Bäst på Way Out West






Sex Sonic-medarbetare väljer fem favoriter vardera från helgens Way Out West-festival i Göteborg.

L-P ANDERSON

 

1. Sturgill Simpson (bilden ovan)
Magnifika låtar, sagolikt bra band och stark kandidat till att vara det bästa jag någonsin sett, inte bara på Way Out West 2015 utan på en festival någonsin.

 

2. Todd Terje & The Olsens
Inte sedan Hank Von Helvete i Turbonegro busringde till Nomads-sångaren Nix en sommarnatt 1995 har någon från Norge lyckats kombinera humor med kompromisslös attityd och laborerat fram musik lika lysande och oemotståndlig som den Todd Terje gör.

 

3. Woods
Ett av världens just nu bästa band och kanske den Way Out West-spelning jag på förhand såg mest fram emot. New York-bandet spelar psykedelisk pop som kan mäta sig med de allra största hjältarna inom genren. Rakt igenom extasframkallande bra!

 

4. »The Damned: Don’t You Wish That We Were Dead«
Way Out West toppar artistbokningarna 2015 med att visa musikrelaterade filmer. En lysande idé! Dokumentären om legendariska punkbandet The Damned avslöjar att gitarristen Captain Sensible har begåvats med avundsvärd barnslighet. Scenen där han berättar om sin tid som toalettstädare och hur han med kniv och gaffel från den intilliggande restaurangen löste problemet som uppstod när någon lämnat en gigantisk bajskorv efter sig väcker många tankar.

 

5. Foxygen
Med stort pentagram som backdrop levererade de under ledning av den Lux Interior-liknande frontfiguren Sam France något som fick många i publiken att skruva på sig obekvämt. Ekon från hela rockhistorien vävs ihop i en sorts musikalisk LSD-tripp där allt från Link Wray till Sparks via tusentals andra tänkbara och otänkbara influenser dyker upp i sköna ljudhallucinationer. Framför scenen, i väntan på att bandet ska gå på, hör jag en tonårskille beskriva Foxygen för sin flickvän med orden »Foxygen är såååååå långt före alla andra band som spelar här«. Undertecknad är starkt benägen att hålla med.

 

KLAS EKMAN

 

[ej rangordnade]
Father John Misty
Syrliga texter, vackra melodier och ett obetalbart kroppspråk. Man kan inte begära mycket mer än så. På något kongenialt sätt extra lysande i solskenet framför en lunchtrött publik.

 

Sturgill Simpson
Jason Isbell sa till Garden & Gun att Sturgill Simpson skriver precis den sortens låtar som »a man named Sturgill should«. Samma sak kan väl sägas om konserten. Kompetent och perfekt.

 

Chic
Nile Rodgers har en del hits.

 

Natalie Prass
Personligen hade jag gärna sett Nikki Lane eller Kacey Musgraves här i år, men Natalie Prass har ju ungefär samma sorts coolhet. Hon passade perfekt på Pustervik vid elva.

 

Ride
Man borde kanske skämmas, men det här lät ju överraskande piggt. Shoegazens One Direction levererade en nostalgiorgie som inte kändes minsta gammal (särskilt inte i jämförelse med en del yngre band vi inte ska nämna). Och rytmsektionen har åldrats med värdighet.

 

KLARA GRAPE

 

1. The War On Drugs
Adam Granduciel må vara en smula introvert på scen. Men spela gitarr och skriva melodier är han världsbäst på. Efter »Eyes to the Wind« visste jag att festivalens höjdpunkt redan var avklarad.

 

2. Father John Misty
Rösten är snudd på perfekt. Det är fullt förståeligt att Josh Tillman i sina mellansnack lackar ur på alla smartphones i publiken. Skönt med en reaktion från scenen. #noselfiesatconcertsplease

 

3. Pet Shop Boys
Trevligast på festivalen! Discoshow och lysande partyrökare, Pet Shop Boys vet hur man underhåller. Dagens unga DJ:s kanske skulle kunna ta efter detta med livesång?

 

4. Sun Kil Moon
Mark Kozelek kändes nästan glad!

 

5. Patti Smith
Gammal är äldst. Första gången jag hade äran att se henne live. Sannerligen ingen besvikelse. Går det att bli coolare än så här?

 

PIERRE HELLQVIST

 

1. Sturgill Simpson
Den bärnstensfärgade barytonen, förstås. Men också bandets förmåga att växla i temperament och tempo utan att det upplevs det minsta forcerat. De behärskar bluegrass, honkytonk, södernrock och ansatser till psykedelia. På något sätt känns det bara väldigt självklart när T.Rex glamboogieklassiker »The Motivator« flätas ihop med The Osborne Brothers bluegrasspärla »Listening to the Rain«. Något annat var kanske inte att vänta med tanke på att Sturgill Simpson gjort smäktande countryballad av When In Romes synthiga åttiotalshit »The Promise« (en tolkning som blir än mer gripande live). Simpson är traditionalist men tänker utanför ramen. Undviker det bokstavstrogna. Tycks drivas av lika delar hjärta och nyfikenhet, en vilja att ta musiken framåt. Nästa skiva, den första på nya bolaget Atlantic, är svårt framemotsedd.

 

2. First Aid Kit
Områdets alla regnponchos har prasslat sig fram till Flamingoscenen, som är inbäddat i blått medan tonerna som hörs därifrån borde göra alla andra artister på festivalen gröna av avund. Någon i sällskapet gastar rakt ut »Hur fan kan dom komma från Sverige?«. Det låter jättestort, i uteslutande positiv bemärkelse. Det är blås, stråkar, harmonier av guld och melodier fyllda med så mycket kärlek att allt näthat i världen upphör att existera – om så bara för en stund. Det är tveksamt om vårt land förtjänar First Aid Kit. Men som det behöver dem.

 

3. Father John Misty
Versionen av »Bored in the USA« går inte att beskriva som en låt, den är ett monument. Även mellasnacket rör sig på den nivån.

 

4. PINS
Närapå omöjligt att få en skymt av the last gang in town på grund av trängseln vid Pusterviks lilla scen. Tur då att laddningen går att ta på.

 

5. The Julie Ruin
Få kan så självklart få allvar och lek att samspela som Kathleen Hanna. »Run Fast« blir festivalens största klump i halsen. Låten borde utgöra ett obligatoriskt läromedel och diskussionsunderlag vid alla skolor.

 

JENS KARLSSON

 

1. Lauryn Hill
»Drottningen är tillbaka« sjunger Titiyo på en annan scen lite senare samma kväll. You bet! Lauryn Hills närvaro och intensitet är närmast chockerande. Och så den där rösten…

 

2. Run The Jewels
Stenhårt, fokuserat och kompromisslöst. Samtidigt ödmjukt, inbjudande och allsångsvänligt. Killer Mike och El-P förvandlar Linnétältet till en kokande gryta på lördagkvällen.

 

3. Sturgill Simpson
Inleder en festivaldag som mycket väl kan gå till historien som den bästa jag har upplevt i mitt snart trettiosjuåriga liv. Sången! Svänget! Bandet! I »The Promise« är det på gränsen till plågsamt starkt.

 

4. Ibeyi
Den nattliga utflykten till ett industriområde på Hisingen visar sig bli helgens bästa beslut. Musikalitet, spelglädje och scennärvaro i dess renaste form. Kommer genombrottet nu?

 

5. Father John Misty
Dräpande cynism men framför allt en show i absoluta världsklass. I avslutande »The Ideal Husband« sjunger Josh Tillman som om det vore hans sista insats i livet.

 

ÖZGÜR KURTOĞLU

 

[ej rangordnade]
FKA Twigs
Hur Tahliah Barnett kan röra sig så likt musiken och samtidigt sjunga som hon gör… det är djupt imponerande.

 

Run The Jewels
»The jewel runners, top tag team for two summers« lät det på »RTJ2«. Så bra som El-P och Killer Mike är live tyder det mesta på att det blir fler somrar i topp för duon.

 

Angélique Kidjo
Festivalens överlägset mest smittsamt glädjefyllda konsert, och festivalens viktigaste mellansnack om vikten av feminism och vägen den banar för världsfred.

 

Flying Lotus
Steven Ellison skapar bländande musik. Live har han dessutom en intensiv 3D-show. Han rappar också lite. Och sjunger. En fascinerande musiker, rakt igenom.

 

Lauryn Hill
Förstår de som ville ha gamla låtar spelade på gamla sätt, men jag gillar verkligen Ms. Hill i hatt på en trädgårdssoffa. En soultrubadur, liksom.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder
Årets bästa retro