Dawn Richard: Redemption

Det som kanske har varit det mest fascinerande med att följa hur Dawn Richard slitit med sin musikaliska utveckling är att få se hur många olika riktningar som uppenbarat sig på vägen. Det vore en enkel och kanske aningen mer alldaglig sak om hennes solokarriär innebar en ny stil och ny inriktning för varje ny EP eller fullängdare – musikhistorien kryllar av musiker som bytt skepnad när det blivit dags att skapa ett nytt projekt och lyckats göra det inom den egna stilen och det egna uttrycket.
Men det är verkligen något helt annat som pågår när den skepnaden skissas fram, skapas, nyttjas, avverkas och överges för något nytt inom loppet av på sin höjd ett par låtar. Det är på ett ungefär så de senaste fyra åren sett ut för Dawn Richard och hur musiken från henne har låtit: allt som ingått i det narrativ Dawn planerat, där hennes albumtrilogi har varit det centrala och sedermera kryddats med självständiga singlar och inför-EP:s. Allt har undan för undan förändrat innebörden av vad »Dawn Richard-musik« innebär.
»Redemption« är sista delen i den enormt starka trilogi som inleddes med debutalbumet »Goldenheart« 2013 och följdes upp av »Blackheart« två år senare. Dessa föregicks i sin tur av musikaliska förspel i form av EP-släppen »Armor On« och »Whiteout« (därutöver fick vi tidigare i år ytterligare en EP, »Infrared«). Dawn bjöd på så sätt in publiken att se hur hon provade sig fram till den experimentellt drivna musik hon snickrat på sedan dess. Musik som när allt kommer omkring är rotad i pop och electronica lika mycket som i r’n’b och soul.
Men om det utifrån verkade som att det var ett försiktigt finsnickrande som skedde har musiken i själva verket hela tiden varit planerad in i minsta detalj. Dawn är en artist som är stöpt i och stolt över sin musikerfamilj, sin akademikerfamilj, sin hemstad New Orleans second line-traditioner och dess hängivenhet till konst, underhållning, frihet.
Stadens rytmer och blåsorkestrarnas kraft hörs emellanåt på »Redemption«. Allt annat är muterat, annorlunda, förvandlat, korsbefruktat. Ändå låter det enhetligt. Det låter framför allt väldigt mycket som musik skriven av Dawn Richard och ingen annan, produktionerna låter väldigt mycket som den typ av dansant och vass pop som både Machinedrum och Noisecastle III, vilka delar produktionsansvar på albumet, alltid har varit väldigt bra på att göra.
Det är därför inte särskilt konstigt att Dawn Richard i intervjuer de senaste åren har pratat om att röra sig mot något hon vill se som närmast genrelös musik. Som må hämta inspiration från stilar och uttryck som är lätta att spåra men tillsammans, när Dawn får skriva och skapa så som hon önskar, låter allt detta ofta som i princip inget annat och ingen annan.
Dawn Richard har jobbat hårt för att nå hit, där hon kan avsluta sin trilogi med ett album som jonglerar med stora orkestrala popambitioner och en vilja att få lyssnaren att släppa sina känslor fria genom dans. »Redemption« är ett album där falsett ekar ut i mixen och efterföljs av ett möte mellan gitarrer och trummor ryckt ur den progressiva rockens historieböcker, svulstigt och storslaget och avigt. Hon sångduellerar med sig själv, förklädd i olika rösteffekter. Hon sjunger över produktioner som hämtar från frenetisk footwork och intensiv r’n’b, gnistrande pop och rungande rock, iskall hiphop och arenaredo EDM, utan att bry sig om att sudda ut linjer eller röra till det till oigenkännlighet.
Dawn Richard kombinerar, provar och omprovar, vrider och vänder tills det sitter rätt och resultatet blir så där bländande som det mesta hon skrivit de senaste åren är: nyskapande och ögonöppnande, intressant och inspirerande, alltid med blicken uppåt och framåt för att utvidga tanken om vad som går att göra inom dessa frisinnade ramar. Det har varit ingenting annat än fascinerande att ta del av hur hon bestämt sig för att vända upp och ner på förväntningar och definitioner av popmusik. Få artister hade vågat. Ännu färre hade lyckats. Men Dawn Richard har gjort det, med otrolig talang och övertygelse.