The Weeknd: Starboy




6
av 10
  • Artist
  • The Weeknd
  • Album
  • Starboy
  • Bolag
  • XO/Republic/Universal


Ett barn av vår tid. Jenny Sörby blir både lite trött och lite imponerad av The Weeknds nya platta.

Narcissism är i tiden. För den som ännu inte fått pm:et har The Weeknd (ännu en gång) förpackat budskapet i r’n’b-form med glåmigt instagramfilter. Abel Tesfaye lider för att ingen kan älska eller förstå honom tillräckligt, och världen är i vanlig ordning cc:ad. »Starboy« är både en spegling av sin självfixerade samtid och ett fullkomligt logiskt steg i The Weeknds karriär. Ett säkert kort där han blandar de element som så långt hjälpt honom att nå framgång och – om man ska tro honom själv – få merparten av världens stora stjärnor att följa i hans fotspår. Både avseende sound, och utgivningstakt. Hmm. Här bjuds med andra ord mer svårmod, mer knepiga (själv)kärlekshistorier och mer av den där Michael Jackson-imitationen som han gör väldigt bra. Jag kommer på mig själv med att önska mer av det senare, och lite mindre aktivt odlande av en rockmyt som känns lite för aktivt fabricerad.
Ja, här finns säkert en stor dos obalanserat ego som bitvis för honom nära Kanye West-land. Klart det gör. Underdog-storyn, det förmodade mörkret, förvirringen, drogerna och hela unge Werther- och världen måste åtrå mig-grejen är säkert autentisk men inte så intressant. Kön är lång och tålamodet kort i Spotify-tider, och det berör inte så mycket när budskapet som vevas är »jag«, alternativt »men jag då?« till samma produktion. Den omtalade och ifrågasatta kvinnosynen präglar så klart även detta album, även om något mer nedtonad. På den positiva sidan läggs lite mer energi än tidigare på snyggt inramade discolåtar som hör till Tesfayes parallella begåvning. Här försvinner glåmet och självupptagenheten och ersätts av något som få av hans konkurrenter förmår, här ryms en fantastisk sångare. Det är bra, det är jättebra. Samarbetet med Daft Punk hör definitivt till albumets höjdpunkter, liksom »A Lonely Night« som nog faktiskt hade kunnat passera som ett nummer från MJ:s klassiska »Off the Wall«.
Helhetsintrycket är inte helt överraskande splittrat, men de fina discostunderna på »Starboy« gör det verkligen värt att lyssna på.




Relaterat

SZA: CTRL