Dalaplan: Det blir inte bättre än så här

Första låten heter »Låg«. Andra låten heter »Åt helvete«.
Här finns inget fint, inget drömskt. »Det blir inte bättre än så här« med Dalaplan är karg och ibland direkt ful relationsrealism som känns, som gör ont och som påminner en om hur kärlek eller livet de facto kan vara. Grått, rått, bistert.
Melodierna är sällan insmickrande. Låtarnas poäng slås in i skallen på lyssnaren med hammare. Det är en desperadorock som inte alltid är vidare subtil, fast egendomligt ofta effektfull. Thomas Holst bidrar med en låt, arvet från såväl Wilmer X och Problem som Klippan-pop och allehanda åttiotalsgaragerock är påtagligt men inget du lägger någon jättestor vikt vid då energin snart kör dig död.
Ibland kanske en önskar att någon skulle sortera upp lite i stöket och känslan att det här dussinet projektiler kommer nå sin fulla potential först när de framförs på en scen är överhängande. Men det gör inte Dalaplan eller deras låtar mindre angelägna. Det avslutande, nedtonade, totalt blottlagda titelspåret måste vara Malmö-kvintettens största stund hittills.