El Perro Del Mar: KoKoro

När jag hörde förstasingeln »Breadandbutter« förstod jag inte vad jag lyssnade på. Eller, kanske rättare sagt, vem jag lyssnade på. »Det här är inte Sarah Assbrings skapelse«, tänkte jag i min villfarelse när det ändå var namnet El Perro Del Mar som lös på skärmen.
Om jag gillade? Jag var ärligt inte säker till en början. Men det fanns något där som kittlande, som inte var vad det borde, som var skevt, märkligt och indragande. Givetvis hade jag ett dygn senare halvt spelat sönder låten.
Det är med den ingången som jag tar emot »KoKoro« – med en förhoppning om att inte förstå till en början, om att förvånas och om att förälskas. Till mångt och mycket är det precis vad som sker. För hur mycket jag än stör mig på den tämligen klyschtäta presstexten hörs Assbrings frågor om sociala normers påverkan på individen ställas på ett högst icke-klyschigt sätt. De sipprar igenom tack vare de lekfullt uppbyggda och ofta surrealistiska, utmanande texterna. Allvar och humor, sida vid sida lyfter de och ställer lyssnaren mot väggen.
Allt bärs i slutändan upp av produktioner som inte tillåter att de tyglas. Influenser har svävat fritt, det hörs. Och det mynnade ut i en spännande instrumentpark, en som inte finns där bara »för att« utan för att bidra. Det ger en ljudbild som rymmer allt som borde finnas och samtidigt mycket som sällan hörs men som borde höras mer. Det är fjäderlätt, värmande, medryckande. Färgrikt och kreativt eggande. Men hela tiden finns där ett sting av det skeva, ett sting som försäkrar att Assbrings – och medproducent Jacob Haages – hjärteprojekt borrar sig in till den egna hjärtmuskelns vrå.