Precis steget före






Tony Ernst minns Prince.

Var han den coolaste människa som någonsin levt?

Jag tror fan det. Miles Davis, kanske. Annars ingen. Den sublima självkänslan, det ouppnåeligt flamboyanta, det sensuella spelet mellan kön och intellekt. Och så musiken under fem decennier, så obönhörligt stark. Han är, tveklöst, den enskilt viktigaste artisten de senaste femtio åren. Ingen annan har haft lika stor betydelse för hur populärmusiken låter och ser ut i dag – och, vågar jag säga, kommer att låta och se ut framgent.

Det är konstigt med hans låtar. När man lyssnade som ung var de aningen mer banala dansgolvsexplosioner, något att skaka höfterna till. Funken skymde allvaret. Men i dag, när man lyssnar, är det som att de har vuxit. Borta är raggningsförsöken, de svettiga handflatorna. Nu är det värmande berättelser om det oändligt svåra i att bli människa, om att växa upp i ett kallt och ogästvänligt universum.

Prince Rogers Nelsons allra bästa låtar har hakat sig fast i ens liv och blivit outbytbara delar av ens DNA. Jag svär, »Sometimes It Snows in April«, »Arms of Orion« och »Sign O’ the Times« är tatuerade på min själ.

Ingen annan artist ställde så intima frågor om det sensuella, om de gryende känslorna av kättja, om sex. Det var som att han viskade i ens öra att det där ångestfyllda och komplicerade sexuella uppvaknandet kanske ändå skulle ordna sig. »Ångra, min älskade ej, att fången du gav dig så snarligt!« skriver Goethe i sina romerska elegier. Jag minns »I Wanna Be Your Lover«, »Sexuality« och »When Doves Cry« som en sorts försäkran om att njutningen trots allt skulle överskugga oron.

Ni vet att anledningen till att Tipper Gore och hennes anhang i Parents Music Resource Center började kräva varningsetiketter på skivor kom sig av att Tipper hörde hur hennes elvaåriga dotter Karenna lyssnade på »Darling Nikki«? Det är, kanske mer än något annat, ett bevis på den närmast subversiva sexualitet som Prince obekymrat utsöndrade. Och på »Filthy Fifteen«, de femton låtar som PMRC fann allra mest motbjudande, hade Prince låtar på platserna 1, 2 och 4.

Jag tror heller aldrig jag sett en människa så okonstlat vara absolut virtuos på allt han tog sig för. Helt enastående låtskrivare? Visst. Världens bäste gitarrist genom alla tider? Varför inte. En röst i klass med änglars fröjd? Självklart. Det såg inte ens ut som att han tog i, han var bara ett oöverträffat multigeni som gjorde det som föll honom in. Under i alla fall tjugo år var han i total synk med samtiden, ja, han låg precis steget före och visade vägen.

Merle Haggard för en vecka sedan, och nu Prince. De förkroppsligar båda två det USA jag ägnat mitt liv åt att försöka förstå och älskar. Det går röda trådar från bägge, såväl bakåt som framåt, genom seklerna. Sara Dougherty Carter, Young Thug, John Coltrane, Fred Astaire, Futura 2000. Artister som alla är sprungna ur en följdriktig amerikansk upplevelse och tradition. Det unika tilltalet, nybyggarandan, rasproblematiken, den religiösa närvaron, konsten att verka i en nedärvd historia.

Ännu ett bevis på hans storhet är hur hudmässigt gränsöverskridande hans musik och gärning var. Vi ska inte låta oss luras: Prince var en afrikanskamerikansk artist som verkade i en strikt svart tradition. Det går aldrig, upprepar aldrig, att bortse från när man diskuterar kultur från USA. Men han rörde människor av alla färger. Detsamma går nästan att säga om könsgränserna, ett område där USA definitivt har problem.

Han lärde män att en annan, mindre förgiftad, sorts heterosexualitet var möjlig, han lärde bögar och lesbiska att det avvikande var en välsignelse snarare än en förbannelse, och han förstod kvinnor och deras upplevelser som nästan ingen annan manlig artist.

Jag känner det som att en nära vän har dött. De man vuxit upp med, de som hållit en i handen – Bowie, Merle, Prince – de ska alltså dö ifrån en nu? Man ska klara sig ensam? Jag är knappt värdig att beskriva hans storhet, den här texten ska snarare ses som en del i det egna sorgearbetet än som en exposé över allt som gjorde Prince till en av nittonhundratalets största artister. Jag böjer huvudet i sorg och respekt åt en av de som allra tydligast hjälpt mig att bli den människa jag är i dag.




Relaterat

42 från 92
Omfamnade av Prince