Kemikalien som får laboratoriet att explodera

»He blows it quite often. And his failures are often more impressive and more capable of moving a listener than the successes of many another artist.«

Orden tillhör Greil Marcus och han skrev dem redan 1969. Om vem? Neil Young, så klart. Redan då, ett par soloplattor in i karriären som följde på den korta Buffalo Springfield-tiden och på god väg att skjuta till ett fjärde efternamn till supergruppen Crosby Stills & Nash, sågs Neil Young som en särling men också en ärketalang, någon som vek av från det förväntade, någon som inte var rädd för att drutta på ändan och som alltid prioriterat känsla före perfektionism.

David Crosby beskrev en gång Neil Youngs roll i CSNY som »kemikalien som får laboratoriet att explodera«. Samma sak gäller egentligen vilket sammanhang han än beblandar sig med. Neil Young går inte obemärkt förbi. Han är lonern som så fort han ansluter till en flock blir ledaren alla andra måste följa, eller åtminstone anpassa sig efter – annars går det åt helvete. Och det har det ju gjort några gånger.

På fredag släpps Neil Youngs nya album »Peace Trail«. Det är en intressant skiva, om än inte superlyckad i sitt utförande. Riktigt meningsfull blir den egentligen först när du betraktar den som ännu en beståndsdel i karlns samlade, allt annat än linjära, body of work.

På tal of body of work tyckte vi att det var läge för en Neil Young-lista (om inte annat bäst att passa på innan han tar bort sin katalog från Spotify igen). Men vi ville undvika självklarheterna som alla har hört – »Heart of Gold«, »Like a Hurricane«, »Cortez the Killer«, »Down by the River«, »The Needle and the Damage Done«, »Tonight’s the Night«, »After the Gold Rush«, »Cinnamon Girl«, »Hey Hey My My« (Into the Black)« etc – och i stället lyfta fram personliga favoriter, albumspår som fler borde höra eller rena obskyriteter, och vi ville täcka in större delen av hans gärning.

I morgon skulle spellistan förmodligen se helt annorlunda ut. Så här blev den i dag.