Håller sig till nuet




Foto: Carl Dahlstedt



Basebollträn och kaosartade spelningar. Men vad mer? Klas Ekman försöker få The Tough Alliance att förklara sig. (Ur Sonic #35, juni 2007.)

Det är försommar i Stockholm och värmen får gatorna att lukta semester. Fast för Henning Fürst och Eric Berglund kan begreppet ledighet inte vara mer avlägset. Efter en lång tids vägran att ge intervjuer har The Tough Alliance beslutat sig för att bryta tystnaden och har betat av tidningar som Rodeo, Metro, Dagens Nyheter och Stockholm City på ett par dagar. De närmaste veckorna är fulltecknade av spelningar (eller, med tanke på deras mimshower, kanske snarare »spelningar«) och ännu fler möten med olika medier. Och mitt i alltihopa ska förstås nya plattan »A New Chance« släppas.

Intresset och intervjuerna ställer naturligtvis till med problem för landets kanske mest uttalat kompromisslösa popduo, eftersom de vare sig vill eller planerar att berätta om allting gällande The Tough Alliance för journalisterna.

– Det är inte enkelt att prata om någonting, säger Henning. Alla intervjuer vi gjort i dag har till stor del handlat om hur svårt det är att hitta rätt form för det.

Innan vi går ut från deras distributionsbolag, Playground Music, får Eric en kartong med »First Class Riot«-sjuor och han och Henning får höra att det blivit något fel på färgen på ett kommande omslag, vilket ska mejlas över till dem senare så att de får ta ställning till det.

– Alltid är det nåt, muttrar Henning när han går nedför trapporna.

Både han och Eric är klädda i lätt upprullade chinos. Henning har en ganska bylsig jeansjacka, Eric har en vit v-ringad tröja och de bär varsin sportbag till fotograf Carl Dahlstedts parkerade Chevy Van.

 

Den officiella historien om TTA börjar redan kännas en smula uttjatad. Detta bör förstås ändå göras, i den journalistiska övertydlighetens namn:

Unga män släpper fantastisk EP på litet hippt skivbolag (Service) och under sina spelningar mimar man till egna låtar. Henning passar också på att vifta lite i luften med ett basebollträ, något som den svenska publiken av någon obegriplig anledning fortfarande inte verkar ha hämtat sig ifrån.

Efter att ha droppat några fotbollsreferenser blir man också kallade för huliganer, ett omdöme som kanske skärps en smula när de via sin sajt uttalar en fatwa över The Sounds efter att någon i gruppen slagit ned Fredrik »Liston« Lindson i The Embassy i samband med en spelning på Göteborgs Filmfestival.

Eftersom TTA själva aldrig egentligen kommenterat de här händelserna, mer än med mycket luddiga ordval, har de bara ökat mytbildningen kring bandet. Och nu, när de ger ut skivor på det egna skivbolaget Sincerely Yours (som även släpper The Honeydrips och Air France), har de inte längre råd med annonser. Vilket inte resulterat i någon direkt öppenhjärtighet. Att läsa en intervju med TTA är ofta som att läsa luft. Formuleringarna är lika svävande som musiken på deras instrumentala andra platta »EscapingYourAmbitions«.

Själva säger de att de vill att musiken ska stå i centrum. I så fall har de både lyckats och misslyckats.

 

Färden går långsamt via ett folktomt Östermalm mot Djurgårdsbrunn. I en intervju i Svenska Dagbladet beskriver Eric deras uppväxtort Onsala som »ett fasadsamhälle, vilket vi reagerade extremt på. Vi hade säkert varit helt annorlunda människor i dag om vi växt upp bland människor som haft ett friare sätt«.

Samtidigt är det lätt att tro att de hämtat mycket av sin estetik därifrån. Henning är till exempel uppvuxen långt ut på Onsalahalvön, nära idylliska lilla Gottskär, en småbåtshamn där Kungsbackas studenter brukar ha sina studentfester på Hamnkrogen. Ta bort delfinerna så har du videon till »First Class Riot« på ett litet vitmålat bräde. Henning beskriver hela Onsala som lite »Beverly Hills med pastellvillor, sportbilar och blonda tjejer«. Eric konstaterar att det var ovanligt med familjer som inte hade två bilar (som deras föräldrar).

Duon träffades redan på mellanstadiet på Iseråsskolan.

Henning: Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag minns att vi hatade varandra i början.

Eric: Ja. Vi hade varsitt band.

Henning: Sen tog vi det bästa från varje band och startade ett nytt.

I början bestod materialet mest av Ebba Grön- och Guns N’Roses-covers, uppblandat med lite eget material. Någon gång i gymnasiet lades bandet ner och Henning och Eric började göra musik för sig själva.

Eric: Men det fanns bara mellan oss, vi spelade aldrig ute.

Henning: Exakt, det var alltid bara mellan oss, för att vi skulle ha något att göra. Vi har alltid hållit oss ganska mycket på vår kant.

Han tittar ut genom fönstret där en stor allé glider förbi och några tjejer går förbi med glassar. Och den inre göteborgaren tittar fram.

– På vårkanten…

 

Redan i början av gymnasiet började de hänga på Isse Samie (Dolores) och Ola Borgströms (sedermera Service) Club Lolita, på Jazzhuset i Göteborg. Eftersom Göteborg tydligen fortfarande är en del av Sverige gäller artonårsgräns på krogen även där, men Eric var bästa kompis med Olas lillebror så de brukade bli insläppta ändå. Det var så de kom i kontakt med gänget kring det som skulle bli Service.

– Vi spelade skivor på Club Lolita ibland, när vi var i sjuttonårsåldern, och vi tyckte alltid att vi visste bäst. Vi lärde oss ingenting men det var kul, säger de i dag.

Under de åren växte någon sorts frustration med tingens allmänna ordning fram och direkt efter studenten från Lindälvsgymnasiet flyttade de till Barcelona och där började TTA ta form. Att det blev just Barcelona gör ju deras personliga blandning av Bad Cash Quartet och A Man Called Adam mycket logisk på alla sätt och vis. Göteborgskt larm och brittiska drömmar om baleariska partyn.

Henning: Där bröt vi med allt och började koncentrera oss. Vi pluggade spanska någon timme om dagen, så att vi kunde få studielån, men vi hade en massa tid att göra musik på. Och att diskutera igenom hela projektet, och det gjorde vi överallt. Vi gjorde inga planer, vi hatar sånt, men vi pratade.

Vad sa ni då?

Eric: Vi pratade på ett ungefär om det som finns nu. Det var väldigt abstrakt, precis som det fortfarande är.

Plötsligt börjar Eric vrida lite på sig i sin stol.

– Jag känner mig inte riktigt bekväm med det här. Jag är allmänt oförtjust i historia och nostalgi. Det är jobbigt att prata om det förflutna, säger han, och det blir någon sorts jobbigt underifrånperspektiv där man undersöker hur vanliga killar blir popstjärnor och vi känner oss verkligen inte som popstjärnor, vi är helt främmande till hela den grejen.

Henning instämmer.

– Vi håller oss till nuet. Du får fråga om det.

 

Bilen svänger in vid Djurgårdsbrunns värdshus och kör vidare till tennisklubben tvärsöver vägen där de ska plåtas. Eric är törstig och köper en Zingo. Sedan håller vi oss till det intressanta upplägget att enbart prata nuet. Vi säger saker som att det är snyggt med gamla träracketar och att det är gott med en cigarett i solskenet. Det kommer fram att Eric faktiskt spelar tennis tre gånger i veckan (vilket märks under den match som plåtningen urartar i). Vi enas om att det var tur med vädret och att det är skönt att de där mörka molnen som precis var på väg fram över himlen verkar ha ångrat sig och återvänt dit de kom ifrån.

Till slut, efter att jag berömt Hennings chinos och han sagt »tack«, har vi inte fler alldagliga saker att prata om. Jag sitter och pillar förstrött vid kanten av planen och ska precis ställa frågan »grus…?« men kommer på att det kanske inte ens är en fråga.

Det pratas lite om att göra musik. Det mest konkreta som kommer fram är följande citat från Eric:

– Vi går ganska mycket på känsla. Vi pratar inte så mycket. Det bara händer. Allt kommer helt naturligt.

Det pratas också om hur mycket av uppmärksamheten kring saker som basebollträn och huliganism som verkligen var planerade från början. Och det mest konkreta som kommer fram är följande citat:

Henning: Det går inte att kontrollera, vi försöker bara att vara ärliga.

Eric: Det är bäst att bara låta det bli som det blir.

Men hur uttänkt var det där med fatwan mot The Sounds?

Henning: Vi tänkte inte. Vi hörde att de anföll Liston med en flaska bakifrån. Det var allvarligt.

Eric: Det var inget skämt. De var nära att döda vår vän.

Henning: Han fick sy. Det blev rättegång och allt. Fast vi vet inte exakt hur det gick till eftersom vi inte var där.

Brukar ni läsa recensioner?

Eric: Nja. Det är alltid någon man träffar som återberättar något han eller hon har läst, och så blir man nyfiken och kollar.

Och nätet… Bloggar och sånt?

Henning: Vi håller oss ifrån internet.

Jag trodde ändå att ni roades lite av alla rykten och teorier?

Henning: Vad går det för rykten då?

Min favorit är en konspirationsteori om att TTA egentligen är Martin Elisson i Bad Cash Quartet.

Henning: Vadå? Det har jag inte hört. Vad menar de då? Att han sjunger? Hm…

Henning ser lätt road ut. Eric verkar nollställd.

Ni har aldrig blivit erbjudna några konsultdealar från andra band och artister om hur man får uppmärksamhet?

Eric: Konstigt nog inte. De borde ju vilja det.

 

Ståuppkomikern Bill Hicks brukade köra en rutin om hur mycket han hatade reklamare. Det hela gick ut på att han mindre och mindre artigt bad dem att ta livet av sig. Det som var tänkt att vara roligt var hur han hela tiden avbröt sig för att analysera hur de eventuella reklamare som fanns i publiken skulle reagera. Och ju mer hatisk han blev desto gladare skulle de förstås bli. Varje harang avslutades med att de tänkta reklamarna nickade glatt och konstaterade att »that’s a good dollar«. En moment 22-situation, kort sagt.

TTA har på sätt och vis hamnat i exakt en sådan sits. De avsvär sig alla PR-mässiga tricks, referenser och annan egentligen tidsförankring, men ju mer de avsvär sig koll och vilja att vara kommersiella desto smartare och mer säljbara framstår de som.

Från de numera vansinnigt uttjatade basebollträna till oviljan att säga något i intervjuer som skulle kunna kallas konkret. Lagom tomma uttalanden får det hela att framstå som en tennismatch mot någon som vägrar att över huvud taget slå tillbaka bollen.

Och det är naturligtvis det som gör dem så fascinerande. Ingen vill ju vara medlem i en klubb som vill ha en som medlem, etc. Det och deras såväl musikjournalistiskt som populärkulturellt korrekta smak. De inspiratörer de listar i gamla »Take No Heroes« känns till exempel som en bra bas för att samtala med gamla rockjournalisträvar över några bärs på Pet Sounds Bar.

Henning: Men vi är inga musikjournalister.

Eric: Precis. Vad menar du egentligen?

Kanske att i stort sett varje TTA-släpp också känns lite som en trendrapport. Hur mycket snackar ni igenom stil och estetik?

Eric: Inte alls egentligen. Det bara kommer naturligt. Det är aldrig så att vi hindrar varandra från att ta på oss vissa plagg eller så. Det är spontant, alltihopa.

Marcus Söderlund har regisserat alla era videor. Är det han som kommer med idéerna till dem eller är det ni?

Eric: Från början kommer idéerna alltid från oss, sen diskuteras det fram när vi är ute någonstans eller när man ses mer planerat. Men från början är de alltid våra. I alla fall sen vi bröt med Service. Då var det mer vi ihop med Marcus. Vi kände ingen press på oss att komma med egna idéer, det kom sen.

Apropå den fina videon till »First Class Riot«, varför ska alla popartister och popduos från Göteborg hålla på och posera i seglarmiljöer?

Eric: Vi är uppvuxna på en halvö. Havet har alltid varit närvarande. Är väl snarare konstigt om det inte funnits med.

Henning: Det är ju en bra symbolik också. Det representerar framtiden på något sätt. Att titta bort mot horisonten.

Hur gick snacket innan »First Class Riot«-videon, med hur den skulle se ut och så?

Henning: Det gick faktiskt precis som man skulle kunna tänka sig. Vi sa »det ska vara en klassisk performancemusikvideo i ett vitt rum och vi ska spela bas och trummor och det ska projiceras delfiner på oss«. Ungefär så.

Kul att ni säljer en skottsäker väst på Sincerely Yours hemsida. Vems idé var det?

Henning: Det är Sincerely Yours som gör det. Sincerely Yours ger inga intervjuer. Det är TTA du pratar med nu.

Har ni några andra jobb?

Eric: Nej, det har vi inte. Men det börjar kännas som att man borde skaffa det.

Bråkar ni någonsin över idéer?

Henning: Nej. Det är aldrig så att den ena har en idé och måste beskriva den. Idéerna kommer och vi förstår varandra direkt. Vi är så sammanfogade att de kommer samtidigt. Det är svårt att säga vem som kom på en viss grej.

Har ni några svaga stunder över huvud taget?

Eric: Ibland känns ingenting särskilt meningsfullt.

Henning: Men den känslan varar inte särskilt länge. Det går jättebra att göra egen musik även om allt annat låter svintråkigt, för då kan man bevisa att allt inte behöver vara så.

Vad för sorts utrustning använder ni när ni spelar in?

Eric: Vi vill inte vara otrevliga men inte heller dra ner TTA till en sådan simpel, konkret nivå. Det finns så mycket viktigare saker att tala om. Känslor till exempel.

Men ni vill ju knappt säga något alls, hur pratar man känslor då?

Eric: Känslor är komplicerade saker och väldigt svåra att beskriva. Vi vill hemskt gärna kunna tala rakt ut men det är svårt och vi känner att folk alltid gör det enkelt för sig och talar om saker de egentligen inte kan svara rakt på. Vi kan inte förminska TTA på det sättet. Det är så viktigt och komplicerat för oss att vi känner oss som övermänniskor varje gång vi lyckas göra det rättvisa. Med en låt eller ett svar till en intervju till exempel.

Känner ni någon press på er inför varje nytt skivsläpp?

Eric: Nej, vi hade inte gett ut något om vi inte var nöjda. Det är till exempel ingen poäng att försöka låta en skiva vara medveten en motreaktion till den förra. Det känns som att väldigt många band verkar tänka så, men det förstår jag inte.

»The New School«, »New Waves« och »A New Chance«. Hur stor är chansen att nästa platta kommer att heta något med ordet »new« i?

Eric: Det där slog oss först nu när vi döpte »A New Chance«.

Varför är ni så besatta av allt nytt och framtiden?

Henning: Om man inte försöker låta så modern som möjligt för sig själv så tycker jag inte att man ska ha ett band. De som vi tycker är de riktigt stora popögonblicken kan vara femtio år gamla, men det TTA gör handlar alltid om nuet.

Är inte hela albumformatet en smula omodernt?

Henning: Jo, men det är nödvändigt att använda sig av det om man vill ta över världen.

Men era spelningar är ju väldigt gammaldags rock’n’roll, med eller utan mim. Bli full, göra en jävligt kort show, bli utslängd…

Henning: Jo, jo… Det har det ju. Det är väl bra att det finns något fränt att skriva. Vi försöker bara att inte kontrollera spelningarna särskilt mycket. De brukar mer bli föremål för filosoferande efteråt. Man frågar sig vad det var som hände egentligen. I regel brukar det vara ganska svårt att återge.

Vad har ni gemensamt med de andra banden på Sincerely Yours?

Henning: Vi är kompisar med dem och tycker att deras musik är fantastisk. Vi kan uppskatta massa musik utan att vi hade varit nöjda med den om vi gjort den själva.

Har det inte dykt upp rätt många TTA-inspirerade band i Göteborg?

Henning: Det känns som att vi inspirerat en del människor. Men mest när det gäller vår inställning. Jag hoppas att folk kan inspireras av att vi inte kompromissat och inte ställt upp på alla normer och regler. Det är fascinerande med den gängse uppfattningen om hur allt ska vara i den här branschen.

Finns det något band som klarat av den kompromisslösheten?

Eric: Broder Daniel.

Henning blir tyst och ser ut att tänka efter.

– Eftersom vi aldrig pratat om andra band på ett konkret sätt så skulle det ta för mycket fokus om vi började med att göra det nu.

Är det nödvändigt att vara så totalt kompromisslösa som ni är?

Henning: Är man inte inställd på att vara kompromisslös så är det nog lätt hänt att en massa saker runt omkring får inverka på det man gör och hur man vill att det ska vara.

Eric: Vi vill ju skapa något som kommer från oss, som har den tydliga avsändaren. Då finns det inte riktigt utrymme för kompromisser. Man vill ju uppnå någon slags värdighet. Det är viktigt.

Bilderna är tagna. Bilen rullar mot centralen så att Henning ska hinna med sitt tåg som går hem till Göteborg kvart över sju. Eric ska stanna i stan. Innan vi skiljs ser Eric ut att tänka lite på en grej.

– Det vore bra om du över huvud taget inte nämnde fotograferingen, så att bilderna får stå helt för sig själva, säger han.

 

Ungefär en vecka senare uppträder TTA i Södra Teaterns bar i Stockholm. De går upp på scenen exakt tjugo i tolv och inleder med »Something Special«. Rökmaskinen gör sitt jobb så väl att man knappt ser Hennings Bez-liknande dans. Eric poserar snyggt med basen längst fram. När de kör i gång »First Class Riot« stormar publiken scenen. Det är rätt fantastiskt, men efter några låtar verkar Eric sjunka ihop och musiken bryts rakt av.

Scengolvet har rasat in, visar det sig. Någon förklarar att det är stängt nu och folket börjar tömma lokalerna. Jag hör en person konstatera att »herregud, de bjuder alltid på något mer…«. Själv tar jag upp min mobilkamera och knäpper en bild på det som för en knapp halvtimme sedan var ett scengolv. Sedan ringer jag Expressen.




Relaterat

Henrik forever
Fibes, Oh Fibes!
The Embassy