Peter Doherty: Hamburg Demonstrations




6
av 10
  • Artist
  • Peter Doherty
  • Album
  • Hamburg Demonstrations
  • Bolag
  • BMG/Warner


Pierre Hellqvist tycker att den gamle rubriksättaren skulle ha vågat skala av ännu mer.

Bryr sig någon fortfarande?
Peter Doherty är inte obegåvad. Snarare tvärtom. Men allt jidder, allt det dekiga och alla rubriker som omgivit honom, som i inte så lite hög grad bidragit till att luckra upp såväl The Libertines som Babyshambles, har gjort att en publik som borde ha lystrat till honom mest ryckt på axlarna: jaha, ännu en fuckup, vi har sett det förr, kan vi gå vidare nu, tack? Detta trots att Doherty i sina mest inspirerande stunder stått för tjugohundratalets mest adrenalinförhöjande rockmusik.
»Hamburg Demonstrations« är nu inte skivan som lär förändra någons uppfattning. Inte för att den skulle vara kass. Ofokuserad och vinglig så klart, men det goes with the territory. Utan kanske främst för att plattan är så… vanlig, för att inte säga oförarglig. I intervjuer på senare tid har Doherty pratat om Blaze Foley och Bob Dylan men så långt åt folkhåll går han inte, även om han överlag är ovanligt dämpad. Du lämnas med en känsla att han nog skulle ha tagit det spåret längre, helt droppat de halvhjärtade rockförsöken. Det är när han vågar skala av som han är närvarande.




Relaterat

Ryan Adams: Prisoner