Mitt liveår i femton låtar

Beyoncé: Freedom
Friends Arena, Stockholm, 26 juli
En lika grandios som fullkomligt utmattande uppvisning i den nya arenarockens möjligheter (och, för de artister som nu inte råkar heta just Beyoncé, omöjligheter). Begreppet »total konstnärlig kontroll« har inte gjort sig påmint med samma epilepsiframkallande frenesi sedan en Prince i toppslag lirade bort byxorna på oss allesammans. Det reses ibland invändningar i stil med att Bey är »för perfekt« eller »för mycket maskin«. Well, det där handlar i själva verket mest om vissa individers rädsla för kvinnlig styrka. Hon är förmodligen Donald Trump och det framväxande hatets svåraste motståndare. Hon är framför allt ett geni. Så gott som allt i showen övertygade, det mesta långt mer än så (öppningen med »Formation«, någon?), men inget krossade på samma vis som den ymnigt vattenstänkta ångvält till protestanthem som heter »Freedom«; »Hey! I’ma keep running/Cause a winner don’t quit on themselves«.

Grimes: Flesh Without Blood
Münchenbryggeriet, Stockholm, 24 februari
Omöjligt att säga exakt vad Grimes är men hon har väldigt mycket som ingen annan har och gör ännu mer som ingen annan gör. En DIY-generationens Madonna, en Roland Sp-404SX-muterad Prince-avkomma, en Tingeling vars stoft de facto ger publiken vingar. Och: har roligare på scen än alla andra. Skulle ha varit perfekt festivalavslutare på, säg, Way Out West i år.

Sturgill Simpson: Oh Sarah
Berns, Stockholm, 5 juli
Ibland visar sig en »What’s Going On«-inspirerad konceptplatta som huvudsakligen kretsar kring kärleken till och saknaden av sin son vara den enda vägen att gå för en nyfiken nytänkare i gränslandet mellan soul, rock’n’roll och den djupaste, mörkaste, mest dova countrymusiken. Första halvan av konserten på Berns utgjordes av Sturgill Simpsons bästa låtar fram till nämnda konceptplatta. Det var skrämmande starkt. Under andra halvan spelades så »A Sailor’s Guide to Earth« rakt av. Det var ännu bättre. Ofta svängde det som Elvis sjuttiotal. I en låt som »Oh Sarah« vidrör han samma svindlande höjder som mästaren Mickey Newbury. Som alla vet finns inget finare betyg.

Slowgold: Nycklarna
Pick Up The Steam, Trädgård på Spåret, Stockholm 18 juni
Slöt ögonen, vågade faktiskt inte titta, men hörde givetvis alltsammans. När Amanda Werne går så här djupt in i musiken, så här djupt in i mystiken, träffar hon minst lika hårt som någonsin Van, som någonsin Neil, som någonsin Judee. Om än, förstås, på sitt helt egna sätt. Första gången de spelade den här låten live, tydligen.

Ossler: Helsingborg
Stockholm Music & Arts, Galeasen, Stockholm 30 juli
Mest elektrifierande på Skeppsholmen härom helgen var Pelle Osslers uruppförande av ett album som ännu inte finns (släpps nästa år). Bitvis kolsvart, som i det direkt skrämmande och blytunga öppningsspåret, men i det kompakta mörkret slog också gnistor som lyste av det vi känner som liv. Tyckte inte minst väldigt mycket om en tillbakablickande, närmast episk skapelse som enligt artisten kanske kommer att heta »Helsingborg«.

Silvana Imam: Svär på min mamma
Pustervik, Göteborg, 29 april
The most beautiful noise en regnig och ruggig göteborgskväll…

Avantgardet: Vita nätter
Oceanen, Göteborg, 29 april
…som kort efteråt, ett par spårvagnshållplatser bort, övergick i de här Nybro-piraternas premiärgig där den emotionella turbulensen kunde blåsa omkull ett berg. Sveriges just nu mest livräddande band.

Jason Isbell: Cover Me Up
Berns, Stockholm, 7 januari
Mot slutet stod en god vän och bankade sitt huvud i ett balkongräcke. Det var det minsta en kunde göra.

Titiyo: Longing for Lullabies
Stockholm Music & Arts, Stora scen, 29 juli
När Titiyo sjunger den och lever den som bara Titiyo kan sjunga den och leva den påminns du om hur det är att vara människa. Inte alltid oproblematiskt, men nödvändigt.

Willy Tea Taylor: Hummingbird
Pick Up The Steam, Trädgård på Spåret, Stockholm 18 juni
»Songs wrote on those broken down guitars
they make more sense in run down old bars
where bourbon like to soak up those scars«
Klockan började bli sen. Dagen hade varit lång. Vi var nog alla blöta och kalla. Med trastrubadur Willy Tea Taylor från Kalifornien kom så värmen, det vackra vemodet, vidunderligheten i vår blotta existens. I publikens ögon syntes både skratt och tårar. Ingen gick hem riktigt lika ensam som hen anlänt. Ibland behövs bara lite närvaro.

Michael Kiwanuka: Love & Hate
Stockholm Music & Arts, Stora scen, 29 juli
Öppningsspåret »Cold Little Heart« är nog det mest övertygande argumentet till varför varje människa bör spana in Michael Kiwanukas nya album men på scen var det titelspåret, en bitterljuv samtidsskildring så god som någon, som gjorde djupast avtryck. Hisnande arrangemang, intrikat gitarrspel, fantastisk sång, sublim citysoul.

Nikki Lane: You Can’t Talk to Me Like That
Scandic Grand Central, Stockholm, 11 maj
Attitydstarkt, stundom nonchalant, rätt slirigt. Ändå mer soul, smärta och drypande klass än det mesta som utspelar sig på valfri scen.

Cat Power: Fool
Stockholm Music & Arts, Stora scen, 29 juli
Fel artist på fel scen vid fel tidpunkt men när Cat Power själv, mellan växelvis mikrofonirritation, plötsliga leenden och teklunkar, hittade rätt förmedlade hon västvärldens vilsenhet med större precision och finare poesi än någon annan.

Steve Wynn: Then She Remembers
Bar Brooklyn, Stockholm, 21 april
Ibland finns det faktiskt fortfarande stunder då just ingenting är hårdare än en drygt medelålders desperado ensam med en elektrisk gitarr. Så var det också aftonen då beskedet om Prince bortgång kom.

Jesse Malin: What You Do to Me
Bar Brooklyn, Stockholm, 2 mars
Alla artister borde göra Teenage Fanclub-covers.