. Efter ytterligare två singlar med tafflig brittisk rap släpptes »Club Tropicana« och det blev rätt uppenbart att NME inte hade så mycket att hämta, Wham sa »fuck the NME« och tog över Smash Hits omslag i stället.

Från första början handlade Wham om att bli världens största popband. De övade in egenkomponerad koreografi i sina pojkrum, tänkte ut de bästa intervjusvaren och George Michael skrev låtar med sikte på Top Of The Pops . de må ha framstått som en produkt men det var åtminstone deras egen skapelse.

Och så var det George Michaels helt obegripliga hår – som han själv summerade det i Tony Parsons biografi »Bare«: »The hair dryer was working overtime. Some days I made the covers of the tabloids. Some days Princess Di made the covers of the tabloids. Some days I think they just got us mixed up.« De där guldlockarna från helvetet, parat med Whams banala positivism, var en bjärt kontrast mot den scen som formats av punken.

Hur kändes det att utnämnas till thatcherismens mest solbrända affischnamn?

– Det var bara lat journalistik. Jag menar, att bli rik är inte en högerhandling i sig självt. I de flesta yrken är det förstås en högerhandling för att man måste trampa på andra för att bli rik. Och att trampa på andra för egen vinnings skull är en högerhandling enligt min åsikt, men om man är lyckligt lottad nog att kunna underhålla människor behöver det inte vara så. Om någon hade hört mig prata, till och med som ung, så hade de vetat att jag inte var en thatcherist. Men självklart var det enkelt att säga »åh, han har en solbränna, han är förstagenerationsinvandrare – naturligtvis är han en thatcherist«.

Säger George högt och skramlar upprört med sin tekopp.

För något år sedan släppte George Michael halvdana singeln »Shoot the Dog«, en satir som utmålade Tony Blair som George W. Bushs knähund. New York Times beskrev honom som en sexuellt avvikande antiamerikan och alla undrade var George Michaels plötsliga liberala uppvaknande kom från.

– Alltså, när »Wake Me Up Before You Go-Go« låg etta på englandslistan uppträdde vi på en stödgala för gruvarbetarna för det var mitt under strejken. Och vi blev utskällda för att vi mimade. Vem bryr sig om vi mimade? Vi samlade in pengar för gruvarbetarnas familjer, for fuck’s sake, och så blir jag kritiserad för att ha mimat.

Av Paul Weller dessutom…

– Yeah, Paul Weller och hela den där högen. Men det jag vill säga är att jag var där, jag var tjugo år gammal och jag var där! När jag var tjugoett skänkte jag en halv miljon pund till Etiopien. Jag har varit politisk så länge som jag kan minnas. »Faith« har en låt [»Hand to Mouth«] som är väldigt kritisk mot relationen mellan Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Det första jävla Wham-albumet hade en låt om kärnvapen. Lata journalister som tror att jag precis börjat prata om politik … well y’know, fuck them. Jag vet vad jag tror på och att ingenting har förändrats.

»Wham Rap!« var kanske inte världens djupaste sociala kommentar, och den var väl inte överdrivet bra heller, men när de sjöng »I’m a soul boy, I’m a dole boy, take pleasure in leisure, I believe in joy« framstod de inte riktigt som Thatchers guldgossar.

Tror du att en ny popartist skulle kunna debutera med en låt som »Wham Rap!«?

– Va? En låt som uppmanar folk att vara arbetslösa? Självklart inte! Det finns så mycket man inte kan göra i dag som man kunde göra när jag var ung, vilket är fruktansvärt sorgligt. När jag växte upp på slutet av sjuttiotalet utgick man från att saker skulle bli mer och mer liberala – och i många avseenden har det blivit precis tvärtom.

– Hela idén om Elvis och den sexuella frigörelsen håller på att gå under. Ungdomskulturen blir allt mer assimilerad och all kraft som fanns i den, den politiska makten i ungdomskulturen, försvinner.

Britney Spears är »fri« att klä av sig, men hon är inte fri att vara påklädd.

– Mmm. Det är en farlig tid. Om vi inte blir mer politiserade och argare så kan alla de friheter vi tagit för givet tas ifrån oss.

Hur känner du inför jämförelsen mellan dig och Justin Timberlake?

– Det är smickrande för han har en utmärkt röst och är en fantastisk dansare. Men det finns en enorm skillnad för jag tror inte att han är särskilt inblandad i låtskrivandet, det är en annan sorts karriär än min. Det är svårt att få ett grepp om artisten när man vet hur otroligt väl tränade de är, Justin har arbetat med TV sedan han var tolv. Om man tittar på honom eller Britney eller Christina Aguilera så är allt så fruktansvärt polerat. Eftersom de levt som beskyddade barnstjärnor hela sina liv har de ingen riktig kontakt med ungdomskulturen, de har bara lärt sig att se ut som om de är en del av den.

Och du menar alltså att Wham inte var fabricerade?

– Verkligen inte! Det räcker med att se hur jag dansade i våra tidiga videor för att förstå att vi inte hade någon träning alls.

George Michael topp-10

Sebastian Suarez-Golborne om låtarna som ni bara måste kolla upp. Finns som spellista.

Everything She Wants
från »Make It Big«, 1984
Den bästa Wham-låten är också en av åttiotalets allra bästa poplåtar. En klassisk melodi och ett synthsoulgroove som är lika delar Doobie Brothers, ABC och Hall & Oates.

One More Try
från »Faith«, 1987
En ballad byggd på snygga gospelackord, kliniskt ren produktion och så mycket smör att den kommer med en hälsovarning. Den första vita soullåten som legat etta på Billboards r’n’b-lista.

Father Figure
från »Faith«, 1987
»Om man inte gillar någon av låtarna på ’Faith ’ tycker man inte om popmusik«, sa han självsäkert. Titellåten är en av världens mest effektiva (och sönderspelade) bagateller – »Father Figure« är smart, genomtänkt radiopop.

Waiting for That Day
från »Listen Without Prejudice«, 1990
Akustisk folksoul. De bästa spåren på »Listen Without Pre- judice« uppdaterade Isley Brothers tolkning av Stephen Stills »Love the One You’re With« med ett Soul II Soul-beat…

Heal the Pain
från »Listen Without Prejudice«, 1990
… och den här var bäst av dem alla. En akustisk gitarr, en klockren McCartney-melodi och en stilig kostym.

You Have Been Loved
från »Older«, 1996
George Michaels vackraste stund. Stråkarrangemangen för tankarna till Antonio Carlos Jobim-kompositioner som »Triste«, och bär fram en text om hur George och hans älskares mamma går hand i hand till hennes sons dödsbädd med blommor.

Spinning the Wheel
från »Older«, 1996
Att George Michael var så trasig under »Older«-inspelningarna att han inte kunde gå in i studion utan att röka tjugofem jointar om dagen märks på »Spinning the Wheel«. Loungig jazzfunk har aldrig låtit så hjärtskärande melankolisk som när han sjunger om att hans otrogna älskare har en förkärlek för att leva farligt, »one of these days you’re gonna bring something home to me«.

Fastlove
från »Older«, 1996
Tillbaka till Londons hetaste klubbar 1982, när Patrice Rushens »Forget Me Nots« dominerade dansgolven. Det är den sortens disco som aldrig riskerar att skrynkla till ens kostymer, kostymer som dessutom kostar mer än hela min och din årsinkomst.

Outside
från »Ladies & Gentlemen: The Best of George Michael«, 1998
Låten »Outside« är sorglös och rätt lättglömd miljondollardisco. Videon »Outside« är fylld av gaypoliser som dansar på en toalett och ett stort »fuck you« till all media som trodde att George Michael skulle fly undan all uppståndelse. »Well what’s to apologize for? To be perfectly honest, it was a lovely park«, sa han i en intervju.

The First Time Ever I Saw Your Face
från »Songs From the Last Century«, 1999
Roberta Flack gör den bättre, förstås. Men George Michael sjunger den som om det var det han föddes för att göra. Och det känns i hjärtat.