Ostig musik är bäst






Shibuya-scenemakern Katoman återvänder till Stockholm för ett DJ-set på Marie Laveau i kväll torsdag, där stockholmarna får höra det han kallar »cheesewave«. Erik Augustin Palm passade på att fråga ut den notoriske Tokyo-musikprofilen om genren han vill etablera i Sverige.

Det pågår en ständig tävlan om vilken stadsdel i Tokyo som är det ultimata för musiknördar, där de gemytliga områdena Shimokitazawa och Koenji i dag ofta nämns som »måsten« vid ett Tokyo-besök. Men även om dessa kreativa nav i mångmiljonstaden har en högst intagande blandning av skivbutiker, konserthak och mikrobryggerier leder alla vägar slutligen åter till Shibuya. Detta Tokyos eviga underhållningsmecka – för alltid sammanlänkat med drömsk indie och electronica genom filmen »Lost in Translation« av Sofia Coppola – kombinerar enorma skyskrapor, blinkande neonljus och shopping, med de mest obskyra klubbarna och bästa DJ-barerna, oavsett genre. Och väl på plats i Shibuya, tycks alla vägar där i sin tur gå till undangömda baren Beatcafe i kvarteret Maruyamacho – mest känt för sina »kärlekshotell«, utspridda intill den sluttande huvudgatan Dogenzaka, därav smeknamnet Love Hotel Hill.

Sedan 2006 har Gensho Tanaka och Katoman – båda veteraner på Tokyos alternativa musikscen – drivit detta vattenhål för musikälskare. Först låg Beat, som stället kallas i folkmun, i ett gammalt ruckel på barstråket Centre-Gai, intill duons numera nedlagda klubb Echo – fram tills att rucklet jämnades med marken och man tvingades flytta några gator bort. Mest på gott och lite på ont, har Beatcafe därefter blivit till hjärtat för Tokyos internationella hipsterscen. Allra främst är det dock en inspirerande och uppsluppen plats för opretentiöst och förbehållslöst musiknörderi, där japaner och »gaijins« (utlänningar) bygger vänskapsbroar över prisvärd öl. Gensho, ställets ägare, är lika älskvärd, men håller sig lite i bakgrunden, medan den extroverte Katoman oftast står för DJ-insatserna. Den numera legendariska lappen med texten »Sorry NO requests – I know you are good DJ«, sitter uppklistrad på en laptop på bardisken, och hintar både om Katomans humor och hans encyklopediska koll på musik.

Under de senaste femton åren har Katoman varit med och arrangerat ett oräkneligt antal konserter, klubbar, festivaler och andra musikarrangemang i Tokyo, bland annat för band som Battles, Chairlift, The Locust och The Album Leaf, samt varit manager åt flera alternativa japanska band – inte minst fantastiska postrockarna Nisennenmondai – och gett ut en mängd album, allt genom egna skiv- och distributionsbolag som Dot-Line Circle och Sparkmusic. Detta förstås utöver de kontinuerliga egna arrangemangen på Beatcafe (och tidigare på Echo), som även har blivit en efterfestdestination för utländska artister under Japan-turnéer – vare sig det gäller indielegendarer som Belle & Sebastian eller dansmusikikoner som 2manydjs/Soulwax. Därtill har Katoman blivit något av en ambassadör för svensk musik i Tokyo, och har själv turnerat med bland andra The (International) Noise Conspiracy. Han har även tagit Beatcafe-euforin till Stockholm, då han under sommaren 2011 DJ:ade på Riche och nuvarande Debaser Strand.

Och nu är det dags igen. I kväll torsdag spinner Katoman sjutummare på Marie Laveau, och det är hans egenpåkomna genre cheesewave som står på DJ-agendan. Sedan 2008 har Katoman på olika sätt fört ut cheesewave till Tokyo-borna, dels genom musikprojektet I Am Tokyo, You Are Osaka (tillsammans med Michio Kihara), och dels genom fester och klubbkvällar på Beatcafe och Echo, som exempelvis Drunk Girls, Hi Girls, Cheesewave High och Cheesewave Church. När jag kontaktar Katoman ber vi honom att förklara vad cheesewave egentligen innebär rent musikaliskt.

– Det började med mitt och Michio Kiharas kombinerade band, produktions- och DJ-team I Am Tokyo, You Are Osaka, där vi var inriktade på popmusik gjord mellan 1979 och 1986, både genom att DJ:a dessa åttiotalsklassiker, och att skapa egen musik inspirerad av den eran, säger han. Vi älskar produktionen, utvecklingen och de tekniska aspekterna av musik från den perioden.

Att Katoman är peppad inför sin första stockholmsspelning sedan 2011 är tydligt, och han tror att stockholmarna kommer ta till sig budskapet; kärleken i musik med ett »cheesy« sound.

– Cheesewave har blivit en smärre rörelse i Tokyo, med våra fester i Shibuya, och var och en har sin egen bild av vad genren är. Men den innebär alltid leenden, och ömsesidig respekt.

Katoman menar att en central aspekt av cheesewave är just hur de förhållandevis primitiva syntarna och trummaskinerna under tidigt åttiotal fick musiken att låta »billig«, på ett positivt sätt. Han refererar bland annat till tidiga åttiotalsskapelser som trummaskinerna TR-808, TR-707 och LinnDrum, som en grund för soundet. Genom att så många artister från så många olika genrer använde sig av samma sorts utrustning, har Katoman svårt att peka ut en specifik, redan existerande musikalisk etikett som cheesewave hör samman med. Det handlar mer om årtalen, där 1986 är det viktigaste – kulmineringen av sju års cheesewave. Katoman nämner cheesewave-milstolpar som albumen »Control« av Janet Jackson, »Parade« av Prince, och »5150« av Van Halen. Den röda tråden i musiken är »ärlighet och glädje«, säger Katoman.

– Det finns inte plats för någon ironi i förhållningsättet till den här musiken, utan bara en oförfalskad glädje, positiva vibrationer och konversationer – och så massor av dans, självklart.

 

Katoman spelar cheesewave i kväll torsdag med start kl. 21.00, på Marie Laveau i Stockholm.

 

Nedan: Spellista med cheesewavelåtar utvalda av Katoman.

 




Relaterat

Hymner till mor