Så, Way Out West-sammanfattningen




Basia Bulat på Way Out West 2016.



Sonic-skribenter listar de bästa konserterna.

L-P ANDERSON

 

Morgan Delt
Stay Out West, Gothenburg Studios, torsdag

Halsbrytande psykedelia, lika tung som listig. Avslutande »Some Sunsick Day« från kommande plattan »Phaze Zero« är lika sinnesutvidgande som tredje bardot i Den tibetanska dödsboken.

 

Sleaford Mods
Stay Out West, Gothenburg Studios, lördag

Elektronisk minimalistpunk som slår stenhårt från ett nottinghamperspektiv. Humor och aggression blandas smakfullt och duon har en ljudbild påminnande lite om ett mer skruvat The Fall.

 

Whitney
Stay Out West, Pustervik, fredag

Inte ens fånigt mellansnack och en t-shirt placerad över den trumspelande sångarens huvud kan dölja att bandet har låtar av en kaliber som kan mäta sig med pophistoriens bästa (The Beatles) och deras debutalbum är essentiell lyssning.

 

Viagra Boys
Pustervik, fredag

Missade deras torsdagsspelning på Bananpiren klockan tre på natten (bussen åkte till en annan plats…), men dagen efter bjöd Viagra Boys på ett introvert DJ-jam i baren på Pustervik som i alla fall satte lite abstinensplåster på såren. I förbifarten ber de intresserade skivbolag att fara åt helvete och kallar Sonics chefredaktör för »Gubben«.

 

Descendents
Linné, lördag

Kaliforniska hardcorehits från tidigt åttiotal radas upp på parad. En stor moshpit tar form framför scenen och folk ramlar och glasögon trampas sönder. Alla är lika glada för det. Total punkeufori och upplyftande på precis samma sätt som fjolårets återföreningsspelningar med The Replacements.

 

ANDERS DAHLBOM

 

Kamasi Washington
Linné, fredag

Tog jazzen och funken till tältet. En komprimerad timme räckte för Kamasis Los Angeles-kollektiv West Coast Get Down att visa vilka överjävliga musiker de är. Att Kamasis pappa dök upp med sax i hand, precis som på Sverige-gigen i vintras, gjorde inte konserten mindre. När de sedan gav sig på basisten Miles Mosleys låt »Abraham« växte allt till något annat. Som studioversion (finns här) svänger låten rejält. I livetappning förvandlades »Abraham« till ett veritabelt monster.

 

Chelsea Wolfe
Linné, fredag

Mörker, scenljus och konsertljud i perfekt kombination. Wolfe gör musik som skaver och inte möter en med öppna armar. När du väl kommer in i sångerskans värld är det svårt att lämna.

 

Bleached
Stay Out West, Nefertiti, fredag

På Nefertitis scen hade Avantgardet precis avslutat ett livsrusigt »Jag var där«-gig för historieböckerna. Svårt läge att följa upp för LA-kvartetten, med andra ord. Men oj, vilken uppvisning Bleached stod för. Det mest galna med kvällen på Nef…

 

Pascal
Stay Out West, Nefertiti, fredag

… var att Pascal sedan avslutade med en ännu hårdare smocka. En närmast legendarisk konserttrippel på klubben fick som slutpunkt trions becksvarta tolkning av Peter LeMarcs »Håll om mig«. Isak Sundströms gitarrljud ringde i mina öron ett dygn senare.

 

Daniel Norgren
Linné, lördag

Och på tal om gitarrljud. Det finns mycket att älska med hur barden från Västergötland trakterar både gitarr och dragspel. För att inte tala om rösten. Way Out Wests absoluta febertopp uppstod ändå när Daniel Norgren i en utdragen och helt magisk »Black Vultures« började Neil Young-veva och hittade ett groove med trummisen som aldrig verkade vilja ta slut. Först några minuter in märkte jag att jag stod och skrek rakt ut.

 

JONATHAN EKLUND

 

Pascal
Stay Out West, Nefertiti, fredag

En total, rent överjävlig överkörning. En uppvisning i benhård rock från Sveriges bästa rockband. Nytt material som »5000 spänn« och »Forever«, liksom gamla klassiker som »Min enda vän« – allt manglades ut med bravur och svaldes i publik-kaoset. Kroppen värker fortfarande. Men det är så värt det.

 

Anderson Paak & The Free Nationals
Azalea, fredag

Ihärdigt regn, en svinhal scen och tidig speltid. Inget stoppar Anderson Paak. Soul, hiphop och rent partygroove i en grym mix. Bakom trummorna är han ett proffs, vid micken en superstar – oavsett om han sjunger eller rappar. »The Season/Carry Me«versionen som levererades var magisk, något av de bästa jag sett.

 

NAO
Dungen, lördag

De där man inte sett innan, de man inte har några riktiga förväntningar på, är alltid roligast att golvas av. Det skedde med Oscar, med Eagulls, med Bleached och med Aurora – men allra mest skedde det nog vid NAOs spelning i Dungen. Solen kikar nästan fram under nya spåret »Happy«, perfekt för soulig r’n’b-pop!

 

Stormzy
Linné, lördag

Det handlar inte alltid om musiken, utan om atmosfären. Stormzy levererar i och för sig hit på hit. Men den verkliga storheten kommer i samspelet med det fulla tältet. Han studsar och fansen studsar än högre. Han spelar upp en ny låt från telefonen, tältet gastar med på kommando. Kaotisk symbios.

 

PJ Harvey
Flamingo, fredag

Det hade inte varit särskilt svårt att göra om PJ Harveys spelning till en rockmusikal. En underbart, egensinnig sådan visserligen, men ändå. Det tunga stompet, manskören med djup och så en frontfigurs sångröst som är något ut över det vanliga. Allt finns där och blir en fin avslutning i regnet på fredagen.

 

KLAS EKMAN

 

PJ Harvey
Flamingo, fredag

Det var ett bra tag sedan jag såg PJ Harvey senast, men det här var som att se en helt ny och ännu bättre artist träda fram på scen. Egentligen är det en formkurva som borde vara omöjlig, under över tjugo år har hon bara blivit bättre och bättre och bättre och då var ändå utgångslägets nyblues allt annat än svag. Den föreställning som till stor del bygger på albumen »Let England Shake« och »The Hope Six Demolition Project« är allt annat än lättsmält och i sina fågelkläder uppbackad av ett dovt körande, svartklätt band bestående av gråhåriga män, blir det snarare en schamanistisk rit än något annat. Och materialet från skivorna tas till en helt ny nivå.

 

Kamasi Washington
Linné, fredag

Jazz som man drömmer att den ska låta. Kamasi Washington, hans band och hans pappa åstadkommer ren soulmagi för en stadigt växande och väldigt ung publik – och när allt är klart omfamnas de av en glädjerusig Anderson Paak. Det är lätt att förstå honom. En episk uppvisning.

 

Daniel Norgren
Linné, lördag

Americana i världsklass från Borås. Det behövs kanske inte sägas mer.

 

CHVRCHES
Azalea, torsdag

Ibland är habil skotsk syntpop allt man behöver för att festivalnerven ska väckas till liv. De enda frågetecknen är när Lauren Mayberry, med sin fantastiska scennärvaro lämnar över sången till inte fullt lika karismatiska bandkollegor.

 

The Libertines
Azalea, fredag

Både strålande och skitkasst – inte sällan i samma låt. Det framstod ofta som ett under att det ändå kom någon sorts låtar från Carl Barat och Pete Doherty. Rytmsektionen var som vanligt lika mycket förskolepersonal.

 

KLARA GRAPE

 

Anderson Paak & The Free Nationals
Azalea, fredag

Kanske festivalens sämsta förutsättningar men bästa resultat. R’n’b, hiphop, soul, funk och så vidare. Nä, ingen stod still och nästan ingen hängde läpp! Samt tio av tio poäng i kategorin scenpersonlighet.

 

Parham med vänner
Linné, lördag

Att Parham och hans crew fick hoppa in då Kelela ställt in var tur för festivalen. Grymma texter, sköna beats och ett jäkligt glatt gäng på scenen. Ni vet känslan »hur fan hamnade vi här och fan va kul det är«. Coolast av de ca femton vännerna på scenen? Ikhana, alla dagar i veckan!

 

Hurula
Linné, fredag

Jag älskar Hurula sedan tidigare och blev inte besviken. Det låter som vanligt fantastiskt och allt är således som det ska vara.

 

Zara Larsson
Azalea, fredag

Sveriges coolaste artonåring, som dessutom sjunger typ bäst och vågar säga vad hon tycker. Jag kan inte kalla mig ett riktigt Zara-fan, men jag såg hela spelningen trots ösregn och det säger väl något?

 

Daniel Norgren
Linné, lördag

Hann inte till 12.45-spelningen på lördagen. Men som tur var kunde man streama kalaset hemifrån. Daniels röst, gitarr, ljud och framtoning. Ja, ödmjukt och extremt coolt. Känner mig plötsligt stolt över att va en lantis.

 

JENS KARLSSON

 

Anderson Paak & The Free Nationals
Azalea, fredag

Med ett av årets allra bästa album i ryggen bjöd trettioåringen från Los Angeles på en fulländad konsert. Svänget, rösten, energin, spelglädjen och publikkontakten. Allt stämde, trots tidig eftermiddag och duggregn. Kan och borde bli hur stor som helst.

 

Whitney
Stay Out West, Pustervik, fredag

Magnifik omuskulös soulcontry med fjäderlätta melodier som värmde ett extatiskt och fullsatt Pustervik efter en heldag i festivalregnet. Med hela bandet placerat längst fram vid scenkanten kändes spelningen som den pågick hemma i vardagsrummet i kontrast till de stora scenerna i Slottsskogen.

 

Kamasi Washington
Linné, fredag

Lyckades med konststycket att transformera sin nästan tre timmar långa jazzodyssé »The Epic« till en timmes funkig, soulig och löjligt hårt svängande fest. Musikaliska insatser utöver det vanliga och publikens gensvar var därefter. En ynnest att få vara med och uppleva.

 

Seinabo Sey
Flamingo, lördag

Den styrka, pondus och självklara scennärvaro som Seinabo Sey visar upp på Way Out Wests huvudscen på lördag kväll är omöjlig att inte imponeras av. Närmast rörande hur hon samtidigt lyfter fram sina körsångare, inte minst i lysande Lauryn Hill-covern »Ex-Factor«. Men allra starkast är det i enorma »Hard Time«. Jösses!

 

Daniel Norgren
Linné, lördag

Trots att klockan inte visar mer än 12:45 kokar Linnétältet från första ackordet i inledande och majestätiska »I Waited for You«. Det är känsligt, dynamiskt och själfullt hela vägen i mål. Och »Why May I Not Go Out and Climb the Trees?« känns redan som en evergreen Neil Young glömde att ta med på »After the Gold Rush«.

 

Bubblare: PJ Harvey, Skepta, NAO, Massive Attack, Jamie XX

 

REBECKA LJUNG

 

Anna von Hausswolff
Linné, torsdag

Skivbolagsbossens övermänskliga röst skär genom ett tyngre och tätare skogsmörker än senast. Hon fullständigt manglar publiken i tältet – och slipper tack och lov gothsmälta i solen.

 

PJ Harvey
Flamingo, fredag

Så mäktigt och verklighetsnära fastän hennes uppenbarelse andades sagovärld. Wow för den löjligt vackra, klara rösten! Synd att hon fick spela i kall regnstorm bara. Det drog ner njutningen för oss på marken.

 

Morrissey
Flamingo, lördag

Han hade kunnat chocka mer, men den levande legendaren var i fin form och det är så jävla skönt med någon som fortsätter basunera ut viktiga åsikter med konsten – till exempel den mot djurplågeri slash köttätande.

 

Hurula
Linné, fredag

Jag har sett dem många gånger nu och vågar påstå att Robert Hurula med band var så pass on fire inför den kärleksbombande publiken att de utklassade konkurrenten – The Libertines. (Fint även med t-shirtutdelning och kramar till fansen.)

 

Hauschka
Hagakyrkan

Under någon timme förtrollade denne ödmjuke tysk publiken genom ett delvis improviserat pianoäventyr, kantat av märkliga ljud tack vare tejp, papper och annat skrot utplacerat i (!) pianot. Ett ljuvligt experiment.

 

PIERRE HELLQVIST

 

Kamasi Washington
Linné, fredag

Saxofonfenomenets ansiktsuttryck och minspel när han tittade på sina medmusikanter var en lika stor upplevelse som musiken i sig, och den var just ingen liten upplevelse. Jazz? Absolut. Soul? Definitivt. Fusion? Jajamen. Gospel? Jodå. Men framför allt dansmusik. Nu var benen visserligen lätt instabila efter torsdagens eskapader men ändå, varje fon fick en att svaja som en mast.

 

Anderson Paak
Azalea, fredag

Kommer bli gigantisk. Har precis allt som krävs.

 

Bleached
Stay Out West, Nefertiti, fredag

Jennifer, Jessica, Micayla och Nick gick på scen och körde omedelbart i gång med »Keep on Keepin’ On«. Sedan svartnade det för ögonen. Minns ingenting förutom extasen.

 

Fire Orchestra
Stay Out West, Gothenburg Studios, torsdag

Sicket skronk! En sådan där spelning då då en med sitt sällskap står och ropar musikernas namn – Goran! Mariam! Hederos! Texas! Kullhammar! Mats! etc (ja vi kunde nog inte identifiera riktigt alla i den månghövdade sättningen) – rakt ut.

 

NAO
Dungen, lördag

Det var här hon hände.

 

Algiers
Stay Out West, Gothenburg Studios, lördag

Frenesi, vrede och Franklin James Fischer.

 

Avantgardet
Stay Out West, Nefertiti, fredag

Huliganröj, flygande gitarrer, blodvite. Underbart tumult, som näppeligen stillades av Jocke Åhlunds inhopp. Versionen av »Åh Sverige« borde det skrivas böcker om. Alltsammans verifierade att varje Avantgardet-spelning är en happening.

 

Basia Bulat
Linné, torsdag

Ingen lätt uppgift att vara nästan först ut på en festival medan området sakta men säkert börjar fyllas av besökare. Men kombinationen av tokmusikalitet, sångröst, ofta gripande låtmaterial och smittsam charm tog Basia Bulats spelning längre än vad som borde vara möjligt utifrån förutsättningarna. Själv tyckte Basia för övrigt att Anna von Hausswolff var festivalens höjdpunkt.

 

Pascal
Stay Out West, Nefertiti, fredag

Desperadorock som fick blodådrorna att brisera. Bitvis skrämmande intensivt, skrämmande bra.

 

Sleaford Mods
Stay Out West, Gothenburg Studios, lördag

Amfetaminerad brexitboogie är skiten.

 

Annat bra: den resonabla dörrvakten från Gislaved, när vi blev inlåsta på Playground Musics Bon Iver-smyglyssning (fantastisk skiva, låter inte som något annat), resonemangen kring crustpunkreportaget Markus Larsson åtagit sig att skriva åt oss, Sonics kommande »Vi knarkar med olika band«-nummer (kulturstödet lär ryka men det får vi ju ändå bara på nåder vart sjunde år. Bäst att tillägga: vi skojar bara, inte om kulturstödet men numret – tror vi i alla fall), svenska språkets bästa ord-listan (»fuffens«, »jubelåsna« och »snusmumrik« intog tätpositioner), stunden i Radisson-baren på Hisingen och väldigt mycket mer som vi bör undvika att surra om här och nu.

Såg tyvärr för lite av men det lät alldeles utsökt: Ane Brun.

Fel scen vid fel tidpunkt: Jason Isbell. Laddningen från Berns-giget i början av året infall sig aldrig.

Nja: Eagles of Death Metal, The Damned, regnet som tvingade oss att välja bort Grace Jones och PJ Harvey för inomhushäng på Pustervik, allt en ofrånkomligen missar på festivalen.

Gjorde Sonic någon nytta på Way Out West? Jodå, men en del ledsamheter som sista minuten-inställda möten med NAO och Algiers. Olika omständigheter gjorde att det inte heller gick att genomföra inbokade pratstunder med Beth Orton, Jason Isbell, Beach Slang och Bleached. Och så en massa förfrågningar som inte ledde någonstans. Men det blev i alla fall intervjuer med Mabel, Bibi Bourelly, Basia Bulat, CHVRCHES, Morgan Delt och Hurula – detta och annat kan ni läsa om i nästa nummer som blir ett extratjockt specialnummer. Det kommer ut 28 september.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder
Gitarrhjälte hela vägen